BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det här är en chans för mig att skärpa mig lite. Det är ganska mycket tid som jag lägger bara på att ha ångest och sitta och stirra. När det bara handlar om mig har jag inte jättebra fokus och det kan vara slitsamt att vara så nära sig själv när jag kanske inte mår så bra, men det har alltid varit energigivande att gå in i andras arbete. Så det här kan nog leda till att jag får lite mer ro.

Vad var det som gjorde att du tackade ja?

– Jag förstod ju med en gång att jag skulle tacka ja, jag tvekade inte men är rädd om min tid som tecknare. Men jag kände också att jag har jobbat så länge som tecknare nu, i typ 16 år, och jag märker att jag kan massor av saker. Så det känns som ett naturligt steg att dela med sig av det.

Hur skulle du beskriva den svenska serietecknarscenen just nu?

– Det är som att det har hänt något igen. Det har varit lite upprepande ett tag och så är det nog i utvecklingsfaser. Det kommer någon och gör något nytt, sedan följer det ett gäng som gör ungefär samma sak, men det känns som en ny energivåg nu. Som Ester Eriksson. Hon är en del av det nya som håller på att hända. Seriekulturen blommar liksom, från att ha gått åt ett håll till att gå åt många olika håll. Det känns som att folk fattar att de ska göra som de vill, inte vad man tror att andra förväntar sig.

Vad tycker du saknas?

– Ur ett feministiskt perspektiv har jag saknat en del komplexa kvinnliga karaktärer. Det är lätt att tänka att ur ett feministiskt perspektiv så ska en kvinna framställas som stark med det blir väldigt platt, där känner jag att vi måste gå vidare.

Är det skillnad på hur seriöst serier tas i Sverige och utomlands?

– Jag är inte expert på detta, men när jag har varit i Frankrike på seriemässa så tas ju serier på mycket större allvar. Man kan prata med vilken människa som helst och säga att man är serietecknare så frågar de alltid vilken typ av serier man ritar, de fattar att det finns olika. Men samtidigt är det ganska mossigt. Kvinnliga serietecknare lyfts inte alls, det är helt nytt för dem att ställa frågan "Var är kvinnorna?"

I Sverige har vi ju hur många kvinnliga serietecknare som helst.

– Ja verkligen! Frågan man ska ställa sig är nog varför det inte fanns tidigare. Det var ju många serietecknare förut som var väldigt bra men sedan kom det en andra våg med mig, Sara Olausson och några till och ibland är det allt som behövs. Att någon ser att någon annan har gjort det så man känner att "okej, det här kan jag göra själv". Det finns otroligt många kvinnor som har otroligt mycket att säga, så när dörren väl öppnades finns det inget stopp.

Var det tungt att öppna den dörren?

– Ja, det var det. Jag var oerfaren och inte beredd på den typen av motstånd som var då. Det var ett motstånd som var subtilt, man kunde prata om saker som man tyckte var viktiga och sedan få frågan hur det kändes att vara kvinna och serietecknare. Det var tungt och tråkigt att bara få vara det. Sedan fick vi våra läsare och vi fick styrka där. Det känns som att man har gjort någon gärning genom att ta de smällarna, för det är lättare nu. Det känns bra.

Jag har uppfattat dig som lite medieskygg, hänger det ihop med hur du behandlades i början av din karriär?

– Ja, det tror jag att det gör. Jag tycker fortfarande det är svårt att veta hur man ska hantera den typen av bemötande. Det är svårt för det är så viktiga saker, man vill ju bli förstådd.

Vad ser du nu som ditt viktigaste uppdrag på Kartago?

– Jag hoppas ju kunna hitta nya serieskapare. Det är jätteviktigt för mig. Jag känner mig så himla hoppfull, för jag vet att det finns så himla mycket bra där ute.