ANALYS.

2017-11-26 13:40
  • Runt 4 500 anfall har träffat militärbaser eller styrkor fientliga till Saudikoalitionen. Därutöver har sjukvårdsinrättningar träffats 64 gånger, skolor 194 och bostadsområden 1 277 gånger, hundratals anfall har därutöver slagit mot landets infrastruktur. Bild: Hani Mohammed/AP/TT
    Runt 4 500 anfall har träffat militärbaser eller styrkor fientliga till Saudikoalitionen. Därutöver har sjukvårdsinrättningar träffats 64 gånger, skolor 194 och bostadsområden 1 277 gånger, hundratals anfall har därutöver slagit mot landets infrastruktur.
  • Av de människor som dött i attackerna har åtminstone 5 000, möjligen 10 000, varit civila. Bild: Hani Mohammed/AP/TT
    Av de människor som dött i attackerna har åtminstone 5 000, möjligen 10 000, varit civila.
  • Jemen sägs vara efter USA världens mest vapentäta land. Officiellt finns tre gånger så många vapen som invånare. Bild: Hani Mohammed/AP/TT
    Jemen sägs vara efter USA världens mest vapentäta land. Officiellt finns tre gånger så många vapen som invånare.
  • Ett fjärde krigsår kan anas. Den som söker svar på vad som händer i Jemen, och varför, borde nog vända blicken in i landet, och mer kritiskt granska Saudiarabien. Bild: Hani Mohammed/AP/TT
    Ett fjärde krigsår kan anas. Den som söker svar på vad som händer i Jemen, och varför, borde nog vända blicken in i landet, och mer kritiskt granska Saudiarabien.

Saudierna styr bilden av Jemenkonflikten

Kriget i Jemen rapporteras som ett krig genom ombud, ett stormaktsspel mellan Saudiarabien och Iran. Det är en saudisk krigsdiskurs som står så gott som oemotsagd. Till och med Iran ger sken av att den stämmer.

När det gäller kriget i Jemen är meddelandena från Riyadh och Teheran inte alltid så olika som man kunde vänta sig av två fiender. Vi har skäl att fråga oss varför.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Under hösten 2014 såg jag på plats i Jemen hur motståndsrörelsen houthierna tog över regeringsbyggnader, parlamentsbyggnaden, försvarsdepartementet, arméns högkvarter, centralbanken och den statliga radiostationen. De lade beslag på stora mängder vapen från arméledningen, inklusive stridsvagnar och pansarfordon. Snart tvingade de också den tillfälliga presidenten, Abdo Rabbo Mansour Hadi, och hans regering till exil i Saudiarabien. Houthierna hade i åratal visat sin nya styrka (2011 tvingade de guvernören på flykt från deras hemprovins Saada där de etablerade sin egen administration, 2012 expanderade de sitt territorium söderut mot huvudstaden). Och tack vare alliansen med den avsatte presidenten Ali Abdullah Saleh tog de ganska snart kontroll över merparten av hela norra Jemen. Men dramatiken inom landet gick ofta förlorad i den internationella rapporteringen. Där sökte man svar på vad som hände i Jemen genom att vända blicken utanför landets gränser, till Saudiarabien och Iran.

Att Saudiarabien såg på houthierna som iranska proxys var redan känt. Men jag slogs av hur svårt det var att skilja på vad som då sades om houthierna i Riyadh och Teheran. Under de begynnande våldsamheterna, tycktes Iran stämma in. ”Tre arabiska huvudstäder har i dag hamnat i Irans händer”, meddelade dåvarande iranska parlamentsledamoten Alireza Zakani och påtalade att Jemens huvudstad Sanaa var på väg att bli den fjärde, enligt The Middle East Monitor. ”Vi bevittnar att vår revolution i dag exporteras till Jemen, Syrien, Libanon och Irak”, sa Ali Akbar Nategh-Nouri, tidigare talmannen i parlamentet, enligt Al Monitor. Kort därefter i mars 2015 inledde Saudikoalitionen sitt krig mot houthierna i Jemen. Och sedan dess har Saudiarabien upprepat: ”Iran planerar omvandla Jemen till en militärbas, varifrån de kan anfalla kungadömet”, enligt koalitionens talesperson, general Ahmed Asiri, på Al Arabiya, den saudiägda tevekanalen, tidigare i år. Och den som följt svensk Jemen­bevakning under de drygt två och ett halvt år kriget hittills pågått noterar nog att det saudiska perspektivet också här blivit förhärskande. Vi får veta att kriget i Jemen inte handlar om den interna maktkampen i landet och relationen mellan grannarna Jemen och Saudiarabien utan istället om den bredare konflikten mellan regionens två stormakter. Vad man i rapporteringen oftast missar att föra fram: Tills i dag har proxykrigspåståendet inte kunnat styrkas med pålitliga fakta, det finns flera frågetecken nödvändiga att lyfta fram. Men mer om dessa senare.

