– Det är en liten studie, gjord på två olika fritidshem, så det krävs mer forskning för att kunna säga något säkert. Men jag blev ändå förvånad. Jag hade trott att personalen skulle röra mer vid flickorna i positiva, vardagliga situationer, och det gjorde de också. Dubbelt så ofta som med pojkarna.

– Vad jag inte hade räknat med att personalen så ofta skulle röra vid pojkar i negativa situationer – vid konflikter eller vid tillsägelser. Men det hände över 50 gånger med pojkarna och vid bara fyra tillfällen med flickorna. 

Har det här någon betydelse?

– Vid positiv beröring utsöndras hormonet oxytocin, som sätter igång viljan till social interaktion och empati. Genom att röra flickorna i positiva situationer så främjar vi deras empatiska förmåga, men så gör man inte med pojkarna. 

– Om pojkarna främst får uppleva beröring i negativt laddade situationer – i vissa fall aggressiva – så kan man undra hur det kommer att påverka dem.

Varför blir det så här snedfördelat då?

– Jag tror att det kan handla om hur man som pedagog själv har blivit berörd som barn, och även om att personalen kan ha en medveten eller omedveten idé om att pojkar inte vill ha eller behöver lika mycket beröring som flickor. 

Är det inte nödvändigt att röra ”negativt” vid barnen ibland för stävja en situation?

– Jag tänker att det är lite samma sak som att skrika högt åt barnet. Visst lyssnar de tillfälligt, men i längden är det inte så konstruktivt. Det genererar distans och aggressivitet och man bör fundera över hur nödvändigt det är att röra vid någon alls i negativa situationer. 

– Jag kan tillägga att jag upplevde att ju fler barn som var inne i lokalen, desto mindre positiv beröring blev det – för alla barn. Det innebar också mer negativ beröring i stressen som uppstod.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.