Fascinerande att Rut-avdraget fått så stor plats i valdebatten. Det måste bero på att det finns många tunga ingredienser i denna ”succéreform”. Några av ingredienserna har ännu inte varit uppe i debatten. Jag tänker närmast på det som brukar lyftas fram som det tyngsta argumentet för reformen, nämligen att svarta jobb blir vita. Svartjobb är fel av flera skäl. Att undanhålla samhället skatt är ett allvarligt ekonomiskt brott. Att utnyttja personer som är i behov av inkomst genom att bara betala dem svart är både olagligt och djupt omoraliskt. Den som utför tjänsten får stå utanför de social skyddsnät man annars får tillgång till via arbetsgivaravgifterna. Svartjobbssektorn är av lättförklarliga skäl svår att få bra fakta om, men min bedömning är att detta drabbar kvinnor i större utsträckning än män. Utifrån min utblickspunkt ser jag att män som jobbar svart också har en anställning eller arbetar i eget företag som hantverkare och utför visst jobb svart på sin fritid medan kvinnor som städar i andras hem inte har någon anställning alls.

Den första frågan är varför denna form av ekonomisk brottslighet ska belönas med skattereduktion. Hur har alliansen resonerat när de valt att lösa problemet med svartjobb i städbranschen genom skattesubvention? Man kan, som vanligt, närma sig svaret på den frågan genom att fundera över vilka som tjänar på reformen. Vilka är det som använder sig av svart städhjälp? Ledtrådar till svar på frågan kan man också få i Veronica Palms insiktsfulla motion om behovet att integrera överklassen i samhället. Se länk: http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GU02Ju391&rm=2006/07&bet=Ju391

Den andra frågan är om hushållsnära tjänster är den form av tjänster som har högsta prioritet för skattesubvention i den situation Sverige befinner sig i dag. Finns det inte andra områden t ex inom teknikutveckling, forskning eller utbildning där skattemedlen skulle göra större nytta för att bättre rusta Sverige för framtiden? Att unna sig tjänster som städhjälp är en lyx man kan göra för pengar man får över efter att mer grundläggande behov tillgodosetts. Vi kan inte bygga ett land på att städa hos varann eller gå ut med varandras hundar.
Vi behöver ledare med större visioner för landet.

Maudh Arndorw

Kommentera! [1]

| | | | |

Inspirerad av den insändare Rune Blixt hade införd den 24/2, vill jag tillföra mina åsikter i samtalen, debatten och diskussionerna kring sjuka människors situation i landet Sverige i dag.

Jag vill börja med en uppmaning till våra politiker i beslutsfattande ställningar: Ta beslut som går ut på att låta alla människor i vårt land ha samma värde. Omyndigförklara mig inte om jag blir sjuk. Ge mig möjlighet att söka den hjälp jag tror skulle gagna mig och på så sätt låt mig ta större ansvar för mitt tillfrisknande. Jag är helt och hållet övertygad om att detta också skulle gagna vårt samhälle i ekonomi mätt. Fler människor som idag är sjuka skulle ha större möjlighet att bli friska, eller i varje fall bli friskare. En övervägande del av dessa människor skulle utifrån sina egna möjligheter och en kropp i mer balans, kunna bli produktiva igen. Stress och sjukdomar skulle minska i vårt samhälle. Människorna i vårt land skulle kort sagt bli lyckligare. Det vore en logisk utveckling.

Vi läser och hör en massa åsikter om begreppet att vara sjuk. Människor har intyg från legitimerade, och därmed godkända, läkare att de inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande på grund av den ena eller andra orsaken. Läkarna ifrågasätts, deras intyg likaså, men allra mest ifrågasätts de som intygen handlar om, de som är sjuka.

