BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den första, jag är 24 år, student och nyfiken på om min kropp fungerar. Kan knappt koka makaroner. Nummer två ett år senare, jag gör ett positivt gravtest på hemväg från en romantisk liftresa från Paris. Bevekelsegrund den här gången: jag är nykär, allt glittrar. När jag testar att avboka aborttiden kräks kroppen rakt ut av rädsla.

Abort nummer 3, jag är 28 och destruktivt förälskad. Skäl till ingrepp: jag är med barn med en man med hopplöst vackra ögon men som envisas med att röka hasch under min fläkt. Valet är enkelt.

Blev jag tvingad att ha sex mot min vilja? Nej. Visste jag inte att ett samlag kunde leda till graviditet? Självklart gjorde jag det. Kände jag skam för att gå till Apoteket och köpa kondomer? Inte alls. Jag var helt enkelt ung, kär och kåt.

Man kan tycka att ingrepp är skadliga för kroppen. Det är en relevant invändning. Man kan tycka att jag (precis som min partner) borde ha skyddat mig. Men man kan inte tvinga mig att skämmas.

Jag har handen på hjärtat inte haft tillstymmelse till dåligt samvete för ingreppen. Min övertygelse om att jag har rätt att bestämma över min egen kropp och vad som gror där i är grundmurad.

Jag har därför bestämt nekat all form av samtalsstöd som har erbjudits, ett stöd som Ja till livet-anhängare gång på gång har velat införa som krav för att överhuvudtaget få göra ingreppet. Om jag djupt ner i själen rotar efter skuldkänslor hittar jag på sin höjd skam över att jag inte känt någon.

Jag har bemötts med värme och respekt varje gång. Detta är jag svensk sjukvård och kvinnokamp evigt tacksam för. Undantaget var den gången en sjuksköterska inte ville ge mig en kirurgisk abort, vilket jag önskade, utan hellre ville stoppa i mig ett piller så att jag medan jag väntade på att fröet inom mig skulle komma ut fick tid att "känna efter och begrunda det jag gjort". Utöver detta bär jag bara på fantastiska berättelser.

Jag känner dock kvinnor som bär på helt andra. Som fått vänta i veckor på att få en aborttid medan fostret tagit form och vuxit i livmodern. Jag känner också många som mått dåligt efter sitt ingrepp och som inte fått rätt stöd. Som istället mötts av fördomar som på senare tid har få nytt syre av kvinnofientliga mörkerkrafter som alltid går hand i hand med de främlingsfientliga. För trots att stödet för aborträtten är solitt i Sverige florerar alltjämt åsikter som vill begränsa den. Och extrempopulistiska Sverigedemokraterna har uppenbarligen dragit slutsatsen att aborträttbegränsning går att vinna väljarsympatier på.

Det finns således alla skäl i världen att räta på ryggen och slåss för vår rätt.

I dag startar Dagens ETC en serie om aborten där vi ber er om era abortberättelser.

Vi startar serien för att vi fortfarande behöver tvätta ingreppet från rejält mycket skuld och skam. Vi startar den för att vi är övertygade om att vi behöver prata mer om varför vi väljer att göra abort. För det finns självklart lika många skäl till ingrepp som aborter. Vi vill också öppna upp för berättelser om hur bemötandet i sjukvården fungerar. De erfarenheter ni delar med er av vill vi sedan göra journalistik av. Väldigt många behöver läsa.