BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Eva Svedberg är på väg för att få en abort. Året är 1974, några månader innan den nya lagen om fri abort träder i kraft i Sverige. Hon är gravid med en man hon inte vill leva med, hon bor hos sina föräldrar, som hon inte har berättat någonting för, och har inget jobb. När hon bestämmer sig för att åka till sjukhuset för att begära en abort får hon först tala med en psykolog, som efter en hel del argumenterande ger henne klartecken. Sedan får hon höra att de inte vet när det kunde ske eftersom alla aborter i distriktet ska samlas och utföras samtidigt.
– Slumpen gjorde att jag hade läst en artikel om att Norrbotten hade de senast utförda aborterna, så jag klämde ur mig att det säkert var för att de samlade alla i distriktet först. Då snörpte hon på munnen och sedan fick jag en tid ganska snabbt efteråt, berättar Svedberg för Dagens ETC.
Vad tänkte du på när du cyklade till sjukhuset den morgonen?
– Inte så mycket, man ska ju skriva in sig tidigt på fastande mage, det var mörkt och det var bara att trampa på. Alla de tankarna hade jag tidigare: Hur skulle livet te sig om jag behöll barnet? Vad ska jag göra? Och så vidare. De tankarna var liksom klara, så då var det bara att trampa på, hitta rätt avdelning och allt sådant där som man ska göra. Så just de där 20 minuterna i kylan var man nog inte så klartänkt, det fanns inte dubbdäck på cykeln ens så jag hade fullt sjå med att trampa mig fram.
Hemligt för familjen
Dagens ETC möter Eva Svedberg i Stockholm, där hon bor i dag. Sedan aborten har hon fått tre barn. Hon berättar om när hon vaknade efter aborten för över 40 år sedan.
– Jag låg i uppvakningsrummet och försökte kämpa mig upp och var helt slut. När jag äntligen hade fått på mig kläderna och orkade stå upp gick jag mot hissen innan jag kom på att jag kanske skulle säga att jag tänkte gå. Läkaren höll på att svimma när han såg mig, han tyckte ju att jag borde ha vilat längre. Men jag mår fint, sa jag, nu sticker jag. Mamma och pappa vet ingenting och jag måste hem. Och så släppte han iväg mig.
– Så jag åt en räkmacka på sjukhuset och cyklade hem, tre kilometer i minus tjugo grader. Då var jag ju ganska pigg och alert när jag kom hem, men efter att ha varit inne i värmen en halvtimme sa jag att jag måste gå och lägga mig.
Varför berättade du ingenting för dina föräldrar?
– Jag berättade det för mamma väldigt många år senare. Men anledningen till att jag inte sa någonting då var att min mamma hade en väninna som bara pratade om två saker – hennes krämpor och hennes perfekta barn. Ett av de perfekta barnen blev gravid som sjuttonåring och min mammas reaktion gjorde att jag förstod att det var en no-no. Jag var två år äldre, men jag var inte gift och bodde fortfarande hos dem.
Eva Svedberg berättar att hon, trots att hon inte berättade då, tror att hennes mamma hade ställt upp bakom henne.
– Det hade nog inte varit några problem, hon hade säkert ställt upp och hjälpt mig även om jag hade bestämt mig för att behålla det. Men det är klart jag funderar ibland på vad som hade hänt om jag inte hade gjort aborten, hur mycket jag hade fått göra istället för att leka vidare. Men jag är rätt nöjd med tillvaron, så jag ångrar det inte.
Ingen skam
I dag pratar Eva Svedberg öppet och odramatiskt om sin abort och även på 70-talet kände hon inte någon skam kopplad till den.
– Det var mer "Fan att jag var slarvig". Men det vara bara att konstatera att det var som det var och att jag inte ville göra en abort till.
Det var dock ingenting hon pratade mycket om, även om en väninna kände till den.
– Det fanns liksom ingenting att prata om. Jag tänker ibland på alla de här amerikanska serierna där de ska berätta och prata om allt och jag förstår inte riktigt det där. För mig hjälpte det när någon frågade om jag var okej, men sedan behövde vi inte rota mer i det. Det kändes inte som abort var så ovanligt, men det var ju aldrig så att man annonserade eller pratade högt om det. Man visste vem man kunde lita på och sedan spreds det inte, det var bara så.
Har din syn på abort ändrats sedan 1974?
– Jag är nog kanske mer liberal i dag. Samtidigt är det mycket lättare för tjejer att få preventivmedel nu. Men det händer ju fortfarande och jag tycker att man ska kunna fatta det beslutet med sin egen kropp, att jag vill inte gå vidare med det här. Man får leva med det obehag det kan leda till mentalt, men om man har fattat det beslutet tycker jag inte att det ska finnas några som dömer en.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
1933: RFSU bildas av bland annat Elise Ottesen-Jensen.
1938: Abort blir tillåtet i Sverige, men bara när det finns medicinska skäl, humanitära skäl (till exempel efter våldtäkt) eller rashygieniska skäl (om partnern bar på en allvarlig sjukdom).
1946: Apoteken blir skyldiga att tillhandahålla preventivmedel. Abortlagen förändras så att även socialmedicinska skäl ryms i lagstiftningen. RFSU startar en abortbyrå.
1950: En abortkommitté tillsätts. Två år senare tillåts kondomer säljas hos frisörer, på apotek och i butiker med specialtillstånd. 1959 tillåts försäljning i automater. 1955 blir sexualundervisning i skolan obligatorisk.
1963: Abortlagen utökas igen, och inkluderar även inkluderade allvarliga fosterskador. Året därefter tillåts p-piller som preventivmedel.
1974: Ny abortlag antas som innebär att en kvinna får avbryta graviditeten före utgången av 18:e graviditetsveckan utan att behöva uppge sina personliga skäl för aborten. Lagen börjar gälla 1975.
1996: Abortlagen ändras. Kravet på obligatoriskt kuratorsamtal efter tolfte veckan avskaffas.
2007: Utländska kvinnor får rätt att göra abort i Sverige.
