ANALYS.

2016-04-16 09:51
  • Demonstration utanför  Islands parlament, Alltinget. Bild: Vilhelm Stokstad/TT
    Demonstration utanför Islands parlament, Alltinget.
  • Förtroendemätningar visar att många islänningar vill ha nyval redan i vår. Bild: Vilhelm Stokstad/TT
    Förtroendemätningar visar att många islänningar vill ha nyval redan i vår.
  • Islands statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. 

Folk vill ha en förändring – partivänstern pratar moral

Island tog en annan väg ur finanskrisen och har från vänsterhåll hyllats för det, men de grundläggande maktförhållandena lämnades orörda. Islands första vänster-sosseregering 2009–2013 hade en historisk chans, men missade den. Efter Panamaskandalen är såren från finanskrisen öppna igen och isländarna är åter på gatorna. Kan vänstern gripa chansen den här gången?

Med 38 röster mot 25 klarade den isländska regeringen en misstroendeomröstning i parlamentet, Alltinget, förra veckan, men folkets förtroende för den sittande koalitionsregeringen, bestående av Framstegspartiet och liberalkonservativa Självständighetspartiet, är rekordlågt. Färska opinionsmätningar visar att en knapp majoritet av befolkningen vill ha nyval redan under våren. Sedan de läckta Panamadokumenten och avslöjandena om statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugssons offshorebolag, har bananerna regnat över parlamentsbyggnaden. Protesterna har varit större än protesterna efter finanskrisen 2008. 

”Vi trodde att vi lagt nyheter som dessa bakom oss” skriver den isländska deckarförfattaren Yrsa Sigurðardóttir uppgivet i en kolumn i The New York Times och hänvisar till lärdomarna från den isländska bankkraschen. Men hur stora lärdomar drogs egentligen av den isländska krisen? Island satte bankhöjdare i fängelse, tog över kollapsade banker och valde en radikalt annan väg för ekonomisk återhämtning, men fokus låg på återuppbyggnad snarare än ombyggnad av det system som lett fram till krisen, och redan fem år efter bankkollapsen var det parti som lastats mest för krisen tillbaka i regeringsställning. Jag ringer upp Vidar Thorsteinsson, en isländsk doktorand i komparativa studier på Ohio State University, som var aktiv i rättviserörelserna på Island under krisåren. Han menar att Islands krispolitik kanske inte var den stora succé som populära memes i sociala medier vill göra gällande. Återhämtningen, som förstås gynnades av att undvika åtstramningar för de med sämst ställt, hade mer att göra med en stark produktiv ekonomi, menar Vidar Thorsteinsson. Krisen i Island var annorlunda, än exempelvis USA, där en oproduktiv ekonomi blåstes upp av falska lösningar genom kreditekonomin. På Island fanns fortfarande en produktiv ”riktig” ekonomi under den uppblåsta finansbubblan. Och när kronan sedan sjönk, gynnades exporten och turismen, vilket hjälpte återhämtningen. 

– Vänsterregeringen lyckades undvika de katastrofala åtstramningar som påtvingades andra länder. Det gjorde de bra. Men är det en stor succéstory? Nej jag tycker inte det, säger han.

Istället beskriver Vidar Thorsteinsson det som en missad chans. Han berättar om protesterna:

– Jag har aldrig sett något liknande. Det var möten hela tiden, en otrolig atmosfär och så mycket ilska och politisk kreativitet. Det kom förslag om nya sätt att göra politik. Men, det som hände sedan var att när vänsterpartiet hamnat i regeringsställning, kanaliserades mycket av rörelsen in i det. Nyckelpersoner från proteströrelsen fick positioner i partiet. Den radikala reformistiska stämningen dog ut.

Islands första vänsterregering

När de folkliga protesterna efter 2008 tvingade fram ett nyval fick Island sin första vänsterregering, bestående av Vänsterpartiet – de gröna och socialdemokratiska Samlingsfronten. Den nya vänstersosseregeringen hade dock inte så stora ambitioner som man hade kunnat hoppas på, särskilt med tanke på den starka folkliga opinion man hade i ryggen. I opposition hade Vänsterpartiet – De gröna kritiserat bankprivatiseringarna och de uppblåsta vinsterna i fisket, några av de åtgärder som låg till grund för den snabba finansialisering av Islands ekonomi och som ledde fram till kraschen. Men i regeringsställning gjordes inga försök att rulla tillbaka förändringarna. Den nya regeringen pratade istället om återuppbyggnad av banksystemet. Det handlade om att ”komma tillbaka på banan”, snarare än att förändra. 