Först till Iran, och dess kluvna tunga. När Saudikoalitionen började sända sina stridsplan över Jemen tonade Iran genast ner tidigare utspel och har sedan dess regelbundet dementerat anklagelser om att man skulle förse houthierna med vapen eller överhuvud taget vara inblandad i kriget i Jemen. Samtidigt låter man fortfarande det motsatta pysa ut. ”Är avlägsna baser sämre än kärnteknik?” frågade sig chefen för de iranska väpnade styrkorna, Mohammad Hossein Bagheri, i en Reutersartikel för ett år sedan. ”Jag säger att det är dussintals gånger bättre”, tillade han och gav sken av att Iran i framtiden kan tänka sig att inrätta sjöfartsbaser i Jemen. Tidigare i år, i en annan Reutersartikel, sa en anonym iransk tjänsteman: ”Jemen är där det verkliga proxykriget pågår och att vinna striden i Jemen hjälper till att definiera maktbalansen i Mellanöstern.” Ännu en anonym källa i samma artikel, en tidigare iransk tjänsteman i säkerhetsfrågor, säger att Iran planerar att skapa en Hizbollahlik milis i Jemen.

Exilpresidenten Abd Rabu Mansur Hadis nära relation till Saudiarabien är knappast någon hemlighet, officiellt är det han som bett Saudiarabien att bomba hans land. (För petighetens skull vill jag nämna att denna, hittills obestridda spelpjäsen i Jemens proxykrig förefaller saknas. Saudiarabien för krig i Jemen direkt, inte genom ombud. Stridsplanen, bomberna är deras, och de kontrollerar koalitionens krigsbeslut och handlingar. Hadi framträder som inte mer än en förevändning.)

Men houthiernas relation till Iran är en vansklig fråga, varför proxykrigsdiskursen bör prövas källkritiskt. Vad vi vet och kan hävda är:

1, att Saudiarabien, i koalition med nio andra stater, ligger i krig mot houthierna i Jemen. Det kortsiktiga målet är att återinrätta Hadis saudivänliga regering.

2, att houthierna i dag hämtar stöd i Iran, oklart i vilken form och storleksordning. Poängen jag vill göra här är att oavsett hur litet eller stort det iranska stödet är, om det (som vissa hävdar) enbart är av moralisk art eller (som andra hävdar) till och med innefattar en regelbunden leverans till houthierna av tungt artilleri så behövs något mer. För att med säkerhet kunna påstå att kriget i Jemen sker genom ombud behöver vi också kunna belägga följande:

3, att houthierna är Irans agent i Jemen, exempelvis genom att Iran kontrollerar houthiernas beslut och styr deras handlingar. Den tredje premissen följer inte automatiskt ur den andra. Men i de pågående debatterna om Jemen antas tre ändå följa ur två.

Ett kort uppehåll vid vapnen: Jemen sägs vara efter USA världens mest vapentäta land. Officiellt finns tre gånger så många vapen som invånare, men siffran har ifrågasatts. Även den lägre uppskattningen på elva miljoner vapen, istället för 60, gör att det är lätt att se att någon akut vapenbrist inte rått i Jemen. ”Det vi inte har här”, förklarade en försäljare på en av landets fem stora vapenmarknader för mig, ”kan vi skaffa fram”. När houthierna 2014 nådde in i Jemens huvudstad Sanaa meddelade Pentagon att man förlorat militär utrustning värd 500 miljoner dollar, skänkt av USA till Jemen att användas i kriget mot terrorn. ”Houthierna sköt mot oss på långa avstånd, med precision och förstörelsen var enorm, deras vapen överträffade våra”, förklarade Saleh bin Farid al-Awlaqi. Han både organiserade och stred mot houthierna i de södra provinserna 2015. Varifrån houthierna fått dessa vapen är ännu inte möjligt att fastslå, det finns tecken som pekar i olika riktningar.

