Samtalet.

2017-11-19 10:15
  • Mustafa Can debuterar nu som dramatiker med pjäsen ”Frontens gryningsfärg”. Bild: Janerik Henriksson/TT
    Mustafa Can debuterar nu som dramatiker med pjäsen ”Frontens gryningsfärg”.
  • ”Medierna vill gärna få det vinklat till att min pjäs handlar om kriget i Syrien. Det gör den absolut inte, det är jätteviktigt. Pjäsen utspelar sig överallt och ingenstans.”  Bild: Magnus Neideman
    ”Medierna vill gärna få det vinklat till att min pjäs handlar om kriget i Syrien. Det gör den absolut inte, det är jätteviktigt. Pjäsen utspelar sig överallt och ingenstans.” 

Mustafa Can: Jag irriteras när folk basunerar ut sin ”godhet”

Journalisten och författaren Mustafa Can om teaterdebuten och varför solidariska handlingar bör skava och kunna hota ens eget välbefinnande.

Journalisten och författaren Mustafa Can debuterar nu som dramatiker med pjäsen ”Frontens gryningsfärg”, där han vill väcka frågor kring hur krig påverkar oss och där han ger kriget ett kvinnligt ansikte.

– Medierna vill gärna få det vinklat till att min pjäs handlar om kriget i Syrien. Det gör den absolut inte, det är jätteviktigt. Pjäsen utspelar sig överallt och ingenstans, säger Mustafa Can.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Frontens gryningsfärg bygger på material från de samtal som han har fört med kvinnliga soldater vid fronten i syriska Kurdistan. Han är själv kurdisk-svensk och kom till Sverige med sin familj som sexåring, från en kurdisk by till Skövde.

Materialet som han har samlat in är stort och förmodligen ska det bli en bok framöver. Men han blev uppmanad av Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern, att först skriva en pjäs om ämnet.

Även flera europeiska teatrar vill sätta upp hans pjäs. Kanske för att det är ett material som griper rakt in i samtiden, och med en vinkel som är ovanlig.

– Vi matas med krig i media men det vi får se är oftast effekten av krig, hur människor tvingas fly från sina samhällen eller hur geopolitiken påverkas. Det har inte skrivits mycket om vad kriget gör med dem som befinner sig mitt i det och håller i vapnen. Människor med de här erfarenheterna kan vara grannar med dig i dag eller bli det i morgon. De finns mitt ibland oss. Vad vet vi om dem och vad kriget gör med människan?

Orädd att sticka ut hakan

Vi ses hemma hos Mustafa Can, fyra trappor upp på Södermalm. Färgkulörerna är varma, på golvet ligger mattor från Afghanistan och Kurdistan, på väggarna hänger bilder av fotografen Georg Oddner och stolarna i trä och skinn kring matbordet är smakfulla. Det syns att Mustafa Can bryr sig om sitt hem, men han skulle aldrig lägga någon förmögenhet på designmöbler.

Statusmarkörer verkar han inte bry sig om. Han är inte heller det minsta förtjust i att prata om sig själv, även om han är frispråkig och verkar orädd att sticka ut hakan.

Däremot talar han gärna och engagerat om de ämnen som intresserar honom, och det kan vara alltifrån främlingsfientlighet, rädslans och misstänksamhetens kultur till poesi och mat. Ämnen som han också har skrivit om. Hade han inte blivit skribent hade han jobbat inom restaurangbranschen.

– Jag hade absolut haft en egen krog.

Under intervjun nämner han ett antal litterära referenser, bland annat Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och hennes bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Men han menar att kriget fick ett kvinnligt ansikte hösten 2014 när Islamiska staten stormade Kobane i Syrien, en kurdiskkontrollerad stad som under några månader övertogs av IS.

Unga kvinnliga soldater, varav en del knappt hade hållit i ett vapen tidigare, lyckades med hjälp av amerikanska flygbombningar besegra IS, historiens kanske mest kvinnofientliga armé, enligt Mustafa Can.

– I omvärldens medierapporteringar reducerades dessa kvinnor till objekt: unga, vackra och coolt klädda – krigets Angelina Jolie. De här kvinnorna är väldigt politiska och vill bli tillerkända sin kamp och politiska kraft.

”Kriget är det manligaste av alla uttryck”

Publiken kommer få möta fyra unga, kvinnliga prickskyttar som inte drar sig för att döda om det krävs. Kriget är skildrat genom deras ögon. De bedriver ett tvåfrontskrig, menar Mustafa Can, dels mot fienden, dels mot uråldriga patriarkala strukturer i det egna samhället.