Och vad är då sjukdom? Hur är man när man är sjuk? Svaren är uppenbarligen inte självklara. Ja, enligt min egen självupplevda erfarenhet, och många med mig, är sjukdom en kropp och ett psyke i obalans. Obalansens ursprung kan vara många och kan ofta spåras långt tillbaka i tiden. Många av oss som nu är sjuka, har haft en barndom som är orsaken till att obalansen har uppkommit. En uppväxt i en mer eller mindre dysfunktionell miljö. När sedan vuxenlivet ger oss törnar, eller vi hamnar i för svåra stressituationer, gör sig obalansen tydlig genom symptom av olika slag. Symptom som vi ofta inte har lärt oss att lyssna på, utan ignorera. Symptomen blir starkare och vi söker oss till läkare. Där blir vi ofta bekräftade i att vi inte ska lyssna till bakomliggande orsaker, utan endast ta hand om symptomen. Vi söker oss vidare till så kallade specialister, men får samma svar. Vi får rådet att ta symptomlindrande mediciner. Obalansen är kvar och blir nu inte sällan kraftigare – allt i logikens tecken. Kroppen och psyket, och naturen för den delen, strävar alltid efter balans och reagerar när det råder obalans. Så, när obalansen blir starkare, blir symptomen starkare. Och med detta följer inte sällan en uppgivenhet hos den drabbade människan, man tappar all kraft och känner vanmakt.

Nu behöver man inte ha haft en otrygg barndom för att hamna i obalans och bli sjuk. Har man tillräckligt svaga länkar i sin genuppsättning, klarar man i längden inte att stå emot den stress som är allerstädes närvarande i dagens samhälle. Eller också drabbas man av någon olycka, eller av någon annan tragisk händelse som gör att kroppens finstämda system hamnar i obalans. Mäktar man inte med att handskas med detta, bryter symptomen ut. Och där sätter livet inga gränser. Den drabbade kan vara snickare, butiksbiträde eller psykolog, såväl som läkare, statsminister eller socialförsäkringsminister. Men har den drabbade pengar, står det fritt att söka den vård vederbörande önskar, vare sig det är privat vård eller alternativa behandlingsformer. Då blir olikheten, ojämlikheten och valofriheten tydlig. Har man den ekonomiska möjligheten att medvetet söka valfri vård, blir resultatet dessutom sannolikt bättre än utan denna möjlighet.

Obalansen manifesterar sig ofta i kroppen där vi har en nedärvd svag länk, också logiskt. Då kallar man sjukdomen ärftlig. Och inte sällan, som i mitt fall, får vi av läkare veta att det inte går att bota, sjukdomen är så kallat kronisk. Vi måste lära oss att leva med symptomen och ta symptomlindrande mediciner, inklusive de bieffekter de ofta har. Fullproppade med dessa mediciner bör vi helst kunna arbeta och göra rätt för oss. Eller kanske man ställs inför frågeställningen att operera bort den del av kroppen där obalansen har manifesterat sig. Båda alternativen är logiska i en sjukvård (sjuk vård) som inte kan/vill se bakomliggande orsaker till sjukdom, utan som mer och mer är inriktad på symptombekämpning. Vill man inte finna sig i symptombekämpning utan tror att lösningen är en annan, är man en besvärlig och svår patient.

