Besatt av det besvärliga

Huvudpersonen i Christine Falkenlands nya brevroman Sfinx är en kvinna som vägrar släppa taget om det förgångna – så till den grad att hon låter sin besatta känsla av avund gå ut över personer som hon för länge sedan borde ha släppt taget om. För ETC berättar Falkenland hur boken blev till.

Var skrivprocessen annorlunda än tidigare när du skrev Sfinx?

– För mig är form och språk väldigt tätt sammanvävt med handlingen i en bok. När jag skriver om en kvinna i psykoanalys så är det mycket fri association och omtagningar. I den här boken var det ett monomant, envetet tilltal och då passade brevformen bra. Men jag bestämmer mig inte för formen i förväg, det ger sig under skrivandet.

Du har skrivit en brevroman. Det känns ovanligt idag.

– Ja. Överhuvudtaget finns det inte så många nutida brevromaner. Det är Farliga förbindelser och andra gamla och högtravande saker... Men just det här är möjligen obesvarade, möjligen olästa, möjligen osända brev.

Varför utspelar sig boken i Göteborg?

– Jag tycker att det är roligt att använda områden som jag känner till men också sådana som inte är självklart litterära. Mina två senaste romaner innan Sfinx har utspelat sig i Skövde respektive Mellerud, platser som inte direkt har några högstatuspositioner på den litterära kartan. Även i Skövde kan en kärlekshistoria utspela sig. Även i Mellerud kan ett tragiskt livsöde utspela sig i skymundan, och i Göteborg… Dels känner jag till det och dels är det segregerat. Plötsligt kan ett område där det bor ganska många fattiga och obemedlade gränsa till ett väldigt välbeställt område, och det skapar en speciell atmosfär.

Claire och Felix i boken är väldigt välbeställda & huvudpersonen är en fattig kulturarbetare. Det känns som att det finns en tydlig klassaspekt där.

– Jag har märkt det. Jag är inte politiskt naiv, men heller inte partipolitiskt intresserad. Det ligger mer på en ideologisk nivå, för jag är ganska världsfrånvänd överhuvudtaget. Klassfrågan har inte varit en tydlig ingång för mig i boken men det är intressant att den får ett sådant budskap. Det är härligt när man förvånar sig själv med sådant.

Huvudpersonen i Sfinx kallas Den första hustrun och har inget namn. Hur kommer det sig?

– Jag tycker om symbolik. Att hon inte har något namn kan till exempel bero på hur hon ser på sig själv, men det blir också en skärande kontrast till de andras namn och status, det blir en avgrund emellan. ”Ni har allt, själv är jag inte ens någon.”

Huvudpersonens barn, Ma, blir ett slags länk till ”normaliteten” om vi kan kalla den det.

– Ja, hon har många förhoppningar kring dottern, som ett slags klättring mot ljuset.

Jag fick associationer till din debutroman Släggan och städet när jag läste Sfinx. Den innehåller samma nakna beskrivningar av kroppslighet och besatthet.

– Jag har märkt att jag ofta skriver om kvinnligt utanförskap. I Släggan och städet finns ett det på ön. Hon tillhör en annan samhällsklass och är utstött eller har gått över gränserna. Om du jämför med Sfinx så är hon också en outsider i alla sammanhang. Hon har ingen självklar plats.

Återkommande är just kroppen och kroppslighet. Du verkar ha ett intresse för det.

– Jag har över huvud taget ett intresse för sådant som är besvärligt att tänka på. Jag vill veta mer om det.

Vilken roll spelar religionen i ditt liv?

– Jag är kristen såtillvida att jag inte ser något annat alternativ. Petrus och Jesus har ett samtal där Jesus, efter att ha varit "too much" och alla har gått därifrån, frågar sina lärjungar: ”Ska ni också lämna mig?” Då säger Petrus: ”Herre, vart skulle vi gå?”. Jesus har ytterligare ett samtal med Petrus efter att han återuppstått, och då frågar Jesus honom tre gånger, lika många gånger som Petrus har förnekat honom: ”Älskar du mig?” Då säger Petrus ”ja” tre gånger. Det är svaret på frågan. Älskar du mig? Och vart skulle jag annars gå.

– Det betyder inte at jag är trosviss. Jag kämpar mycket med existentiella och andliga frågor.

Hur har din kristna tro påverkat ditt författarskap?

– Säkert mer än jag vet. Jag läste Bibeln tidigt och det har påverkat språket och mina referenser. Sedan har jag en gång för alla haft den där diskussionen med mig själv om vad man får skriva om man säger sig vara kristen. Och där har jag sagt att det inte finns några gränser, för i så fall kan jag lika gärna lägga ner hela grejen.

– Om Gud älskar mig så vill han att jag ska vara just mig själv. Det är som i Saltkråkan, där Tjorven frågar Gud: ”Får jag ta gräddtårta?” Och får svaret, med hennes egen röst: ”Ja, det får du!”

Om jag inte ställde mina böcker alfabetiskt i bokhyllan utan sorterade dem efter genre så skulle dina nog hamna i skräckhyllan. Hur ser du på det?

– Jag förstår det på grund av stämningen, motiven och det gotiskt-romantiska. Men jag är mer intresserad av vad som står invid. Är det Lovecraft eller Dostojevskij?

Du skulle ha gott sällskap av Lovecraft, Poe och gamla brittiska 30-talsförfattare.

– Något jag fått av Edgar Allan Poe är att varje mening ska ha betydelse för handlingen. Det har den inte alltid för mig, men däremot ska den alltid ha en giltighet. Jag är sparsmakad på det viset, jag hatar transportsräckor som används för att fylla ut eller redovisa.

I början av 1990-talet, när du började ge ut dina diktsamlingar, hade du en fanskara bestående av unga goter. Hur ser Falkenland-läsarna ut idag?

– Jag vet inte. Det har hänt mycket sedan 90-talet. De jag har mött som läser mina böcker är i allmänhet lite äldre kulturbärande kvinnor eller unga kvinnor. Så ser det ut på uppläsningarna. De unga männen lyser med sin frånvaro.

Du har sagt att du helst skriver för hand och i sängen. Varför det?

– Ja, jag gör faktiskt det. Det beror på att jag blir hämmad av att skriva på dator. Både plötsligheten och att man inte kan göra några kringkommentarer. Det stressar mig att markören står och blinkar och det känns som att texten måste bli färdigare. Det är skönt att ha en billig anteckningsbok. Då är allt tillåtet, även tafatta formuleringar och nödrop.

– Att skriva i sängen är väldigt frigörande. Jag låg på analyssoffan i sju år och nu får jag vara min egen analytiker.