"Låt biblioteken bli arenor för konflikter"

Samtidshistorikern Rasmus Fleischer har precis gett ut böckerna Boken & Biblioteket. I den senare diskuterar han bibliotekens framtid. Bland annat menar han att frågan om urvalet alltid är politisk.

I din bok granskade du en Timbrorapport som påstår att majoriteten av den politiska litteraturen är vänstervriden. Vad drog du för slutsatser?

– Det är ett svårgranskat påstående för de använder en väldigt annorlunda metodik. De valde ut ett antal böcker som var vänster respektive höger enligt deras kriterier, utifrån om man var positiv eller negativ till en ekonomisk liberalism, vilket jag kan tycka är en lite torftig syn på politik, att det bara handlar om att säga ja eller nej till liberalismens enda väg.

Finns det alltid en politisk laddning i bibliotekens urval av böcker?

– Det intressanta är vad man förväntar sig från biblioteken. De kan återspegla den allmänna bokutgivningen eller den allmänna opinionen, vilket inte behöver vara samma sak. Eller så ska de stå upp för ”kvalitet”, vilket också är ett svårt begrep. Det kommer alltid vara politik vad som väljs på biblioteken. Många bibliotek är lite rädda för att säga det, men det finns ett egenvärde i att ta sådana debatter. Jag tror på maximal öppenhet på biblioteken så att de kan fungera som en arena för angelägna konflikter i samhället.

Förra året fick Bonnierägda Adlibris uppdraget att rekommendera för biblioteken i Stockholm och Malmö vilka böcker som ska köpas in. Vad innebär det?

– Adlibris klassar böckerna efter förväntad försäljning, och då blir det en rent kommersiell bas för vad biblioteken ska ta in, vilket borde leda till mer kortsiktighet. En bok om exempelvis Justin Bieber är kanske inte jätteaktuell om ett år bara för att många vill köpa den nu. I viss mån är det rimligt att de tar hjälp av profiltjänster men det är tråkigt när de kommersiella förlagsintressena kommer in i den processen.

Hur påverkas bibliotekariens roll när biblioteken förändras?

– Nedskärningarna inom biblioteken har gjort dem underbemannade, och det leder i viss mån till att bibliotekarierna får mindre tid att göra annat än att sitta i lånedisken. De får kanske mindre utrymme att använda sin kompetens, som ofta är stor, inte minst inom digitala medier. I ett läge med ett enormt överflöd av böcker, både i pappersform och digitala format, måste bibliotekarien som urvalsgörare bli viktigare. Det är viktigt att man accepterar det och inte är så rädd för att vara auktoritär. Det finns en rädsla bland bibliotekarier att framstå som en auktoritär gestalt. Man tänker sig fortfarande en äldre generation bibliotekarier, som ville få folk att läsa de ”rätta” och ”goda” böckerna. Risken finns att alla typer av urval associeras med det och att man inte vill erkänna att det ibland kan vara bra.

Du beskriver en utveckling som går mot specialiserade småbibliotek. Kan du utveckla det?

– På en liten ort bör det enda biblioteken vara ganska traditionellt och tillhandahålla pappersböcker, papperstidningar och digitala resurser. Men i större städer med flera bibliotek finns det ingen poäng med att alla är likadana. Där tror jag att nischning och – i viss mån – konkurrens kan vara bra. Digitaliseringens alla dimensioner har ökat utrymmet för vad bibliotek kan vara. Till exempel kan man erbjuda skrivare som kan skriva ut hela böcker. Man kan ta med sig en pdf på en usb-sticka och skriva ut den till självkostnadspris. Det skulle bidra till en spännande debatt om vad böcker är och vad bibliotek är och skulle ge folk nya möjligheter som ligger helt i linje med bibliotekstanken.