Obalansen, oavsett vilka uttryck den tar sig, sliter på en, man blir trött och energifattig. Det en människa i en sådan situation behöver är inte att bli ifrågasatt, utan att få hjälp, adekvat hjälp att så långt det är möjligt komma till rätta med obalansen som råder i kroppen. Inte för att kunna arbeta, utan för att få ett friskare liv. Om inte läkare och sjukvård kan erbjuda detta, bör människan ha möjlighet att söka denna hjälp någon annanstans. Det finns idag i denna värld många mycket seriösa personer med långa utbildningar och tillika erfarenhet av att hjälpa människor i obalans, inom det man kallar alternativ medicin. Jag tänker då på personer med mångåriga studier inom områden som exempelvis akupunktur, osteopati, homeopati, Alexanderteknik och kinesisk, ayurvedisk och antroposofisk medicin. Men, de är ofta alltför otillgängliga för många sjuka. Varför? Jo, för att det dels är fråga om dyra behandlingar, eftersom dessa alternativa läkare (som jag anser de alla också borde få kallas, därför att de ofta hjälper människor att just läka) inte är subventionerade, det vill säga godkända, och på grund av detta, för att kunna försörja sig, måste ta ut en denna synpunkt skälig avgift för sin behandling. Någon enstaka grupp av dessa läkare har fått statliga studiemedel till sin utbildning, men de flesta har fått ta privata medel eller banklån för att bekosta sina studier. Men också dels för att den sjuka människan i många fall inte känner till dessa alternativa läkares existens, eller i vart fall inte vilken kompetens de har. Denna information måste man själv söka och kanske har det inte varit aktuellt eller angeläget förrän man finner sig själv vara sjuk och då, ja då orkar man kanske inte söka alternativ. Detta är ett sjukt system, ja ordvalet är medvetet. En människa som är i obalans och genom detta får symptom i form av sjukdom, måste som myndig och fri ha enkel tillgång till och ekonomisk möjlighet att söka sig till den behandling vederbörande vill och inte tvingas vara hänvisad till en vård som kanske säger att den inte kan bota henne. Man kan vara hänvisad till sjukvården i ett första skede, men kan denna inte bota och hjälpa människan borde i rimlighetens namn de kunna hänvisa vidare till kollegor inom alternativmedicin. Kan det röra sig om prestige, på sjuka människors bekostnad…? Och i så fall, hur sjukt får samhället vara?

Till sist, eftersom jag har bott i Danmark ett antal år fanns möjligheten för mig att söka dansk förtidspension. Och se där, i Danmark beviljades min ansökan utifrån mina läkarintyg och egen beskrivning av min situation och sjukdom. Men icke i Sverige. Är det då konstigt att vi ser på vårt grannland som ett gemytligt, vänligt och dejligt land, när till och med myndigheter befolkas av människor…

Nike, en anonym men tänkande människa

Kommentera! [2]

| | | | |

En smart diplomat lär vara den, som kan be någon att dra åt helvete på ett sådant sätt, att vederbörande kommer att se fram emot avfärden. När underklassen ser det som en förmån att få städa upp överklassens skit, har en annan sorts välsmord ordtrollare varit framme. Ord som lögn och bedrägeri är tabu. Och – det mest förbjudna av allt i kampen mellan rik och fattig – Sanningen!

Dag Nilsson
Vallvik

Kommentera!

| | | | |

I varje familj oavsett storlek och socioekonomi kommer det alltid att finnas perioder i livet då renhållningen i hemmet blir eftersatt. Psykisk och fysisk sjukdom, trauman, missbruk av olika slag (inte minst arbetsnarkomani) och funktionsnedsättning på grund av ålder kan vara orsaker.

Att vara i ett oförmöget tillstånd att ta hand om sitt välbefinnande. Det är då viktigt att samhället kan erbjuda ett stöd i form av hemassistans till en skattefinansierad och subventionerad kostnad. Alla ger till alla för att mildra lidande!!

Är det så att hushållstjänster anlitas av bekvämlighet och tidsbrist kan detta tillgodoses av privata anordnare. Dessa har för avsikt att i första hand sälja hushållstjänster till marknadspris. Vad både de privata städbolagen och den offentligt skattefinansierade hemassistansen har att förhålla sig till är att ta ett ansvar för en mer rättvis och ickediskriminerande arbetsmarknad. Att kvotera in män för att minska kvinnodominansen inom området kan vara ett sätt att möta behovet. Konsekvensen kan bli höjda löner, större säkerhet och satsningar på utbildning. Ett bidrag till en mer jämställd arbetsmarknad.

Att vara i ett dagligt städarbete under många år innebär för många stora förslitningsskador och långa smärttillstånd. Invandrade kvinnor drabbas i synnerhet.

En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön kan ge större utrymme till vila och meningsfull fritid. Detta kan i sin tur förebygga och minska mänskligt lidande. Vi får mer tid till att bygga tillit och skapa tillräckligt goda relationer. Familjen värnar trivseln i hemmet. Kort sagt, detta ger möjlighet till en mer rättvis fördelning av ett generellt obetalt hemarbete mellan kön.

