”Det finns anledning att vara självkritisk”

ETC har träffat S-kvinnors nyvalda ordförande Lena Sommestad och pratat om jämställdhet, eurokrisen, Juholt och socialdemokratins framtid.

Vad tycker du om initiativet Kom igen Lena, som kampanjade för att du skulle bli ny socialdemokratisk partiledare?

– Det var väldigt roligt men samtidigt lite nervöst. När jag var miljöminister upplevde jag att rollen som politiker är väldigt snäv. Det är svårt att uttrycka sig nyanserat eller framträda med djupare resonemang. Jag kände att jag inte var särskilt medial och lite för akademisk. Det häpnadsväckande var att jag fick uppskattning för att jag varit just mer djuplodande. När jag bejakade responsen var det som representant för inställningen att vilja driva en mer kunskapsbaserad politik. Många längtar efter en intellektuell diskussion i politiken.

Korten på bordet: Vad anser du om Håkan Juholt som S-ledare?

– (Lång tystnad) Det är en svår fråga att svara på mitt i en förtroendekris. Håkan Juholt startade väldigt starkt som partiledare genom att lyfta partiets grundläggande värderingar. Det jag saknar är framför allt en tydligare inriktning vad gäller partiets intellektuella arbete och idédebatten.

Vad har du att säga om drevet mot Håkan Juholt nu när det har blåst över? Var det rättfärdigat?

– Drevet tog sin utgångspunkt i en felaktig uppfattning om ”glasklara regler” – som inte alls var glasklara, och det är problematiskt att pressen startar ett drev med en felaktig utgångspunkt. Sedan finns en väldigt stor misstro mot politiker i det svenska samhället och det ställs större krav på socialdemokrater än på borgerliga politiker, vilket jag tror att alla socialdemokrater tycker är rätt. Men det gör att vi måste vara extra försiktiga med hur vi agerar. Som många partikamrater har uttryckt det så krävs det av oss som socialdemokratiska politiker att vi har en stark etisk kompass. Själv tror jag att det är viktigt att ständigt föra en diskussion om vad uppdraget som politiker innebär och vilka villkor som är rimliga.

Gapet mellan kvinnors och mäns löner är mer än 30 000 kronor per år i snitt och lönerna i offentlig sektor har inte hängt med den privata tjänstemannasektorn. Har socialdemokraterna låtit kvinnorna betala krisen och hur ska ni i så fall vända detta?

– Vi har ett delansvar. Vi regerade under den ekonomiska krisen på 90-talet och det var det första stålbadet, då åtstramningarna inom offentlig sektor började. Vi har ifrågasatt att offentlig sektor skulle vara en belastning på samhällsekonomin och att skatter i sig är skadliga för den ekonomiska tillväxten. Likväl sjönk andelen av BNP som användes till offentlig sektor år efter år under vår tid vid makten. Det här har fortsatt med ett annat eftertryck och en tydligare vilja från borgerligheten, men vi har varit delaktiga i att det skett. Vi har blivit pressade av regelverk, krav på balansering av budget och krav på kostnadseffektivitet.

Vem ställde de kraven?

– Många av dem utvecklades under den ekonomiska krisen på 90-talet. Ur socialdemokratins synvinkel var de ett svar på krisens krav på sanering av statsfinanserna. Men det var också en avspegling av förändringarna i den ekonomiska politiken, som drevs fram av nyliberala ekonomiska teorier.

Innebär detta att det har skett en högersväng även inom socialdemokratin?

– Jag ser det som ett enormt starkt ekonomisk-politiskt paradigm som har slagit igenom brett inom alla partier och institutioner. Det ligger under EU-fördraget och har varit bärande inom IMF och Världsbanken och präglar de ekonomiska utbildningarna på universiteten. Socialdemokratiska regeringar har jobbat mot förvaltningar som haft den här typen av ekonomisk analys och det har också funnits socialdemokrater som drivit det. Det har hela tiden varit en stark spänning inom partiet. Socialdemokraterna har som parti inte klarat av att ifrågasätta den här idévärlden, tyvärr. Nu ser vi politiska misslyckanden drabba det liberala paradigmet, till exempel i eurozonen och på de avreglerade marknaderna och det finns goda förutsättningar för att tänka nytt. Jag är besviken på att vi inte gör det mer inom socialdemokratin.

Om vi lyfter blicken mot Europa, euron och finanskrisen; går det att spara sig ur krisen för Grekland och andra nationer – och går euron att rädda?

