BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Varför? När europeiska kontinenten – och USA – tycks sukta efter alternativ som distanserar sig från det politiska etablissemanget och driver på för systemskifte. Ändå förmådde Vänsterpartiet bara locka drygt hälften av röstantalet jämfört med succévalet 1998.

En möjlig förklaring är att Jonas Sjöstedt helt enkelt inte är någon Alexis Tsipras. Med honom har Vänsterpartiet blivit lagom omvälvande – ”förändringsdugliga”, för att citera ett förslag till strategi som röstades bort av samma kongress som valde Jonas Sjöstedt – snarare än populistiska radikaler – ”verklighetsfrånvända”, enligt strategin som ratades.

Den teorin läggs fram i senaste numret av Arena. Vänsterpartiet har stannat i växten för att dess ledning följer en ljummet reformistisk ansvarslinje. Det här håller partisekreterare Aron Etzler alls inte med om, men han säger till magasinet:

”Vår nuvarande utmaning är att fylla ut kostymen. Vi har aldrig pratat om att vi kan styra. Men vi vet faktiskt hur man gör.”

Det handlar om klivet från opposition till regering. Vänsterpartiet vill hemskt gärna ta det.

Viktiga saker kan åstadkommas även ur ställning som förhandlingspartner. Extra miljarder till välfärd, glasögon till barn. Men inte önskat avtryck i opinionen. Kanske för att Jonas Sjöstedt med flera misslyckats att vara tillräckligt konfliktsökande, att visa vad som skiljer partiet från övriga.

”Vänsterpartiet har ju ett internt lönetak, de har försvinnande få övergångar från politiken till riskkapitalbolag, lobbybyråer och banker. De har, som parti, just den konsekventa distans till eliten som bland annat (Bernie) Sanders vinner väljare på”, skriver Eric Rosén på Politism.

Här har Vänsterpartiet en unik styrka. Men märkligt nog blir man ändå inte tolkningsföreträdare i samband med exempelvis Panama-skandalen.

Kommunikationsproblem? Eller så handlar dessa missade lägen om en ledning som väger relevanta utspel mot risken att uppfattas som gnälliga från sidlinjen.

Vänsterpartiet har ändå en fördelaktig utgångspunkt. Till skillnad från regeringens partier slipper man samlas för kongress med svikna löften och värderingar bakom sig.