Oavsett om du är beroende av försörjningsstöd, långtidsarbetslös, förtidspensionär eller inte har kommit ut på arbetsmarknaden än gäller samma sak – grundersättningen är så låg att den ligger under den relativa fattigdomsgränsen. Det innebär mindre än 10 800 kronor i månaden att leva på. Ofta betydligt mindre.
– Det är inkomster som är fullständigt omöjliga att överleva på. Man förutsätts ha en sambo som kan försörja en. För andra återstår socialbidrag, som inte heller är en självklarhet. Det är obegripligt hur minimivåerna kan vara så låga, säger Gunvi Haggren, förbundssekreterare på Verdandi som arbetar för social rättvisa.
”Inte särskilt överraskande”
För två år sedan släppte Verdandi en rapport där de har undersökt nivåerna för den som bara har rätt till grundersättning när det gäller till exempel sjukersättning, a-kassa och aktivitetsstöd. Utan bostadstillägg hamnade samtliga under fattigdomsgränsen. Och så ser det alltså fortfarande ut. Tapio Salonen, professor i socialt arbete, menar att det inte är särskilt överraskande.
– Det är en helt förväntad effekt av den politik som har drivits. De som har jobb premieras, medan de som inte har det får det sämre. Har du jobb och är med i trygghetssystemet har du fått det bättre, medan förhållandena för de som till exempel inte etablerat sig på arbetsmarknaden blivit allt sämre. Det är baksidan av den nygamla arbetslinjen som nu drivs, säger han.
Enligt statistik från SCB har andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer tredubblats från 2004 till 2012 – från 10,3 procent till 30,2 procent. En tredjedel av dessa cirka 500 000 personer har alltså en inkomst under fattigdomsgränsen.
– De lägsta ersättningsnivåerna har hållits på en väldigt restriktiv nivå, de följer inte med i löneutvecklingen. Numera är det är långt ifrån självklart att du får ett grundläggande skydd, säger Tapio Salonen.
Han lyfter unga vuxna som varken jobbar eller studerar som en särskilt utsatt grupp. Ekots granskning visar att förra året var det mer än 260 000 unga under 30 år som inte fick någon a-kassa, trots att de var arbetslösa och inskrivna på Arbetsförmedlingen. De är ofta helt utan inkomst. Bara 19 procent av de unga får a-kassa, mot nästan 50 procent för sju år sedan.
Ökade klyftor
Men trots uppgifter om en ökande fattigdom finns det de som invänder. Som menar att den som har a-kassa eller försörjningsstöd inte har fått det sämre, när inkomsterna justeras efter inflationen. Kenneth Nelson, professor i sociologi vid Stockholms universitet, menar att det kan stämma i vissa fall – men inte om man ser i förhållande till löneutvecklingen.
– De som måste förlita sig på grundersättningar har inte fått ta del av välståndsökningen som skett. Försörjningsstödet räknas till exempel efter prisutveckling, inte löneutveckling. Det innebär att systemet urholkas. Lönerna i Sverige ökar, men ersättningarna till dem utan jobb hänger inte med, säger han.
Risken är ett samhälle med allt större inkomstklyftor, menar Kenneth Nelson.
– Om utvecklingen fortsätter hamnar vi en typ av samhälle där jag har svårt att tro att någon skulle trivas.
Annika hade 2 000 kronor att leva på
– låg efter med tre hyror och hotades av vräkning
I två år hade trebarnsmamman Annika Suikki inga pengar kvar att leva på efter att hyran var betald. Hon hamnade ständigt på minus och var nära att bli vräkt.
– Det har varit otroligt tungt, säger hon.
Annika Suikkis problem började för två och ett halvt år sedan. Hon separerade från sin man och hade dessförinnan blivit uppsagd från sitt halvtidsjobb. Samtidigt hade hon ett eget företag där hon tillverkade barnkläder och sålde på nätet. Hon hoppades att det skulle gå att försörja sig på det.
– Jag är en väldigt driven och envis person, och det har väl varit min svaghet, att jag vägrat ta hjälp och istället tänkt att det nog ska gå bara jag kämpar. Men företaget gav knappt några inkomster alls.
Annika insåg att hennes enda utväg var att försöka få socialbidrag. Men efter några duster gav hon upp.
– Det var blanketter de påstått att jag inte hade skickat trots att jag hade det, en massa ifrågasättande som aldrig tog slut. Jag orkade inte med det. Det tog oerhört mycket kraft och en massa tid som jag kunde lägga på att söka jobb istället, säger hon.
Fram tills alldeles nyligen bestod Annikas inkomst av barnbidrag och boendestöd. Tillsammans gav det henne 5 600 kronor i månaden. Genom några småjobb kunde hon få in någon tusenlapp extra. Det gav en inkomst som knappt täckte hyran på 6 000 kronor.
– Utan hjälp från vänner och familj hade det aldrig gått. De har sett när jag behövt något, kommit med matkassar och kläder och så där.
Annika har tre barn mellan fyra och tio år. De senaste åren har deras pappa fått stå för en stor del av det som barnen behöver.
– Jag är väldigt tacksam över att han har klivit in, samtidigt som det känns tungt. Det är inte så jag vill ha det, säger hon.
I vintras var det nära att Annika förlorade sin bostad. Pengarna hade inte räckt till – hon låg efter med tre hyror och hotades av vräkning. Socialen blev hennes nödlösning.
– Kvällen innan jag skulle få besked från dem minns jag att jag tänkte säger de nej så orkar jag nog inte mer, då ger jag upp. Men de löste hyrorna för mig. Det var en otrolig lättnad, säger hon.
Samtidigt var det bara en kortsiktig lösning. Nu ser det ut som att Annika har hittat en mer långvarig. Hon har fått en anställning med lönebidrag och jobbar 75 procent. Efter skatt får hon ut ungefär 8 000 kronor. Tillsammans med bostadsbidrag och barnbidrag kommer det att gå runt, tror hon.
– Det blir fortfarande inga pengar över till nöjen och resor, jag har skulder jag måste betala först. Men vi kommer i alla fall klara oss. Det känns hoppfullt.