– Det går inte att spara sig ur den här krisen. Min uppfattning är att ansvaret för det här ska bäras av de som drev igenom eurosamarbetet trots att det fanns tunga argument mot det från ekonomisk synvinkel. Jag stod på motståndarsidan och det var självklart eftersom vi en gång har varit med om en liknande kris, nämligen den med guldmyntfoten, som var det penning- system som vi hade på 20-talet. Att ha en gemensam valuta för ett område med så stora skillnader är fatalt och det var upplagt för att det skulle gå illa. När du inte kan använda växelkursen för att justera för sjunkande produktivitet eller bristande konkurrenskraft så blir du för dyr. Utan rörlig växelkurs måste du pressa lönerna – och då drabbas arbetarklassen. Att som socialdemokrat välja ett sådant ekonomiskt system tycker jag är ett stort misstag.

Men många socialdemokrater var ju för att införa euron?

– Ja, och där finns det anledning att vara självkritisk. Det fanns väldigt starka politiska argument för euron, en vilja att knyta samman Europa, och många i Sverige ville göra det. Men i viljan att delta så blundade man för argumenten mot. När vi nu ser europaprojektet fallera så är det nästan obegripligt att ledande politiker och expertis kunde föreslå en idé som inte var hållbar.

Ett vanligt påstående är att S blivit ett borgerligt parti, ett slags ”Moderaterna light” som inte vågar återställa a-kassan eller avskaffa RUT- och ROT-bidragen. Förstår du den kritiken?

– Det är viktigt att inte dra för snabba slutsatser av den debatt som vi just har haft om Socialdemokraternas skuggbudget. Socialdemokraterna är ett parti som just har genomlevt en andra valförlust och är i opposition. Det kan vara viktigt att minnas att vi under många år före 2006 såg en borgerlighet som då saknade självförtroende. En regeringsställning ger i sig självförtroende, resurser och medvind, om man inte begår för stora misstag. Det är en annan situation att arbeta i opposition. Socialdemokratins stora utmaning nu är att övertyga om att det blir skillnad på avgörande punkter om vi kommer till makten. Det är ett högt tempo i politiken, som gör att vi ofta tar oss för lite tid att ha en egen utgångspunkt. Då kan det bli så att vi istället för att lägga egna förslag utgår från de borgerliga förslag som redan finns, i fråga om RUT till exempel. Då blir det problem, eftersom borgerligheten i grunden har helt andra värderingar och utgångspunkter. Problemet, som borgarna etablerat, är att de har börjat införa olika politik för olika grupper, och de driver in oss i samma fålla. Höginkomsttagare ska ha RUT medan barnfattigdom ska bekämpas med ökat underhållsbidrag. Om vi istället ser till att ha en bra barnomsorg, oavsett inkomst, så för vi samman människor från olika samhällsklasser.

Vad tycker du om regeringens jämställdhetspolitik?

– Den är inte bra. De har lagt mycket projektpengar på jämställdhet för att markera att de bryr sig. Men den grundläggande politiken de har, som är extremt marknadsorienterad och handlar om att sänka ersättningen i a-kassa och sjukförsäkringar och pressa ner lönerna, är förödande för kvinnor, som har en svagare ställning på arbetsmarknaden och tar större ansvar för hemarbetet. Jämställdhetspolitiken har burits av liberalerna, som fullständigt har släppt den till Kristdemokraterna, med införandet av vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng och nu också nya riktlinjer i försäkringskassan, där man inte längre ska uppmana föräldrar att dela lika på föräldrapengen. Vi borde vara tuffare mot Folkpartiet, som totalt har svikit jämställdheten.

Samtidigt som Juholtdrevet pågick föreslog S starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, ett villkorat medborgarskap som kan upphävas för den som begår brott. Skadade det partiet?

– Det är självklart att vi inte ska ha olika typer av medborgarskap. Där får det inte finnas något tvivel om var Socialdemokraterna står. Det som var olyckligt i det här fallet var att det uppstod otydlighet kring var den centrala partiledningen stod i frågan. När det gäller integrationsfrågorna så har vi flera stora städer i Sverige som står inför stora utmaningar, och Malmö är en av dem. Det som är centralt och helt avgörande i integrationsfrågan, är att den väldigt starkt hänger samman med social rättvisa och klassfrågor, och inte bara handlar om etnicitet. I dagens Europa och Sverige råder massarbetslöshet och ökande ojämlikhet samtidigt som vi har en invandring. Då är det extra viktigt att ha ett inkluderande samhälle där alla har en chans att få jobb och kunna bidra.