I den fantastiska litteraturens tjänst

ETC träffar science fiction-nestorn John-Henri Holmberg som talar ut om feminism, sf-litteratur och liberalism – och hur han får det hela att gå ihop.

Skribenten, redaktören, översättaren och före detta förläggaren John-Henri Holmberg har ägnat en hel del tid åt att få oss att läsa science fiction. Han har näst efter Sam J Lundwall stått bakom en större svenskspråkig sf-utgivning än någon annan, men han har också varit drivande i att lyfta fram skrivande kvinnor i en genre som oftast betraktas som helt mansdominerad. Han har periodvis gett ut tidskriften Nova SF, där han introducerat ett stort antal kvinnliga sf-författare, och i bokform har han publicerat feministiska ikoner som Joanna Russ och Ursula K Le Guin på svenska. Men han har även introducerat liberalernas älsklingsförfattare Ayn Rand i Sverige.

Holmberg berättar att sf-intresset vaknade till liv när han som barn ofta var sängliggande på grund av sjukdom. Det gjorde att han läste mycket och han fastnade redan som sexåring för sf-litteraturen.

En författare som betytt mycket för dig och andra sf-läsare är amerikanen Robert A Heinlein.

– Ja, den första som uttalat skrev sf för ungdom i USA var ju Heinlein. Många av hans ungdomsböcker utkom tidigt i Sverige, och han var oerhört betydelsefull eftersom han ”tillverkade” generationer av sf-läsare.

Heinlein är omdiskuterad på grund av sin märkliga kvinnosyn.

– Jag vet inte om den är så komplex, men den är udda. Samtidigt var han förmodligen den första inom den ”etiketterade” sf-litteraturen – den i novellmagasin och sf-bokserier – som faktiskt hade väldigt starka kvinnliga centralgestalter och som också skrev om kvinnofrågor. I en novell från mitten av 40-talet skriver han om en kvinna som blir byggjobbare på den första rymdstationen. Sådant förekom inte i sf innan dess. Genomgående i hans verk är kvinnor ofta smartare än de manliga hjältarna, inte minst i ungdomsböckerna.

Men till exempel Podkayne of Mars handlar som handlar om en ung, driftig tjej, har ändå sensmoralen att hon skulle ha överlevt om hon hållit sig hemma.

– Ambivalensen är något annat. Heinleins moraliska grundsyn är att det primära värdet är människosläktets överlevnad. Det är överordnat allt annat. Upphör vi att existera så upphör också alla andra värden att existera. Och vår överlevnad som släkte innebär att kvinnor är viktigare än män, men på grund av att det är de som föder barn. Alltså är det ett moraliskt val för en kvinna att välja barn före något annat. Sedan har Heinlein ibland gjort sig skyldig till fjantiga och gubbsjuka kvinnoporträtt. Men någon kvinnohatare är han inte.

Du har även introducerat Ayn Rand i Sverige. Varför fastnade du för henne?

– Det fascinerande med Rand är att hon av sina mest övertygade anhängare framställs som en totalt förnuftsmässig och rationell debattör, och som debattör är hon ibland just det. Men som författare är hon primärt oerhört emotionell. Och det är hennes engagemang och känslosamhet som talar till en, framför allt i de lägre och mellersta tonåren.

Du har även varit aktiv i Fria Moderata studentförbundet. Hur hamnade du där?

– Särskilt moderat har jag aldrig varit, inte ett smack. Att jag var aktiv i partiet under en period är en ren slump. Jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att bli redaktör för Moderaternas medlemstidning Medborgaren och det visade sig att dåvarande partiledaren Gösta Bohman ville samla en grupp starkt liberalt inriktade medarbetare kring sig för att påverka partiet i liberal riktning. Men jag fick sparken, precis som de andra, när Bohman avgick.

Men hur får du ihop andra vågens feminism och strukturtänkande med frihetlighet och liberalism?

– Strukturer finns och kan vara lika förtryckande som lagar. Att motverka orättvisa och förslavande normer, traditioner, trosriktningar och sociala strukturer är en lika viktig liberal uppgift som att motverka frihetsbegränsande lagar och regleringar. För mig är liberalismens kärna en enda moralisk princip, den att ingen någonsin har rätt att initiera tvång eller våld mot någon annan. Allt annat följer ur den principen. Och alla håller med om den – tills de börjar fundera på vad den egentligen innebär. Jag kan inte se annat än att feminismen också är en självklar konsekvens av idén om alla människors självbestämmanderätt.

Sf-litteratur är ofta visionär och samhällskritisk och ställer viktiga frågor på sin spets. Samtidigt har den en väldigt låg status i litteraturen. Varför är det så?

– Efter första världskriget flyttade framtidsoptimismen till USA och sf hamnade i ”pulpgettot” i och med att invandraren Hugo Gernsback hittade på begreppet ”science fiction” och börjare publicera den i tidskriftsform. Hela pulpmagasinfloran, som var ofantlig på 20–30-talet, var den primära underhållningen för stora grupper och litterära människor såg ner på det och betraktade det som skräp. I början stämde det oftast, men sedan slutet av 1940-talet har mycket litterärt betydande sf skrivits medan fördomarna hängt kvar.

– Sen har vi det kuriösa fenomenet att om det bara inte står sf på böckerna, så kan sf-verk få en central roll i debatten. Många av de mest lästa och inflytelserika feministiska verken på 70-talet var faktiskt science fiction. Det gäller även de som blev stora i Sverige. Gerd Brantenbergs Egalias döttrar är till exempel självklart sf, men det stod aldrig på den. Margaret Atwoods Tjänstekvinnans berättelse är naturligtvis sf. Marge Piercys Kvinna vid tidens rand likaså. För att inte tala om Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, från 1915. Men slapp etiketten och togs på allvar.