Hon är vänsterns framtidsnamn

"Roligt, men det viktiga är att vi får politiska resultat."

Mycket mer än så säger inte en förkyld och hostande Nooshi Dadgostar om att Dagens Nyheter utnämnt henne till en av 2017 års politiska huvudpersoner, Vänsterpartiets ”rising star” om man så vill, och kanske den idealiska kandidaten till att i framtiden leda ett modernt vänsterparti.

Men just den frågan återkommer vi till. För även om hon väljer ett korthugget svar på frågan om hur det känns att vara en ”rising star” i DN:s ögon har hon betydligt mer att säga om dagens Sverige och dess utmaningar.

– ”Den stora utmaningen” låter lite tramsigt, men det är klart att det stora problemet i dag är inkomstklyftan mellan folk. Den växer och får stora effekter på andra områden. Den rikaste tiondelen av befolkningen drar ifrån i inkomster mer och mer, och gruppen längst ned halkar efter. Man har nästan öppnat falluckorna nedåt, säger Nooshi Dadgostar när Dagens ETC träffar henne på kontoret i Gamla stan i Stockholm.

– 1991 var andelen fattiga i gruppen arbetslösa och sjuka 5 procent, idag ligger andelen på 35 procent. Och i gruppen ensamstående med barn var det 10 procent som var fattiga, idag är siffran över 30 procent.

Att fråga henne vad hon tycker om att alliansen sänkte skatterna med 140 miljarder under sina år vid makten och vänta sig ett ögonbrynshöjande svar är naturligtvis dödsdömt.

Frågan är snarare vad man gör åt den stora väljarskara som vant sig vid ett gäng jobbskattesubventionerade tusenlappar extra i plånboken varje månad.

– Det är ett jätteproblem att regeringen inte gör särskilt mycket för att ta tillbaka de där miljarderna. Och frågan är om medelklassen kommer att vara så nöjda i framtiden. Förr var en justering av skatter ett sätt att lösa kollektiva problem, men nu ska allt skötas privat, genom läxhjälp, Rut-avdrag och andra avdrag.

– Det söndrar solidariteten mellan människor och skapar otrygghet – även medelklassen vill känna att skolan och omsorgen går att lita på. Gemensam välfärd är billigare, bättre och mer omfördelande. Priset för att inte göra något åt de samhällsklyftor som finns ser vi nu i form av ett fascistiskt parti som växer sig starkare.

Det verkar finnas få frågor som Nooshi Dadgostar saknar svar på. Hon har också satt sin signatur på motioner som spänner från barnfattigdom via proffsboxning till suicidprevention. Vilket å andra sidan inte ska tolkas som att hon kan varje ämne på djupet.

– Det jag huvudsakligen arbetar med är bostadsfrågor. Mycket har förbättrats sedan alliansens dagar men det räcker inte. Framför allt behöver de offentliga investeringsnivåerna höjas för att bygga bostäder som folk har råd med. Ett problem är att vi har ett oligopol på marknaden som gör att priser hålls höga. Materialpriser ligger högre än snittet i Europa.

På frågan om det finns något att lära av andra partier tycker Nooshi Dadgostar att Vänsterpartiet bör fundera över en del regler som krånglar till mer än de tillför.

– När det offentliga ska leka marknad riskerar det att bara krångla till saker. Flyktingmottagningen vi hade för ett år sedan visade att vi har en sjukt oflexibel byråkrati på vissa håll som gör att man inte kan lösa problem på det bästa sättet.

Men trögheten i den svenska byråkratin är väl knappast något nytt?

– Nej, men det blev mer akut då.

Som exempel på problem som skulle kunna lösas på ett enklare sätt nämner hon upphandlingar av boendeplatser för flyktingar. På sina ställen fanns det enligt henne tusentals tomma sådana bara för att en konkurrent överklagat ett beslut.

– Det är helt inhumant. Man borde ha kunnat justera sådana frågor juridiskt i efterhand i stället.

Det för oss in på frågan om den kritik Vänsterpartiet fick utstå för något år sedan i frågan om kvinnoförtryck i förorterna. Har rädslan för att framstå som rasistiska om ni kritiserar hedersförtryck i utanförskapsområden gjort att ni svikit förortens invandrarkvinnor?

– Jag kan inte se något annat parti som adresserar våld mot kvinnor på samma sätt som vi. Vi driver frågan i hela vårt arbete. Det här sveket mot kvinnor finns inbyggd i samhällsstrukturen. Det är till exempel anledningen till att kvinnojoursrörelsen uppstått – som en kritik mot att allt ifrån polis till socialtjänst inte tagit frågan på allvar. Det blir för smalt att fokusera på förorter. Vi behöver ändra strukturer i hela samhället.

Du vill alltså inte prata om enskilda grupper?

– De män som är överrepresenterade i frågan om våld mot sin partner eller mot barn har en gemensam nämnare, det är män med en dålig kvinnosyn, och de finns i alla grupper. Det behövs en omfattande diskussion om våld mot kvinnor i nära relationer. Det behövs att sexualundervisningen fokuserar mer på relationer. Det behövs att kvinnor i förorten har pengar och inkomster nog att lämna den man som förtrycker dem.

– Man gör frågan en otjänst om man tror att någonting kan lösas genom att peka på en enda grupp.

Tre av fyra partiledare på den blå sidan är kvinnor. På den rödgröna är det bara en fyra. Någon tanke kring det?

– Jag tror att man har all rätt att tycka att det är dags för en kvinna nu, men man ska inte heller osynliggöra de kvinnor som faktiskt finns i maktpositioner. Vänsterpartiet är till exempel det enda parti som på kommun- och landstingsnivå har lika många män som kvinnor och på riksdagsnivå har vi fler kvinnor. Dessutom har vi några tunga namn som syns. Ulla Andersson, Rossanna Dinamarca och Christina Höj Larsen, som kanske är den som syns och hörs mest nu.

Hur sugen är du själv på att klättra
till toppen inom Vänsterpartiet?

– Jag fortsätter gärna det arbete jag gör nu så länge folk tror på mig. Många som har röstat på oss vill se en förändring i samhället och i sina egna liv, det är ett stort förtroende, och det viktiga är därför att vi kan driva på för progressiv politik. Jag ser inte det här som ett jobb, har inte siktat hit sedan jag var ung eller så. Den typen av karriärism är lite töntig.

Det var väl inget svar på frågan?

– Ok, jag kan tänka mig bostadsministerposten.