Dock, eventuella iranska vapen i sig är inget belägg för att det i Jemen pågår ett ombudskrig. En analogi: Sverige stödde stridande grupper i Angola, Moçambique, Namibia, Sydafrika och Zimbabwe från slutet av 1960-talet och ända inpå 90-talet. Var då befrielserörelsernas väpnade kamp en svensk agenda? Hundratals miljoner kronor slussades i hemlighet in till African National Congress (ANC) under apartheid­åren, pengar som tros ha använts också till vapen. Men det vore förstås felaktigt att enbart utifrån det svenska stödet dra slutsatsen att ANC var Palmes spelpjäs på den afrikanska kontinenten.

Ansar Allah, som houthierna själva kallar sig, förnekar att de skulle vara ett iranskt ombud, men säger sig ta emot ett begränsat iranskt stöd. Ahmed Almoaiad, politisk aktivist, som varit med houthierna vid de tre fredsförhandlingarna och fört gruppens talan i arabisk media har god insyn i rörelsen. Han förklarar det såhär för mig i oktober i år: ”Ansar Allah accepterar aldrig att de är någon annans agent, men vi har inga problem med Iran. Det är skillnad på att vara allierad och att följa någon. Den man följer måste man ta order ifrån. För Saudiarabien är Iran en ondska och genom att knyta oss till dem hittar saudierna en anledning att söka återta den kontroll de förlorat över Jemen. Men vi behöver varken Saudiarabien eller Iran att ingripa i Jemen.”

Samma sak var Ansar Allahs andlige rådgivare inne på när jag intervjuade honom i Sanaa 2012. Vad skulle ett houthilett Jemen betyda för Iran, frågade jag Al-Murtada bin Zayd al-Mahatwari. ”Inget, de är långt bort. Och kan inte påverka houthierna som är självständiga.” Men sa samtidigt: ”Vad gör det om Iran ger pengar och vapen. Välkomna, ge oss!”

När jag det året reste till provinsen Saada och intervjuade Saleh Hibra, Ansar Allahs dåvarande politiska språkrör, sa han: ”Fanns ett ”Anklagelsernas lexikon” skulle mer än 30 rykten om oss hittas där. Det sägs att vi utropat en profet, att vi inte skulle vara zayditer utan tolvor som shiiterna i Iran, att vi är utländska länders agenter.” Han menade att försöken att utmåla houthierna som Irans ombud bygger på avsiktliga felaktigheter om bland annat religion. I Jemen bekänner sig en tredjedel av människorna, merparten i de norra provinserna, till den zayditiska islamläran. Det är en unik variant av shiaislam. Den som vill knyta houthierna till Iran brukar inte sällan överdriva likheterna mellan de två olika shiitiska inriktningarna i länderna. Faktum är att den zayditiska läran i Jemen brukar placeras närmare den sunniislamiska, shafitiska, som majoriteten av jemeniterna identifierar sig med, än Irans tolv-shiitiska. Viktigt att påminna sig om är att Ansar Allah utvecklats till en huvudsakligen politisk, inte religiös, rörelse och man strider i dag om kontroll, territorium, resurser, och har övergett den identitetspolitiska retoriken. Hibra menade, liksom flera andra kända namn inom rörelsen, att den största likheten mellan houthierna och Iran består i att båda vill urskilja USA:s Mellanösternpolicy som sin främsta fiende.

Som jag visar i boken ”Jemen är bra!” har Ansar Allah vuxit fram ur norra Jemen som en reaktion mot lokala missförhållanden. Inledningsvis, på 1990-talet, ägnade man sig åt ett slags zayditisk väckelse. Målet var att öppna egna skolor och undervisa Saadaborna i deras zayditiska traditioner, som man menar försummats efter imamatet, det religiösa kungadömet som styrde Jemen i tusen år fram tills 1960-talet. I Saada, den zayditiska islamlärans födelseprovins började nya religiösa lärocenter byggas på 1980-talet. Dessa finansierades av Saudiarabien och lärde istället ut en ultrakonservativ sunniislamisk salafism som dittills varit främmande för Jemen. I lokala moskéer sparkades också zayditiska imamer och ersattes av saudilojala propagandister. Samtidigt erhöll president Ali Abdullah Saleh flera miljoner dollar i månaden från Saudiarabien, som han senare också sålde tre nordliga jemenitiska provinser till. Därmed ”löste” han en gränskonflikt, som Jemen annars sannolikt skulle ha vunnit i ett internationellt skiljedomsförfarande.