Att i dag säga ja till ett fortsatt RUT-avdrag är att säga ja till en ytterligare segregerad och könsdiskriminerad arbetsmarknad.

För de med funktionsnedsättning är visionen att erbjuda och säga ja till en utökad, moderniserad och generellt skattefinansierad offentlig hemassistans.

Fler hushållstjänster efterfrågas från de friska, bekväma och tidspressade. Det är marknadspriser som gäller i den privata sektorn. En blandekonomi där arbetsutbudet ökar med efterfrågan. Statsinkomsterna likaså. Fler arbetssökande unga män och kvinnor kan anställas i såväl offentlig som privat behovsprövad hemtjänst. Sex timmars arbete varje dag för alla oavsett kön. Solidariskt. Jämställt. Nästan valfritt. Svart på vitt!

Anna-Carina Lindqvist

Kommentera!

| | | | |

De sjukas situation diskuteras högljutt just nu. Det är många som har synpunkter och en del drar sig inte för att kalla sjuka människor för fuskare. Denna debatt har skapat stor oro bland sjuka och det börjar kännas som om det inte är tillåtet att ha en sjukdom i Sverige i dag. Jag har själv en sjukdom som jag tycker är väldigt jobbig och som gör att jag inte klarar av ett arbete.

Jag har försökt få hjälp för de besvär jag har och träffat väldigt många läkare, men ingen har klarar av att ge mig hjälp. Att varje dag dygnet runt året om ha en värkande kropp som man inte kan få någon hjälp för gör att man tillslut inte orkar besöka flera läkare. Svaret blir alltid detsamma, så man har helt enkelt gett upp hoppet att få någon hjälp. Att ständigt behöva ha värk i sin kropp gör att man blir helt energilös. Hur gärna man än vill och försöker bygga upp energin så går det inte. En fullt frisk människa som blir energilös behöver bara sova några timmar för att bygga upp energin igen, men för mig spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar.

Vid minsta lilla rörelse eller kraftansträngning så förvärras sjukdomen och värken, men ibland är man tvungen att göra saker man inte klarar av bara för att vardagen ska fungera. Men då får man också betala för det genom att man blir sämre. Det är oerhört frustrerande att inte kunna få någon hjälp för sina besvär och den debatt som pågår nu är oerhört jobbig eftersom man känner sig som en fuskare trotts att man har det ganska jobbigt med sin sjukdom.

Jag har provat många olika mediciner men alla har det gemensamma att de ger lindring ett litet tag för att sedan bli helt verkningslösa. Visst jag skulle kunna droga ner mig med riktigt starka mediciner men känner att jag inte vill riskera att bli beroende.

Tydligen finns det sjukdomar i dag som det inte finns någon hjälp för och som läkarvetenskapen har svårt att förstå och förklara. Att ha en sådan sjukdom och att behöva utsättas för den press som denna debatt medför gör att man mår mycket sämre och man bryts helt enkelt ned som människa, man orkar helt enkelt inte med den okunskap som finns bland vissa individer och som ibland gör uttalanden så man som sjuk blir riktigt mörkrädd.

Min dröm är inte ett arbete, utan det är att få hjälp för mina besvär så att jag kan fungera. Eventuellt skulle jag sedan kunna bygga upp energin i min kropp igen så att jag eventuellt i framtiden skulle kunna orkar med ett arbete. Men som det fungerar i dag så är det helt otänkbart att jag kommer att få uppleva det.

Det finns många som befinner sig i samma situation som jag gör och gemensamt för alla dessa är att det tyvärr inte finns någon hjälp att få och de flesta har tömt ut alla möjligheter som står till buds. Jag har blivit tvungen att acceptera min situation och jag försöker leva ett så normalt liv som möjligt trots mina besvär. Det skulle vara oerhört skönt om även omgivningen kunde göra det så vi som är sjuka slipper känna oss som bovar och fuskare, för det är jobbigt nog ändå.

