”Viktigt att dokumentera feministiska framgångar”

Hallå där, Ida Gabrielsson, ordförande i Vänsterpartiets framtidskommission och före detta ordförande för Ung vänster, som ska delta i ett samtal om ”sprängkraften i feministiskt arbete” på Socialistiskt forum i Stockholm i helgen.

Kan du berätta lite om antologin Sprängkraft, som du skrivit förord till, och som ni ska utgå ifrån i samtalet?

– Den feministiska utvecklingen i slutet av 90-talet står i fokus i antologin. Syftet är att dokumentera att Ung vänster på 2010-talet är en tydlig feministisk kraft i Sverige. Det är viktigt att vi ser och kan känna en stolthet över hur mycket vi har lyckats förbättra och förändra under den här perioden.

I förordet skriver du att feminismen har börjat handla om annat än det politiska subjektet; kvinnor. Vad menar du med det?

– På universiteten finns det en stark debatt, främst på en teoretisk nivå, där man använder postmoderna intersektionella modeller. Jag är positiv till olika förklaringsmodeller men sprängkraften ligger i att samla så många kvinnor som möjligt med olika intressen. Som det är nu bygger man pyramider istället för att skapa solidaritet mellan kvinnor. Man delar in kvinnor i olika mindre grupper och ställer dem emot varandra.

Du skriver också om att det är viktigt att se styrkan i svagheten och att det finns en hård attityd inom feminismen. Hur menar du?

– Det finns en rädsla för att vara offer. Jag tycker att man ska våga vara offer. Vi är offer för ett förtryck och det finns en förståelig känsla av att inte vilja vara det, men om man tittar på när bekännelselitteraturen kom så finns det en styrka i en kollektiv bekännelse. Det hjälper till att skuldbefria och erkänna att man till exempel tycker illa om sin kropp eller vill vara till lags. Det viktigaste för att bygga upp en gemenskap är att visa att det inte är individen det är fel på utan strukturerna.

Ung vänster har länge lärt ut feministiskt självförsvar. Varför är det viktigt?

– De är viktigt för många på ett sätt som andra politiska verksamheter inte är. Ett seminarium om feministisk teori når inte lika många eller samma personer som när man faktiskt direkt får möjligheten att delta i och göra en politisk verksamhet och får veta hur man ska stå på sig, ta sig ur en hotfull situation och känna att man är värd att försvara. Vi behöver fler sådana verksamheter inom arbetarrörelsen, att man gör något mer konkret.

Vilket är det största hindret för att uppnå jämställdhet idag?

– Det är den borgerliga regeringen och dess ekonomiska politik. Den omfördelning som sker går från LO-kvinnor till rika män. Sedan handlar det om att vi inom arbetarrörelsen måste hitta ett tydligare feministiskt projekt. Feminismen är inte en kioskvältare på 2010-talet även om många kvinnor är i behov av det. Vi kan inte bygga en rörelse på nostalgi och tillbakablickande.