Bulimiker i Nato-tunnel

Jämna hela skiten med marken, brukade Björne säga när vi åkte genom nåt vackert landskap. Han blev liksom förbannad.
Björne var chaufför och roddare på flera turnéer. Han var en jävligt kul snubbe. Satt och fantiserade om att han hade byggt, eller låtit bygga, alla norska fjäll vi åkte förbi till sin egen ära.
Sa att han var diktator över hela världsalltet och bestämt att just där ska Trollveggen ligga.
Och så då, när vi kom över ett krön eller så på dom vackra men livsfarliga norska vägarna, och fick se ett landskap som var så vackert att man inte trodde det var sant:
– Äh fan, jämna hela skiten med marken.

När man ser nåt väldigt vackert kan man ibland få en slags ångest. Jag tror den ångesten har blivit vanligare och vanligare. Man vet inte vad man ska göra av det där vackra.
Man kan ju inte äta upp det. Jo, man försöker kanske, och sätter det i halsen, eller blir bulimiker.
Det är det jag menar, vi lever i en bulimisk tid.

Jag gör små filmer med min telefon nuförtiden, som alla andra människor. Jag försöker klippa ihop nåt kul och lägga ut på Youtube.
När jag tittar på dom sedan kan jag känna ett sånt smärtsamt avstånd liksom, jag var ju där, men jag var helt upptagen med att filma så jag kände ingenting just då.
Det är ju ingenting att gnälla över egentligen, man filmar väl om man vill, man kan ge fan i det, men vi fotar och filmar ju hela tiden!

När man spelar ser man ibland ut över ett hav av telefoner.
Man blir duplicerad, man blir mångfaldigad, man blir smickrad.
Sedan får man skriva autografer. Det försökte jag skita i förr om åren, tyckte det var en dum grej, men sedan tänkte jag om, jag gjorde som Ebba Grön hade gjort – jag skrev bara på hud.
Numera skriver jag ordentliga autografer, jag tänker att i bästa fall är det nån slags välsignelse man utför, jag är inte föraktfull inför folk som vill ha autografer, jag är likadan själv, fick en cigg ur Keith Richards cigarettpaket en gång som jag vårdade ömt och länge, men jag undrar bara varför.
Man vill liksom äta upp det man gillar. Eller förstöra det. Man känner sej maktlös inför allt vackert.

Man försöker ladda hem alltihopa från Pirate Bay, men man blir inte lyckligare för det.
Man sitter där och äger massa musik som man har snott från nån. Eller snott har man ju inte heller, människan man fick det från har ju kvar det, men man äger då musiken. Tycker man.

Vi har blivit uppfostrade till att vara ständigt hungriga. Det finns så mycket vackert runtom oss hela tiden, en hel arme av art directors från Vasastan jobbar enbart för att kittla våra sinnen och få oss att vilja… ha det vackra.
Sedan sitter man där med skivan. Eller filmen.
Man kan titta på den om och om igen tills man tröttnar.
Och det gör man ju.

Jag tittar på en film från Norge som jag lagt ut på Youtube. Vi lyckades ta oss in i en tunnel som Nato har på en ö långt ute i havet, det var vår. Jag skulle försöka göra en turnéfilm, min norska promotor ville det. Där tunneln började vid bergets fot fanns en dörr, som en garageport, och den gick att öppna. Jag ställde mej inne i tunneln och filmade ut genom dörren med min telefon, medan min kompis Erling drog igen porten. Sedan blev det alldeles mörkt och då var det ju ingen idé att filma.
Men det ser ballt ut på videon, man ser hur den ljusa fyrkanten blir kortare och kortare och sedan – bam! – så är det mörkt.

Vi hade en pannlampa med oss så vi kunde lysa lite grann, det blev ballt när jag filmade Erling och lyste på honom samtidigt, han såg ut som Osama i nån grotta nånstans.
Så gick vi genom den mörka tunneln, den lutade brant uppåt, vi gick säkert i 20 minuter tills vi stötte på en dörr.

När Erling öppnade dörren brakade solljus in, jag filmade såklart och han gick ut i ljuset, i motljuset, det blev nästan religiöst, jag blev bländad men kände ingenting, jag gick ut i det skarpa vårljuset, snön gnistrade, vi var nu högt uppe på berget och såg ut över Atlanten.
Jag minns att jag var glad, men mest över att jag fick en fin film.

Det är som om det man vill äga tills slut äger en. Man ser en vacker dag komma, man blir galen av det och försöker fånga den med en kamera. Men ju fler bilder man tar ju längre bort far motivet.
I sommar ska jag åka tillbaka dit. Kanske kan jag inte låta bli att filma, om det blir för vackert.
Det vore nog synd.

Stefan Sundström

PS. Hajar inte varför en del människor blir så jävla upprörda över vindkraftsnurror, att dom förfular landskapet. Okej att smaken är som baken, man kanske kan tycka att dom är fula, men vafan, ta en titt runtom på motorvägar och köplador. Alla får ju tycka vad dom vill, men att störa sej på just vindsnurror tycker jag känns lite som felfinnarleken.

Veckans Ja&Nej

JA! Att det är surmörtspremiär första helgen i maj, i alla fall i min lilla värld. Då öppnar jag hinken nere i källaren som de har legat och surnat i sedan april förra året. Det ska komma folk ändå från Norge för att smaka på mina mörtar! Nyheten för året är surabborre. Ska bli intressant.

NEJ! Att den där bidragsberoende familjen på Drottningholm ödelägger hela försommaren här i Stockholm. För att slippa eländet sticker jag ut på interrail. Jag kommer att känna mej ung!