Jag har jobbat i över 30 år trots mina besvär, men tillslut gick det inte längre utan jag var helt enkelt tvungen att ge upp kampen mot min sjukdom och inse mina begränsningar för att jag överhuvudtaget skulle orka med att leva. Döm inte de sjuka för hårt, utan fråga istället hur de mår, för det kan finnas många bakomliggande och jobbiga orsaker till sjukdomen som du inte förstår om du är en fullt frisk människa som aldrig har drabbats av svårigheter eller sjukdom.


Rune Blixt / Resurs

Kommentera! [2]

| | | | |

Om någon människa inte kan försörja sig vare sig på arbete, a-kassa eller sjukersättning så hävdar vissa att det är ett eget problem. Den som har förmågan att tänka lite djupare inser dock att det är ett gemensamt problem för oss alla. För det kommer i slutändan alltid att slå tillbaka med stora kostnader för skattebetalarna, även om det dröjer ett tag. Och dessa kostnader kommer sedan att belasta samhället för en mycket lång tid framöver.

I genomsnitt är kostnaderna på en kriminalvårdsanstalt cirka 60 000 kronor per individ och månad. Märkligt nog har jag aldrig hört politikerna klaga över dessa kostnader, på samma sätt som när det gäller de arbetslösa och sjuka. Svaret kanske ligger i att klienterna inom kriminalvården inom överskådlig framtid omöjligen kan bidra med att öka konkurrensen om jobben och pengarna som cirkulerar på arbetsmarknaden?

Arbetsgivarnas attityd har förändrats enormt sedan 1980-talet då vi hade en maktbalans på arbetsmarknaden. Då sögs folk in i olika arbeten oavsett om man precis hade slutat gymnasiet, eller var tillfälligt arbetslös efter att ha varit yrkesverksam under ett antal år. Och ytterst få behövde bli sjuka av sina arbeten. Efter 20 år med en nyliberal politik ser det helt annorlunda ut. Det ständiga stressen är påtaglig och många tvingas ta tillfälliga timanställningar som inte ens existerar i lagen om anställningsskydd. Andra blir utgallrade och hamnar i långtidsarbetslöshet. Den ekonomiska ovissheten har säkert gjort många människor sjuka av oro.

Tyvärr så är det nog så att vissa politiker och delar av näringslivet har sett en möjlighet att kraftigt öka konkurrensen om jobben, i syfte att försämra löne- och arbetsvillkoren. Det är inte en solidarisk handling av ett land att använda invandrings- och flyktingpolitiken som ett verktyg för att spela ut olika människor och grupper mot varandra i syfte att dumpa löner och arbetsvillkor på arbetsmarknaden, så som har skett i Sverige sedan tidigt 1990-tal. Men det ligger helt i linje med EU:s konkurrenspolitik.


Däremot är det en solidarisk handling att dela på det man har. Det gjorde man också på den tiden när vi hade en politik som baserades på social demokrati. När nu folkmängden ökar i Sverige, bland annat till följd av flyktingpolitiken med ökande sociala och ekonomiska spänningar som följd, så anser vi inom Folkrörelsepartiet att det är hög tid för en ny politik. Ju fler vi blir i arbetsför ålder, desto mer måste vi dela på arbete, arbetstid och pengar. Vi måste även få ner den ohälsosamma arbetstakten så att jobben räcker till fler. Vi kallar det för den tredje vägens politik.

Krister Lilja -Sala
Medlem i Folkrörelsepartiet (Frp)

Kommentera!

| | | | |

Sitter och tittar på söndagens Agenda på SVT där ämnet om kronprinsessans bröllop tas upp, är det OK att public service anställer och gör en storsatsning på denna mycket laddade fråga, monarkin?

Värst var det att sitta och lyssna på Nalin Pekgul som företrädare för socialdemokratin, där det finns många royalister men säkerligen fler republikaner. Hon berättade lyriskt om hur kul det kommer att bli med denna händelse.

Är det Aftonbladet som ska ta den viktiga debatten om monarkin och dra den bördan själv? Där kulturredaktionen satt och blev förnedrad av Svegfors från Sveriges Radio som körde härskartekniker.