På 2000-talet ställde Ansar Allah också politiska krav såsom ökad autonomi i Saada, vilket Saleh direkt uppfattade som ett hot mot hans auktoritet. Han menade sig kunna utplåna rörelsen snabbt och ökade sitt pengarflöde från Saudiarabien genom att övertala dem att houthierna var iranska proxys och ett gemensamt hot. I allians med Saudiarabien stred Saleh i sex inbördeskrig mot houthierna 2004–2010. Houthierna trycktes in i grottor och gömmor men återuppstod och hemsökte Saleh efter varje strid. Den iranska kopplingen Saleh då gjorde betvivlades av USA. En läckt diplomatisk rapport från amerikanska ambassaden fastslår att man inte hittat något bevis för påståendet. I andra rapporter hävdar man att houthierna möjligen fått ett begränsat ekonomiskt stöd från icke-statliga iranska grupper.

Under Arabiska vårens massprotester i Jemen 2011, när landets ungdomar demonstrerade i hundratusentals dag som natt, genom monsunregn och ökenvindar, anslöt houthierna till tältstäderna och stämde in i kravet på Salehs avgång och regimens fall. Den saudiske kungen bjöd in Saleh och oppositionspartierna till förhandlingar och presenterade ett avtal som officiellt tagits fram av Gulfstaternas samarbetsråd. I enlighet med det klev Saleh 2012 ner efter 33 år som president och bytte titeln mot immunitet mot åtal för sig och sin familj samt tillåtelse att stanna och verka i Jemen. Salehs lojale vicepresident sedan 17 år, en skuggestalt ur samma parti som få jemeniter kände till, Hadi, tog över och började verkställa överenskommelsen. Samtidigt fördjupade han Jemens relation med Saudiarabien och USA. Efter två år skulle fria val hållas och när de sköts upp trädde Ansar Allahs ledare Abdulmalik al-Houthi fram som de missnöjdas röst.

Nu adresserade Ansar Allah hela Jemen och med den forna krigsfienden Saleh, ingick de ett resonemangsäktenskap till nytta för båda parter. Ingen grupp inom Jemen kunde stå emot dem, städer och byar kapitulerade. Där de mötte motstånd bröt väpnade strider ut, i ökenprovinsen Marib, i den fria entreprenörsstaden Taiz, i hamnstaden Aden där människor kämpat i flera år för självständighet från norra Jemen. Och det var runt denna tid, när houthierna var mäktigare än någonsin tidigare, hösten 2014, som Iran började tala om Jemen i en och samma ton som Saudiarabien.

Houthierna har vuxit i takt med att hungern, korruptionen och det utländska inflytandet i Jemen ökat. I fem år bevakade jag, som en av ytterst få västerländska journalister, Jemen inifrån och fann att deras framgångar knappast varit avhängiga något yttre stöd. Denna höst får min reportagebok uppbackning från vetenskapligt håll. Socialantropologen Marieke Brandt har studerat houthiupproret i Jemen, och hennes just publicerade bok Tribes and Politics in Yemen, är den hittills mest omfattande studien om houthirörelsen. Däri visar hon bland annat att houthikonflikten är inhemsk och att Iran började intressera sig för houthierna först 2009–2010. ”Det är löjligt hur Saudiarabien anklagar Iran för militär intervention när det i själva verket är Saudiarabien som är massivt involverat i Jemen, ända sedan 1970-talet”, berättar hon och förklarar att ”Irannarrativet erbjuder enkla svar för detta mycket komplexa krig, vilket är vad som går hem.” En annan Jemenforskare, Elisabeth Kendall vid Oxfords universitet, har denna höst tagit sig an frågan om Irans fingeravtryck i Jemen. Hon finner att houthiernas framgångar i Jemen under det senaste decenniet och Irans ökade regionala inflytande har varit två skilda händelser, åtföljande, snarare än sammanlänkade.