– Kriget är det manligaste av alla uttryck i historien – det handlar om erövring, förnedring ... Men kvinnor har också alltid deltagit i krig, mer eller mindre. I synnerhet när det gäller gerillakamper, exempelvis i den kurdiska motståndsrörelsen, där finns en hel bataljon med kvinnliga soldater. När det skrivs om krig är det alltid mannen som är hjälte och får gator och torg uppkallade efter sig. Det är mannen som är måttstocken. Kvinnan har reducerats till den som blir våldtagen eller den som med barn i släptåg flyr mot en okänd gräns.

Vad vill du berätta med pjäsen?

– Jag vill inte berätta någonting, jag vill väcka frågor, att folk ska gå från föreställningen och fråga sig: Vad är jag beredd att dö för? Det händer något med dig när du får ett vapen i hand och avrättar din första, din andra, din tredje fiende.

Det är en gräns som överskrids. Mustafa Can vill att publiken ska fundera över var deras egen gräns går någonstans, vad som händer med oss när vi stirrar ner i avgrunden.

– Hur skulle jag förhålla mig till nåden om någon sa: Snälla, skjut mig inte, om samtidigt halva min familj hade avrättats av dessa människor. Skulle jag förlåta?

Bitvis är det en väldigt brutal pjäs där ”kriget läggs i åskådarens knä”. Men vid sidan av brutaliteten finns tankar om kärlek hos dessa soldater, där finns tvekan, längtan, vänskap och drömmar, och där finns en vardag i kaoset, en vanlighet.

Soldaterna kan till exempel prata om mat som de längtar efter, att de önskar sig en flaska schampo och varmt vatten eller skulle vilja uppleva en helt händelselös dag.

– Det blir ett vittnesmål över att människan måste få vara större än sitt eget lidande.

Mustafa Can beskriver sig som i grunden ganska ”lat”. Han har flera mer eller mindre färdiga idéer som han ännu inte har förverkligat. Han skriver för att han måste, för att lätta på ett inre tryck.

– Att skriva är verkligen en fysisk plåga, det gör ont i kroppen. Men det blir ett tvång, jag måste få ur mig det, annars skaver det i mig. Jag tycker inte om skrivandet i sig, däremot tycker jag om att kläcka idéer.

Mellan 2010 och 2015 jobbade han inte särskilt mycket, han umgicks mest med sin dotter istället och reste en hel del med henne.

– Jag tröttnade på hela kultur- och mediavärlden för att det är så inskränkt där, så missunnsamt, så ogeneröst, där finns så många kotterier – även om jävligt få vill erkänna eller ens är medvetna om det. Jag frågade mig också vad det är för mening med det jag håller på med.

Kom du fram till något?

– Jag tvekar ofta. Ord som ersättning för liv som förgås, mening efter mening reducerade till endast beskrivningar av livet – till vilken nytta? Å andra sidan, om bara en enda människa läser det jag skrivit och det händer något i den personen som får den att tänka till, då är det nog värt det. Tidigare ville jag så mycket mer.

Fick inte plats inom feminismen

I sin roman ”Tätt intill dagarna” berättar han om sin numera avlidna mamma, liksom i ett av sina uppmärksammade sommarprogram som han avslutade med orden: ”Jag älskar dig”. Han beskriver en alltför självuppoffrande kvinna som satte familjen främst och som bar sjal. En kvinna som inte alls fick plats inom den svenska feminismen.

– Det är inte främst mig du ska prata med om dessa frågor. Prata istället med skribenter som Lidija Praizovic, som vill medvetandegöra faktorer som klass, bildning, etnicitet och utanförskap. Men den feministiska elasticiteten har inte sträckt sig till dem som är som min mamma var. Hur mycket kvinnokamp ”vithetshavet” av feminister än pratar om så ser de ofta dessa kvinnor som objekt, förtryckta offer. Det finns ett starkt klassperspektiv också, de som oftast definierar vad den moderna feminismen är och vilka som ska inkluderas där, det är företrädesvis folk från storstädernas medelklass. Det är de som har tillgång till mikrofoner och tv-kameror. Tack och lov tar insiktsfulla röster med andra perspektiv mer plats i dag: Lidija Praizovic, Susanna Alakoski, Sakine Madon, Nalin Pekgul, Evin Ahmad, Amie Bramme Sey ... För att bara nämna några.