"Skulle du vilja se lika mycket kritisk granskning som lyx och flärdfulla inför det här bröllopet?" frågade SVT:s programledare. Då ska ju en hög företrädare för socialdemokraterna svara "Självklart ska kungahuset granskas lika mycket som näringslivet eller andra offentliga verksamheter." Men då svarar Nalin lite trevande "nä men jag förstår inte riktigt det där..." sedan "att det där går i arv, att det kan vara problemet". Ja men det är ju precis det som är det verkligen stora problemet. Vi lever inte i en demokrati där man kan ärva sin titel. Hur skulle det se ut om Fredrik Reinfeldt, om han vid nära pensionsåldern lämnade över statsministerposten till sina barn, det är ju befängt.

SVT som vi alla äger bör kritiskt granska ekonomin kring bröllopet, inte anställa Ebba Von Sydow som säkerligen med sina bloggkompisar som Blondin-Bella kommer att tjäna massa pengar på att nämna diverse bröllopsklänningsföretag på sina bloggar. SVT bör vid nästa tillfälle lämna Nalin Pekgul hemma och hon själv borde förstå att detta kan väcka ont blod i de egna leden.

Filip Åkerberg (s)
Republikanska Föreningen

Kommentera!

| | | | |

Tycker att ETC ska uppmärksamma yttrandefrihetssituationen i Thailand.

Finns bra sidor för detta, bla:

http://facthai.wordpress.com/

http://www.prachatai.com/english/

xnatasx

Kommentera!

| | | | |

På nyårsafton dömdes Ramazan Kizil till tio månaders fängelse i en turkisk rättegång. Hans brott var att han talat kurdiska på ett offentligt möte i Turkiet.

Alla vet att man straffas om man begår brott. Att tala sitt eget språk ska inte räknas som brott. Detta är helt enkelt en politisk dom.

Vi har alla rätt att prata vårt eget språk när som helst och var som helst. Domen mot Borlängebon Ramazan Kizil bevisar ännu en gång att minoriteter diskrimineras och behandlas illa i Turkiet. Detta är väldigt mild sagt. Vi borde alla reagera mot regimens grymma sätt att behandla sina egna medborgare. Hittills man inte har hört någon protest från de ledande svenska politikerna. Jag tycker vår regering borde skicka en skarp protest till de arroganta turkiska makthavarna. Man undrar hur Turkiet kan komma i fråga för EU när människorna inte ens får praktisera sitt språk. Kurderna är människor som alla andra. De ska också ha rätt att njuta av ett eget språk och den rika kurdiska litteraturen. Jag är inte någon elak människan. Men jag vill ändå veta hur många turkiska barn som får eller har rätt att få hemspråkundervisning i Sverige. Om vi vill att våra barn ska få hemspråkundervisning i Sverige varför får kurderna inte prata sitt eget språk i sitt hemland?

Abdul Karim

Kommentera! [1]

| | | | |

På bilden är det höga kyrktornet kringvävt av en byggnadställning ända upp till toppen. Och där står alla byggnadsarbetarna, på ställningens plattformar och tvärplankor. Upp över hela tornet. Så många män och pojkar. Där även min morfars bror. Tiden kring förra sekelskiftet och fotografen har lyckats med bilden; trots primitiv kamera och motivets besvärligheter. Det åttio meter höga tornet omvärvt av sina arbetare. En farlig arbetsplats – och det på flera sätt. Skrämmande många av stenhuggarna drabbades genom denna kyrkorestaurering av silikos. Även min morfars bror som genom lungsjukdomen dog ifrån sin hustru och sina nio barn.

Torparson och stenhuggare. Kring staden och kyrkan en jordbruksbygd med dess alla lantarbetare och statare. I dåtid och oändliga generationer bakåt. Alla lika medellösa och dömda till slavliknande anställningar och arbeten. Levande i usla bostäder och försedda med torftigast möjliga föda. De ser anklagande på mig ur det förflutna. Med frågan: vem berövade oss ett värdigt liv. De själva fann den gången och i förfluten tid inget svar men vi kan ju i dag blicka tillbaka och se samhällsmönstret. Historiskt. Deras arbete försörjde godsägaren-storbonden och hans familj. Gav dessa jordägare ett gott liv och möjlighet att utvidga sin ekonomi. I mer jord eller i fabriker. Vinsten var absolut och tillät endast misär för de manuellt arbetande. Ett samhällsmönster som ALDRIG sanningsenligt redovisas under våra skolors historielektioner. Ej heller i diskussioner i media eller i historiska arbeten. Historikerna glider förbi den historiska verkligheten. – För att dölja löneslavarnas roll som mervärdeskapare.

