BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hiromi Itō är aktuell med samlingen Gratulerar till din förgörelse, som introducerar hennes författarskap på svenska. Urvalet är gjort av Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi som själva uttrycker att de är ”fangirls” till poeten – som har kallats "poesins shaman" av kollegan Kido Shuri. Urvalet definieras som dikter uttolkarna själva tycker om, inte nödvändigtvis de "bästa" eller mest representativa. 

– Ofta översätts bara mina gamla dikter. De har valt nya dikter också, så det tycker jag är bra, säger Hiromi Itō.

"Blev som en uppenbarelse"

I samlingen får vi följa poesins utveckling, från hennes tidiga banbrytande dikter från 1980-talet till idag. De Hiromi Itō skrev som ung fick mycket uppmärksamhet eftersom hon var först i Japan att skriva om kvinnlig sexualitet på ett väldigt öppet sätt. Bland annat lyfte hon ämnen som mens och onani och använde ordet fitta. 

Det var det svenska beatpoeten Siv Cedering Fox – som Hiromi Itō hjälpte en professor på universitet att översätta till japanska – som inspirerade Hiromi Itō att skriva om det kvinnliga könet på ett mer otvunget sätt.

– Jag började med att skriva vagina, eller något mer generellt ord. Men så sa min professor till mig: "det ska vara fitta, det är det ordet cunt står för". 

Det blev som en uppenbarelse för Hiromi Itō, som insåg att man kunde skriva om sex och kön på ett mer explicit vis. Det hade hon aldrig tidigare hört talas om, eller föreställt sig. Samtidigt ville hon inte använda ord som män länge använt i nedsättande mening. 

– Jag ville skriva om min vagina på ett neutralt språk, på samma sätt som om mina händer eller ben. 

Även som obskyr poet kunde hon starta en revolution. Hiromi Itōs dikter delade kritikerna – som framförallt var män – i två läger. Det skapade ett samtal i samhället om vad man fick säga. Dikterna blev också en hjälp att ta sig ur ätstörningarna poeten hade lidit av under många år. Uppmärksamheten hjälpte, berättar hon. 

– Jag blev sedd.

Ambivalens inför egna barnet

Efter att ha gjort ett antal aborter blev hon som 28-åring gravid med det som skulle bli hennes första barn. Därefter kom många av dikterna att handla om förlossning, mens, amning och ambivalens inför det egna barnet. Även här var hon först i hemlandet att ta upp sådana ämnen. Hon ammade i flera år med alla barnen, två av dem samtidigt och upplevelserna beskrevs på ett rått och ärligt vis. Men de här ämnena föll inte i lika god jord hos det manliga etablissemanget. Det var okej för en ung snygg tjej att skriva om sex, men när hon skrev om mens och kroppsvätskor – då var det mest besvärligt.

Efter succén med de tidiga dikterna tog hon en paus från poesin i 13 år. Mot slutet av 1980-talet började hon resa till USA innan hon slutligen flyttade dit. Då började också hennes stora intresse för den amerikanska ursprungsbefolkningens poesitradition, som har påverkat hennes senare dikter. 

– Döden brukade vara en fantasi för mig. Men när båda mina föräldrar dog, blev det på riktigt. 

Döden blev ett återkommande ämne i dikterna, senare följt av ett djupare intresse för buddhism, framförallt dess traditionella berättelser och sagor som ofta är väldigt teatraliska. 

Förtegen om innehållet

I USA fick hon ytterligare ett barn med mannen hon sedan levde med tills i vintras, då han gick bort, 88 år gammal. Bara några dagar innan vi träffas har hon avslutat ett skrivprojekt hon arbetat med i tre år. Hon är förtegen om innehållet, men antyder att det har att göra med den döende mannen. Hon verkar glad över att det är färdigt. Det var fint att få vara med en döende man, berättar Hiromi Itō på sitt diskret provocerande sätt. Hon ser mig i ögonen, som för att testa hur jag ska reagera när hon säger:

– Det var underbart. Deras penis blir så liten, du vet. 

Hon håller masken, trots att det hon säger kan uppfattas som ett skämt, eller något ganska brutalt. Det gör att det uttalade får en öm tyngd. Jag får intrycket att hon menar allvar. Att det var fint. 

Är det för att han blir sårbar? Hon tänker efter.

– Ja. Kanske.

Presspersonen kommer in och signalerar att det är dags att bryta upp. 

Du har sagt att din mormor var medium och att din mamma pratar med de döda. Har du någon liknande förmåga?

– Jag har ingen särskild gåva. Jag skriver bara poesi.

– Kanske är det den särskilda gåvan.

– Ja.