Klimat.

2017-10-05 16:00
  • Krister Fjällstedt och hans arbetskamrater ser till att vattenreningen vid Blaikengruvan fungerar dygnet runt, året om. Utan vattenrening skulle 80–100 ton zink och andra metaller årligen läcka ut till Juktån.  Bild: Erland Segerstedt
    Krister Fjällstedt och hans arbetskamrater ser till att vattenreningen vid Blaikengruvan fungerar dygnet runt, året om. Utan vattenrening skulle 80–100 ton zink och andra metaller årligen läcka ut till Juktån.
  • Niklas Renström visar den plastfolie som används när läckaget av metaller från den lilla Svärtträskgruvan ska stoppas. Jord, plastfolie, krossad sten och till sist ytter­ligare ett tjockt jordlager ska hindra utsläppen till omgivningen.  Bild: Erland Segerstedt
    Niklas Renström visar den plastfolie som används när läckaget av metaller från den lilla Svärtträskgruvan ska stoppas. Jord, plastfolie, krossad sten och till sist ytter­ligare ett tjockt jordlager ska hindra utsläppen till omgivningen.
  • Scanmining utlovade att gruvan i Blaiken skulle bli lönsam och ge ett hundratal jobb under många år. I stället gick företaget i konkurs efter ett och ett halvt år och kostnaden för att städa upp efter gruväventyret beräknas till 400 miljoner kronor.  Bild: Erland Segerstedt
    Scanmining utlovade att gruvan i Blaiken skulle bli lönsam och ge ett hundratal jobb under många år. I stället gick företaget i konkurs efter ett och ett halvt år och kostnaden för att städa upp efter gruväventyret beräknas till 400 miljoner kronor.
  • Lastbilar med jord går i skytteltrafik till Svärtträskgruvan. Under fyra år beräknas arbetet med att städa upp efter den kortlivade gruvverksamheten pågå. Bild: Erland Segerstedt
    Lastbilar med jord går i skytteltrafik till Svärtträskgruvan. Under fyra år beräknas arbetet med att städa upp efter den kortlivade gruvverksamheten pågå.

Staten tvingas städa upp efter gruvbolag

Gruvprojektet Blaiken i Västerbottens inland är en av 2000-talets största svenska miljöskandaler. Saneringen efter de höga nivåer av metallutsläpp som orsakats av gruvbolaget Scanminings kortlivade verksamhet i området har kostat skattebetalarna miljontals kronor. Än i dag pågår ett massivt arbete för att begränsa skadorna på miljön.

När gruvföretaget Scan­mining för drygt tio år sedan fick tillstånd att starta en zinkgruva i södra Lappland sattes taket för metallutsläppen till 500 kilo per år. Sedan har det följt två konkurser och massiva insatser för att i någon mån begränsa utsläppen.

Skulle gruvan lämnas vind för våg skulle det läcka mellan 80 och 100 ton zink till Juktån, ett stort biflöde till Umeälven. Slutnotan för att städa upp efter gruväventyret beräknas till 400 miljoner kronor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Grusvägen som leder till Blaiken går genom ett landskap där höstfärgerna är som allra vackrast. På ena sida flyter Juktån med forssträckor och sel. Vindskydd och skyltar vittnar om att det här är ett fint sport­fiskevatten.

På andra sidan vägen är bergen lite högre och skrovligare än de vi sett tidigare under färden. Det är inte många mil kvar till den riktiga fjällvärlden.

Skarp kontrast

Så plötsligt dyker den nedlagda Blaikengruvans industriområde upp bakom ett backkrön med det vita och ljusblå anrikningsverket, dammar, transportband och malmlager.

En bit bakom industriområdet ligger dagbrottet – en dryg kilometerlång, delvis vattenfylld kanjon som sträcker sig upp längs bergssidan. Kontrasten mot den omgivande naturen kan knappast bli skarpare.

År 2005 drog det svenskägda gruvbolaget Scanmining i gång arbetet med att starta zinkgruvan i Blaiken. Det gick snabbt. I augusti året därpå drog verksamheten i gång.

Men det var ett projekt kantat av problem. En damm rasade innan bolaget ens startat brytningen, malmen betedde sig inte som man räknat med i anrikningsverket, zinkhalterna var låga och metallpriserna föll.

I all hast startades en andra gruva i Svärtträsk, några mil bort. Men inget hjälpte, förlusterna hopades och den 10 december 2007 var konkursen ett faktum.

Alarmerande rapporter

Våren därpå kom alarmerande rapporter till länsstyrelsen i Västerbotten. Med vårfloden spolades stora mängder zink och andra metaller ut från dag­brottet.

