Bilsamhället förslavar oss

Sent en söndagskväll möts jag i tunnelbanan av reklamen för någon jeep tycks det som, med sloganen ”kör din egen väg”, något som jag tar för lite provocerande. Bilen, den som sätter bilköraren i en position av individualism och egenintresse på vägarna, men som skördar liv, är oekonomisk och miljöfarlig.
Paradoxen i reklamen är att den ska kunna tilltala ”vem som helst”, det vill säga den är inte vänd till dig som individ, utan som en människa bland andra som skulle kunna lockas av tanken om en egen väg. Du är inte speciell någonstans, med eller utan bilen.
Men vad ger bilen egentligen? Är det konformitet och frihet? En vettig position har varit att försöka omrikta fokuset från individuellt ansvar till det kollektiva, till exempel företagens sätt att utnyttja eller göra anspråk på bekvämlighet, att slippa andra människor på resan, viljan att spara restid och så vidare. Om vi vill allt detta är det knappast bilen som är naturlig att vända sig till utan krav på mindre jobb och därmed tid för cykling eller promenad, bättre kollektivtrafik, politiska krav bortom plånboken.
Men kraven behöver utrymme och tro på sampolitiska lösningar. Detta är förstås uppenbart. I och med att våra handlingar faktiskt är rätt förutsägbara utifrån en viss position så vilar politik som går ut på till exempel ökad plånboksmakt inte på att principen i sig nödvändigtvis är bra, utan på att många behöver en känsla av makt, kontroll, säkerhet och frihet och man ger dem ingen annanstans att vända sig.

Har vi så svårt att tänka ett steg längre än så, är vi så lättköpta? Jag tror inte det, men att vi köper det vi kan eller som finns oss nära. Förbifart Stockholm är ett av många exempel på vilket svek vi utsätts för av politiken, pengar som hade kunnat gå till att förbättra kollektivtrafiken. Någonstans finns det i köpandet en direkt utdelning – en bild av ett jämlikt utbyte som inte alls skulle lura en på samma sätt som offentliga institutioner, ett som känns mer valt, eller åtminstone enklare att påverka, det går fort att välja något annat. Men väl där som bostadsrättsinnehavare eller bilägare är dessa föremål en del av dig och därför något du försvarar, och deras politiska förespråkare har därmed lyckats rikta dina intressen från det gemensamma till den enskildes rätt.
Att man inte heller lyckades köpa sig fri märks också i att depression är så vanligt, vilket förstås inte handlar om att man är besviken på produkter, utan intvingad i en cirkel av arbete och konsumtion utan tillfredställelse – i diskrepansen mellan det förväntade och det man fick – tingen är där men de ger inget gensvar utan ekar av ens ensamhet.

Som planka.nu skrev i en artikel Brand nr 2 2010 ”har automobiliteten i bilsamhället tvingas oss in i ett beroende av dess egna institutioner, banklån för att köpa bilar, långa arbetsdagar för att betala lånen och omkostnaderna, oljebolag för att tanka och så vidare”.
Bilen är ett monstruöst livtagande objekt vars användning likt vapen inte enbart ska göras till något skadligt bara när vissa individer använder det; hela bilsamhället försätter folk i en fartdåreposition där det är en själv som är det viktigaste, där bilen inte kontrolleras utan riktar dig och dina handlingar.
Planka fortsatte: ”bilen har gett oss liberalernas drömsamhälle. Men med externa köpcentrum och oändliga motorvägar blir vi tvångsinlagda på frihetens slutna avdelning”. Vi måste alltså vägra individuell frihet på bekostnad av andra, det finns massa andra sätt att vara bekväm på – tänk om kollektivtrafiken gick oftare och till fler ställen till exempel.
Kör inte din egen väg, låt oss åka på gemensam räls istället.