Tillbaka till proxykrigsdiskursen och dess funktion i den saudi-iranska maktkampen. När Saudiarabien, Mellanösterns rikaste land och ett av dess mest diktatoriska, skulle bomba Jemen, Mellanösterns fattigaste land och (på pappret) Arabiska halvöns enda republik, så behövde detta motiveras. Det heter att de saudiska styrkorna inte ska behöva vänta på att Jemen blir ännu en iransk missilbas som hotar Saudiarabien. Genom att Saudikoalitionen anses anfalla inte Jemen, utan houthierna, det vill säga Iran, har man fått stöd i västvärlden, hjälp att lufttanka stridsplanen, samt köpa vapen för hundratals miljarder kronor.

Saudikoalitionen har de senaste två och ett halvt åren utfört 13 000 bombanfall, enligt Yemen Data Project, ett oberoende projekt som samlar in och presenterar krigets siffror. De räknar med att en tredjedel av alla anfall träffat civila mål. Runt 4 500 anfall har träffat militärbaser eller styrkor fientliga till Saudikoalitionen. Därutöver har sjukvårdsinrättningar träffats 64 gånger, skolor 194 och bostadsområden 1277 gånger, hundratals anfall har därutöver slagit mot landets infrastruktur. Av de människor som dött i attackerna har åtminstone 5 000, möjligen 10 000, varit civila, sannolikt merparten av offren. I dag är Saudiarabien mer beroende än någonsin av att omvärlden ser Iran, inte jemeniterna, som krigets måltavla. Skulle krigets katastrofala effekter på det jemenitiska samhället framträda i rapporteringen (världens största humanitära krisområde, enligt FN, där 75 procent av befolkningen på omkring 25 miljoner behöver humanitär assistans), ja, då börjar nog omvärlden ifrågasätta Saudikoalitionens krigsföring.

Också Iran har något att vinna på att proxykrigsdiskursen består. Iran tycks hittills inte behövt förse houthierna med några kostsamma insatser, det har räckt att de hävdat sig göra det för Saudiarabien att uppehålla sig och slösa bort finanserna i kriget i Jemen. Den saudi-jemenitiska gränsen på 1800 kilometer innebär en möjlighet att psyka saudierna söderifrån, medans Irans verkliga intressen är knutna norr om Saudiarabien, i framför allt Syrien. Genom att associeras med houthierna framstår Iran mäktigare än de är. Och, som Elisabeth Kendall påpekar, Jemen kan vara det kort som Iran planerar att använda sig av i eventuella framtida förhandlingar. Iran kan när som helst säga att de ”drar sig ur” Jemen, utan att något ändras för dem.

Ett fjärde krigsår kan anas. Den som söker svar på vad som händer i Jemen, och varför, borde nog vända blicken in i landet, och mer kritiskt granska Saudiarabien. Bakom proxykrigsdiskursen finns ett Jemen vi i Sverige knappt fått höra något om. Men, som Ahmed Almoaiad påpekar: ”Folk gillar action. De vill hellre se en strid mellan stormakterna Saudiarabien och Iran.”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Jemenkonflikten

Jemens mångåriga interna konflikter eskalerade när houthierna, en politisk motståndsrörelse med tiotusentals krigare, med våld tog makten över huvudstaden Sanaa 2014.

De avbröt den då pågående politiska övergångsfas som var tänkt att leda Jemen fram tills fria val skulle hållas. Övergångspresidenten Abd Rabu Mansur Hadi och hans regering tvingades till exil i Saudiarabien. Saudiarabien samlade en koalition av stater och inledde ett krig mot houthierna i Jemen, mars 2015.

Kriget är inne i sitt tredje år, tre fredsförhandlingar har stupat och ingen ny vapenvila har slutits sedan förra höstens två dagar. I dag befinner sig Jemen i en politisk ambivalens. Houthierna har ersatt Hadis parlamentet med ett övergångsrevolutionärt råd som leds av deras representant Mohammed Ali al-Houthi. Gulfstaternas samarbetsråd, FN och USA vägrar att erkänna al-Houthis ledarskap. Istället ser de ännu Hadis exilregering som Jemens legitima.

I södern, före detta folkrepubliken Sydjemen, finns ett tredje ledarskap, Söderns övergångsråd, vars främsta syfte är att vinna självständighet från Sanaa.