– Jag har kommit nästan 7 mil och är nånstans norr om Gnarp. Jag springer på en skogsväg och har inte sett en människa på flera timmar.

På din blogg har du skrivit ”Jag har aldrig varit förtjust i idén att samla in pengar genom sin träning. Nu tänkte jag själv göra det.” Varför?

– Det är roligt att springa, jag känner mig fri, kan gå ner några kilo och komma i form. Jag har alltid varit emot grejen ”Kolla jag tränar! Och så är jag en fin människa också, beundra mig!” Men så träffade jag en kompis förra året som jobbat i västsahariska flyktingläger för Emmaus och hörde talas om Sahara-Marathon som anordnas mellan lägren varje år. Det finns människor som har det för jävligt överallt, men här fanns en ingång för mig och flera löparkopplingar. Kan jag göra något för någon annan och inte bara fokusera på mig så är det bra. De pengar som samlas in ska gå till en skola för mellanstadieelever i det västsahariska flyktinglägret Smara i Algeriet. Insamlingen sätter press också, jag kan ju inte gärna vika ner mig med benhinneinflammation redan i Gnarp.

Du räknar med att vara i Ystad runt den 20 september, plus minus en vecka. Vad ska du göra då?

– Jag vet inte. Prata med hunden, frun och familjen. Hunden brukar vara ivrigast och först framme. Den har jag ju inte pratat med i telefon heller, som jag gör med de andra. Men nu tar jag en dag i taget, den här resan är en övning i det också.