Gruvdrängar, hantverkargesäller, arbetare i de primitiva fabrikerna, även de levande sina liv i materiellt elände. Alla de som skapade mervärde och vinst åt sina ägare. Med de växande moderna fabrikerna ännu högre vinster. Och kvinnor i textilfabrikerna bleknade i lungsotens spår. Metallarbetarna gavs sin cancer av maskinernas oljedimmor.

Tiden efter andra världskriget erövrade vår socialgrupp ett par decennier av klarnande dagar och ett mer värdigt liv. Vi trodde då att våra fackföreningar och våra politiska partier (de våra) erövrat detta åt oss. Så var det ju egentligen inte. Arbetsköparna (”arbetsgivarna”) ville ha lugn i sitt revir – inga ”bråk” eller strejker. För att snabbt kunna leverera produkter ut i det krigshärjade Europa. Ett Europa som behövde ersätta allt det förstörda och förlorade. - DÄRFÖR tilläts vi erövra sociala reformer och mer anständiga löner. Denna period tog slut omkring 1970.

Efter det har vi sakta men obönhörligt glidit ner mot en ny svart avgrund. Inte 1800-hundratal men i sin modernitet kanske ännu grymmare. Det tog lång tid och mycket av insatser att bygga ett samhälle som fungerade acceptabelt. Det går oerhört snabbt att riva ner vad som byggts upp. Att slå sönder är enkelt. Som ett led i förstörelsen har arbetsköparnas politiker nu lyckats lägga sin ideologi över våra sinnen. En ideologi med total frånvaro av begreppen solidaritet och empati. I stället fylld av människoförakt. Som framför allt drabbar ”de svaga”. Antingen de gjort sig skyldiga till att bli sjuka eller bli arbetslösa. Eller vara lågavlönade. En förtvivlad fråga: varför har vi låtit oss förföras av en så mörk och skrämmande ideologi? Som om den fanns inbyggd i oss och bara behövde lockas fram. På samma sätt som den skrikande dåren i Berlin lyckades på trettiotalet. Högerideologerna här och nu är bara så mycket slugare. Och även ihärdigare. De har skickligt lyckats löjliggöra orden och begreppen solidaritet, empati. Ersatt med ”satsa på dig själv”. Lyckats förankra grymhet och egoism djupt i nationens psyke.

Den gamla onda tiden har återuppstått. Och vi borde lära av vår historia. Berättelserna från förr gör min hemtrakts lantarbetare och statare så levande och nära. - De går vid min sida när jag vistas i deras landskap.

Nu när våra organisationer både politiska och fackliga är sönderslagna och resterna ideologiskt urvattnade kan våra ägare åter spela ut SIN ideologi och låta dess konsekvenser drabba oss. Förföljelsen av sjuka och arbetslösa. Den obarmhärtiga pressen på alla låginkomstdömda. En fålla som de flesta av oss kommer att fösas in i. Efter en tid även den medelklass kapitalägarna i dagens situation ger spelrum. Vinstraseriet tar till slut strypgrepp även på ”de vällyckade”.

Vem i detta samhälle vågar nu tala om sanning och rättvisa. Moral. För sanningen är ju den att våra tidigare generationer under århundraden arbetat samman de resurser landet i dag äger. Vårt arv. Således har vi nu en absolut rätt till anständigt betalt för vårt arbete och stöd när vi blir arbetslösa eller sjuka. Och rätt till investeringar i nya företag som ger oss alla arbete och försörjning.

Ulla Johansson
författare
Läs mer på Airela

Kommentera! [1]

| | | | |