”Jag säger vad jag tycker”

I en uppmärksammad artikel i somras i SvD, där han är återkommande skribent, menar han att det råder en ängslighet och inskränkthet i Stockholms innerstad och skriver att det är ”en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital”. Han anser att många enbart engagerar sig på ytan, gör symbolhandlingar för att stärka sitt personliga varumärke eller tillfälligt stilla sitt samvete, men inte är beredda att göra några egentliga uppoffringar över längre tid.

– Vi är inte mer än människor, men jag irriteras när folk basunerar ut sin ”godhet” på sociala medier. Som min redaktör på SvD, Adam Svanell, så precist uttryckt det: ”I dag, när nästan allt utgår från det egna identitetsprojektet, framstår ställningstaganden ofta snarare som en accessoar.” 

– Solidariska handlingar måste också få vara obekväma, de ska skava och kunna strida mot ens egenintresse, hota ens eget välbefinnande.

Försöker du själv leva solidariskt?

– Mitt samvete är min kudde. Det är klart att en del kan undra vad fan jag gör själv, jag sitter i min bostadsrätt på 88 kvadratmeter på Södermalm, tjänar bra och har en plattform i media. Den frågan är absolut berättigad, men jag skulle aldrig demonstrera mina handlingar offentligt. Det vore självgott.

Du anses vara kontroversiell. Vad tror du det beror på?

– Jag säger vad jag tycker och jag vet att det kan uppfattas som kontroversiellt. Det finns ett stort hyckleri och en stor rädsla för vem eller vilka man stöter sig med i Stockholms kultur- och mediavärld. Jag ingår inte i den typen av sammanhang. Även om somliga vill tro det ingår jag inte i någon gruppering alls, och det i sig upplevs som provocerande.

Talar du om politisk korrekthet nu?

– Nej, det handlar inte alls om det utan om kotterier. Det som ofta kan anses vara politiskt korrekt är för mig elementär anständighet.

Vad tycker du om debattklimatet i dag?

– När jag hör ordet kulturdebatt, då avfyrar jag mitt gevär.

Han tycker debatterna blir enkelspåriga – två olika läger som krigar.

– Försök att komma med nyanseringar – det drunknar i högljutt gapande, i anklagelser. Positionerna blir ofta snabbt låsta. Sakfrågan försvinner för personfrågan.

Vi kommer in på ämnet konstnärlig frihet. Mustafa Can ser det som att han har fått ett stort förtroende från de kvinnliga soldater som han har samtalat med.

– De här unga människorna lägger sitt hjärta i mina händer. Hur förvaltar jag det? Hur pass stor frihet har jag egentligen som konstnär, om jag tänker efter.

Du tycker att du har ett moraliskt ansvar?

– Ja, i högsta grad. Tanken att den konstnärliga friheten alltid ska stå över människan är absurd. Jag skulle kunna framställa dessa kvinnor enbart som mördarmaskiner. Samtidigt har jag inte heller väjt för att visa hur krig förråar oss människor.

Det förtroende som han fått från soldaterna har han i sin tur lämnat vidare till regissören Astrid Menasanch Tobieson. Hon läste de första scenerna på ett tidigt stadium och han märkte att hon förstod, ”att hon varit där, i kriget”. Hon har funnits med genom hela skrivprocessen.

– De här unga tjejerna är beredda att offra sina liv. Det handlar inte bara om att de vill döda barbariet, besegra sin fiende, drivkraften är framför allt att deras yngre syskon ska få en framtid.

När dessa soldater sätter fingret på avtryckaren siktar de inte bara mot fienden utan också mot sin dröm om en bättre tillvaro, menar han.

– Det finns mycket liv i föreställningen, det har varit viktigt för mig när jag skrivit pjäsen. De här unga kvinnorna går i döden för livet – innan de ens erfarit livet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Mustafa Can

”Frontens gryningsfärg”, av Mustafa Can, har premiär den 1 december på Kulturhuset Stadsteatern. Pjäsen bygger på samtal som han haft med kvinnliga soldater vid fronten i syriska Kurdistan. Astrid Menasanch Tobieson regisserar.

Mustafa Can är född 1969 i byn Kurekan i turkiska Kurdistan. Han kom till Sverige som sexåring med sin familj och växte upp i Skövde. 2003 höll han i P1 ett uppmärksammat sommarprogram om sin mor. 2006 kom romanen ”Tätt intill dagarna”, som även den handlar om hans mor. Mustafa Can har bland annat vunnit Stora journalistpriset (2002) för årets berättare och Publicistklubbens Guldpennan (2006).