BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När jag säger att vi ska prata om juridisk aktivism suckar Stefan Lindskog. Men han sätter sig ändå tillrätta i stolen, mitt i arbetsrummet som han kallar sitt Elfenbenstorn.
Först när jag säger att jag mer precist vill prata om folksuveränitetsprincipen skiner han upp igen.
– Ska vi ta det oerhört grundläggande? frågar han, och fortsätter:
– Anta att riksdagens majoritet, med 51 procent, bestämmer sig för att förfölja en mindre folkgrupp, och utsätta dem för trakasserier och terror. Är det rätt för att 51 procent bestämmer så? Svaret är naturligtvis nej. Så visst, vi har folksuveränitet. Men en god demokrati bygger inte bara på det, utan den innefattar också kontrollmekanismer som måste vara på plats i de goda dagarna, för att de sen ska ha en chans att fungera under de onda dagarna.
Vad man anser om det uttalandet, beror antagligen på vilken definition av demokrati man föredrar. Men helt klart är att Stefan Lindskog inte riktigt föredrar den konstitutionella version vi har, där all offentlig makt utgår från folket.
– Nej, jag är en anhängare av den klassiska maktfördelningsläran, alltså att riksdagen är lagstiftande församling, regeringen är verkställande församling och domstolarna är tredje statsmakten. Inte media. Deras roll är viktig, men de är först den fjärde statsmakten.
Gör inte det här glappet, mellan vad som faktiskt står i lagstiftningen och hur du uttrycker dig om HD:s roll, att folk blir förvirrade?
– Ja, maktfördelningsläran är ju inte så starkt förankrad i Sverige som i många andra länder. Men jag tycker att den måste gälla här, och tittar man på våra grundlagar kan man se att den synen har börjat prägla det svenska författningsskicket också. Domstolarna fick ju ett eget kapitel i den sista grundlagsförändringen, och det var liksom inte en tillfällighet.
Samtidigt har vi en samhällsutveckling där fler och fler frågor blir juridiska snarare än politiska, som regleras i praxis istället för i lagstiftning. Riskerar inte det att personer utan juridisk skolning får svårare att se vart makten egentligen befinner sig?
– Allting handlar om balans. Jag menar inte att domstolarna ska gå något slags bärsärkagång. Jag har uttryckt det så vid något tillfälle att domstolarna har tagit, och bör ta sig, mer friheter. Man ska inte tänja på gränserna, men man ska utnyttja det utrymme som finns.
Hur ser du på demonstrationerna utanför Svea Hovrätt häromåret, som protesterade mot de friande domarna i sexualbrottsmål?
– Här måste man skilja mellan ställningstagande i rättsliga frågor och ställningstagande i bevisfrågor. Problemet med de här olika typerna av sexualbrottsmål är ju att det i kolossalt hög grad är bevisfrågor. Då är det lätt för utomstående att säga vad som är visat eller inte visat, och kritisera domstolarnas beslut. Men så fort man bjuder in journalister och andra att ta del av domstolens ställningstaganden är det inte så självklart längre.
Men de är ju ändå ett uttryck för folkligt missnöje med en maktutövning?
– Ja, det finns flera aspekter på detta, men en är ju ett besvärande kommunikationsglapp mellan de som är jurister, kanske då framförallt de som tillverkar domar i domstol, och allmänheten. Men jag anser att det också finns ett glapp mellan politiker och deras tjänstemän. Tidigare hade tjänstemännen betydligt större inflytande över lagstiftningen än vad man har idag, och vissa politiker tycker säkert att det är ett uttryck i sig för folksuveränitetsprincipen, att de tar sig mer makt i lagstiftningen. Men då kanske man glömmer att det finns vissa grundläggande krav på lagstiftningen som man inte så sällan måste vara jurist för att fullt ut förstå.
Ja, det senaste året har det ju kommit flera lagförslag som lagts fram väldigt snabbt och obearbetat. Till exempel lagen om kriminalisering av terrorresor.
– Det är så lätt att lagstiftning tillkommer när det är ett tillfälligt politiskt tryck. Jag läste en ledare någonstans där det uttrycktes att det var väldigt bra att man la den så kallade kriminaliseringspunkten tidigare, så att man skulle kunna få grepp om personer tidigare. Men vänta ett ögonblick – ska vi ha ett tankeförbud på terrorområdet? Och hur ska man lyckas bevisa det? Dessutom har vi redan lagstiftning som täcker in nästan allt som är klassat som terror.
Många menar också att den lagstiftningen dessutom kommer att leda till rasprofilering. Att den kommer att träffa svenska muslimer specifikt.
– Ja, det blir säkert på det viset.
Stefan Lindskog tystnar. Det är tydligt att han vill vara noggrann. Han sammanfattar:
– Ja, aktivism eller inte aktivism, men jag tror på att ta den roll som man tilldelats enligt maktfördelningsläran.
Det är ju lite förbjudet att prata om att jurister inte alltid är objektiva. Men spelar det inte roll vilken jurist som fattar besluten ändå?
– Det gör det säkert. Men jag tror inte att vi kan se någon höger-vänster-skala här. Kanske en skillnad i skepticism mot statsapparaten. Staten är inte alltid god, den befolkas av människor som har samma skröplighet som människor i största allmänhet, och ett särskilt problem med staten är att den ger makt till dem som arbetar i den. Och makt korrumperar. Därför har jag sagt att jag inte litar på någon, inte ens mig själv.
Så vad innebär det för en Högsta Domstol som fått eller tagit mer makt?
– Det finns en balans här, där lagstiftaren i en del fall där vi höjt rösten svarat med förslag till lagstiftning. Till exempel när vi ändrade påföljdsordningen för narkotikabrott. Vi har inte sista ordet, och vi ska inte tro att vi kan göra som vi vill på något vis.
– Men Högsta Domstolen är trots allt ett rättsbildningsorgan, och så länge allt sker transparent tycker jag inte att det är så farligt. Transparensen är för mig oerhört essentiell, ingenting får ske i lönndom utan det ska vara öppet. Massmedias granskning är en viktig del i detta.
Lagen om tvångssterilisering av transpersoner fälldes ju i princip av en ensam jurist, eftersom lagstiftaren var tyst. Är det så folk kommer att behöva arbeta politiskt i framtiden?
– Ja, det finns ju utrymme för medborgaraktivism, om man uttrycker sig så.
