Auf Wiedersehen

Berlin är inte perfekt och verkligen ingen utopi, men vi har mycket att lära oss av motståndet som bedrivs där, skriver Alexander Alvina Chamberland.

Berlin – drömmarnas stad! Åtminstone för en konstnärligt sinnad queer anarkist som jag. Berlin har vuxit fram som västvärldens centrum för anarkoqueer-aktivism, gatukonst och konstaktivism. Det talas om staden som om den vore frikopplad från normer, allt är tillåtet i Berlin, och om en, som jag, är utflippad blir en snarare firad än nedvärderad.

Squats och husprojekt, boplatser som inte baseras på pengar eller profit, fyller staden och utgör mötesplatser för aktivism och konkreta motståndsformer som förhindrar gentrifiering. Berlin är kanske den enda staden i västvärlden där en kan bo billigt i centrum.

Det var med dessa förhoppningar som jag packade mina väskor och flyttade ned till Berlin den 1 februari. Jag flyttade in i ett vänsterpolitiskt husprojekt i Kreuzberg, en stadsdel som är som Möllan i Malmö fast så mycket mer. Här finns det politisk gatukonst i varje hörn, olika queera klubbar, kaféer och barer finns överallt, och aktivismen har sitt hjärta på Bethanien/New Yorck, en hel borg som ockuperats av anarkister och fungerar som bostäder, konstgalleri, kollektivt dagis och aktivitetshus där aktioner och demonstrationer planeras.

Husprojektet jag bodde i bestod nästan bara av tyskar, som dessutom betedde sig på ett sätt som var väldigt tyskt, det vill säga stelt, inte så öppna för konversationer. Jag trivdes, men det var på inget sätt perfekt. De gånger Berlin faktiskt lever upp till sitt utflippade rykte handlar det oftast om inflyttade från andra länder, snarare än tyskarna själva, lärde jag mig snabbt. Om en grupp tyskar är utflippade så måste det nästan vara knark inblandat; Berlin är också en stad som det är lätt att bli dekadent i – och det väldigt snabbt.

Efter ett par dagar i Berlin träffade jag Poe, en genderqueer, antirasistisk aktivist och helt fenomenal spoken word-artist. Jag visste på direkten att vi skulle bli riktigt nära vänner. Hen berättade för mig om hur vit såväl queerscenen som den anarkistiska scenen i Berlin var och om hur det finns exkluderande praktiker som gör att dessa aktivistiska scener upprätthåller en vit norm.

Jag hade tänkt på den här frågan förut, samma problem existerar i Sverige, men det var först nu som jag på riktigt insåg att det här måste högprioriteras och tas itu med akut – nu. Att en revolutionär rörelse är almost all white är inte all right.

Berlins aktivistscen har också ett problem i Israel-Palestinafrågan, där det dåliga samvetet från Förintelsen har gjort att stora delar av vänsterrörelsen ställt sig bakom Israel, ursäktat landets brott mot mänskliga rättigheter och kallat palestinavänner för ”antisemiter”. Problemet ligger också i att rasdiskussionen fokuserar på antisemitism, vilket gör att en bredare antirastisk debatt blivit eftersatt.

Poe och jag började kollaborera med varandra och jag kastades rakt in i en aktivistisk performancescen. Detta är något som borde föras över till Sverige, en decentraliserad scenkonstkultur där alla människor har möjligheten att pröva på att ta sig upp på scen och framträda inför publik.

I början på april flyttade jag till Tuntenhaus, ett fantastiskt queersquat som funnits sedan 1990 i Prenzlauer berg, som motsvarar Södermalm i Stockholm. Prenzlauer berg (ligger i före detta Östberlin) har utsatts för en massiv gentrifiering de senaste åren och blivit till ett hipsternäste. Men Tuntenhaus utgör nageln i ögat på yuppieberg och känslan av att bo i ett anarkistiskt queerhus med en massa öppna, härliga queers är närmast obeskrivbar. Ut mot gatan lyser orden ”Kapitalismus tötet, Normiert zerstört” (Kapitalismen dödar, normalisering förstör) i stora bokstäver. På väg in till huset går en under en regnbåge. Och det finns ett tak att dricka te på och blicka ut över stan.

Rörelsen mot gentrifiering är alive and kicking, men det är en ständig kamp och de flesta husprojekten/squats är ständigt vräkningshotade. Jag var med och hjälpte queervagnplatsen SchwarzerKanal att flytta till ett nytt, mindre centralt ställe, i april. De tvingades bort av ett gentrifieringsprojekt vid floden Spree, men tillsammans bygger de nu upp en ny plats för queert, anarkistiskt, revolutionärt motstånd.

Jag flyttar tillbaka till Sverige om två veckor, men banden till Berlin finns i allra högsta grad kvar. Berlin är inte perfekt och verkligen ingen utopi, men vi har mycket att lära oss av motståndet som bedrivs där.
Revolutionen har inte kommit till Berlin, men den känns bra mycket närmre.

Alexander Alvina Chamberland

Taggar: Alexander Alvina Chamberland, Berlin