Enligt tillståndet fick gruvan årligen släppa ut 500 kilo zink till omgivande vattendrag. Nu var utsläppen som mest uppe i 200 kilo per dygn.

Snabba åtgärder sattes in för att få kontroll på vattenflödet från gruvan och det rena vattnet. Sedan dess har vattenreningen vid gruvan fortskridit. Krister Fjällstedt är en av fyra personer som arbetar med reningen.

– Vi åker ut varje dag och samlar in flödesdata och vatten­kemiska uppgifter. Reningsverket kräver daglig tillsyn. Just nu planerar vi för den årliga slamtömningen i en av dammarna. Det kommer att bli ett ganska intensivt arbete under de kommande tre veckorna, berättar Fjällstedt.

– De som jobbar här har alla försänkningar i Juktådalen, så det finns ett genuint engagemang för att göra ett bra jobb bland oss som jobbar här.

Ett försök att återstarta gruvan i ny regi med inriktning mot de små mängder guld som finns i fyndigheten misslyckades och slutade i en ny konkurs. Nu krävs en mer permanent uppstädning av gruvområdet.

– Det här är ett ganska utmanande arbete för oss. Halterna av metaller är mycket höga inom gruvområdet. Den naturliga bakgrundshalten i området är 5 mikrogram zink per liter. I dammarna nedanför gruvan är halterna 50 000 till 400 000 mikro­gram. Även halterna av nickel och kadmium är höga, säger Johanna Melin vid länsstyrelsen i Västerbotten.

Städning för 400 miljoner

Scanmining var skyldigt att sätta av pengar i takt med att malm togs ut från gruvan, så att det skulle finnas pengar för uppstädningen den dag verksamheten avslutades.

Men eftersom verksamheten gick i konkurs innan några större mängder brutits hade bolaget bara satt av tre miljoner. Det är en droppe i havet med tanke på att enbart vattenreningen under de första åren kostade närmare en miljon i månaden.

Slutnotan har stigit allt eftersom nya mer ingående utredningar har gjorts. Just nu är bedömningen att det kommer att kosta 400 miljoner kronor att städa upp vid Blaiken och den mindre gruvan i Svärtträsk.

Eftersom konkursboet är tomt blir det nu staten genom Naturvårdsverket som får betala notan för att städa efter den kortlivade gruvverksamheten.

Ännu är det inte klart i vilken takt det kommer att finnas pengar för åtgärderna. Åtgärderna vid Blaiken kräver nämligen nästan en hel årsbudget av de pengar Naturvårdsverket har för att åtgärda förorenade industriområden.

”Miljökatastrof”

Men omfattande åtgärder behövs. Alternativet att inte göra något åt området skulle få förödande konsekvenser. Utan åtgärder skulle det läcka ut 80–100 ton zink och dessutom andra metaller till Juktån.

– Utan vattenrening skulle det leda till en miljökatastrof. Vi har inte gjort exakta beräkningar, men det skulle få betydande effekter för miljön. Zinkhalterna skulle ligga klart över de miljökvalitetsnormer som gäller, säger Johanna Melin.

Även om efterbehandlingen av de bägge gruvorna görs enligt konstens alla regler kommer det att krävas fortsatt vattenrening och övervakning under lång tid framåt.

– I Svärtträsk är vi snart färdiga med efterbehandlingen, vi vet ännu inte om vattnet behöver samlas upp och renas på lång sikt. Det är höga halter av metaller i hela området som måste sköljas ur innan det blir en förbättring, konstaterar Johanna Melin.

I Blaiken beräknas Krister Fjällstedt och hans arbetskamrater få jobba i minst 25 år till med vattenreningen efter det att efterbehandlingen är avslutad.

Återstår att se om det sista är sagt när det gäller gruvverksamhet i området. Tidigare i år mutade nämligen ett kanadensiskt bolag in ett stort område kring den nedlagda gruvan för att söka efter nya mineralfyndigheter.

Blaiken-
gruvan

Blaikengruvan ligger tre mil väster om E45 mellan Storuman och Sorsele i södra Lappland. Till verksamheten hör också den mindre Svärtträskgruvan några mil bort.

Bolaget Scanmining startade verksamheten efter sommaren 2006, men redan i december 2007 försattes bolaget i konkurs. Ett nytt bolag, Lappland Goldminers, tog över anläggningen. Försöket att byta inriktning från att bryta zink till utvinning av guld misslyckades. Även de nya ägarna gick i konkurs.

Efter konkursen har det visat sig att stora mängder metaller läcker ut från de båda gruvorna.

Statens kostnader beräknas uppgå till 400 miljoner kronor för att få utsläppen under kontroll.