Vänsterpartiets agerande under Icesave-dispyten blev för många i proteströrelserna en besvikelse. Icesave-affären, var en diplomatisk dispyt mellan Island och Storbritannien och Nederländerna, till följd av att rika bankkunder i Nederländerna och Storbritannien förlorat pengar när banken Landsbankinn gick omkull. Storbritannien och Nederländerna höll den isländska regeringen ansvarig och krävde återbetalning från isländska skattebetalare. I det läget valde finansministern, Vänsterpartiets Steingrímur J. Sigfússon, pressad av IMF att ”ta ansvar”, att tillmötesgå kraven. Islands president vägrade dock skriva under det framförhandlade avtalet, och utlyste folkomröstning. Två gånger röstade det isländska folket ner det avtal en vänsterpartistisk finansminister förhandlat fram. När dispyten senare togs upp i frihandelssammanslutningens Efta-domstol fick det isländska folket rätt. Storbritanniens och Nederländernas krav på det isländska folket var orättvist. 

”The old rascals are back”

Istället för att vänstern tog tillvara på ilskan över Icesave-kraven, fångades missnöjet och låntagarnas intressen upp av proteströrelsen InDefense, nära sammankopplad med Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, som 2013 kom att bli landets statsminister när Självständighetspartiet och liberala Framstegspartiet bildade högerregering. Rörelsen hade inget vänsterperspektiv på krisens orsaker, men en skarp udd mot utländska kreditorer och fick snabbt stöd. 

– De lyckades rida på Icesave-ilskan, men gav den en reaktionär inramning, säger Vidar Thorsteinsson. 

Det Sigmundur Davíð Gunnlaugsson betonade innan valvinsten, var bland annat vikten av att behålla pengarna på Island. 

”The old rascals are back” – de gamla skojarna är tillbaka, sa Självständighetspartiets Geir H. Haarde, som var statsminister under kollapsen 2008, när den nya regeringen tillträdde 2013. Och den nya statsministern, visade det sig, var just en skojare av den gamla skolan, med pengar i skatteparadis. 

Skulder och moral

Vänstern misslyckades med att adressera skuldsatthet som en social kamp, menar Vidar Thorsteinsson. Han berättar att det inte bara är en fråga som negligerats, det har till och med inom vänstern funnits en fördömande moralisk ton gentemot skuldsatta.

– Vänstern har inte förstått omfattningen av hur finansialiseringen har förändrat ekonomins natur. Det är en brist hos vänstern, säger han.

Nu när protesterna åter rasar är frågan: Kommer vänstern att kunna gripa chansen den här gången? Eller stannar åtgärderna vid avgångskrav, kanske någon fällande dom mot någon som har felat, snarare än att faktiskt kräva en uppgörelse med det system av frisläppt finanskapital och systematisk orättvisa, som så många tröttnat på? 

– Vänstergröna borde lyckas sätta detta i en större kontext, men istället handlar retoriken om etik och moral. Det handlar om att återbygga förtroendet, vilket är en mycket märklig idé om du har ett kritiskt perspektiv på kapitalism. Det finns ingen grund för förtroende mellan folket och kapitalet. De borde ta tillfället i akt att peka på det system som tillåter detta. Men det är fullkomligt frånvarande från diskussionen. De enda som har ett större perspektiv är små unga aktivistgrupper, säger Vidar Thorsteinsson innan vi lägger på.

Förtroendemätningar visar att många islänningar vill ha nyval redan i vår och i de senaste opinionsmätningarna fick Piratpartiet 43 procent. Att ett så ungt parti får ett så stort stöd, i storleken som tidigare endast Självständighetspartiet tangerat, vittnar om längtan efter något annat.

I en artikel i Financial Times säger elektrikern Omar Hafsteinsson, 62:

– De flesta partier har del i den här korruptionen, jag antar att jag skulle rösta på Piratpartiet. De verkar inte ha band till pengar.

– Folk vill ha oss för att de vill att vi skriver om reglerna för vad det innebär att vara ett politiskt parti i maktställning, säger Asta Helgadottir, Alltingetledamot för Piratpartiet, till samma tidning. 

Återstår att se om de klarar av att göra just det. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Islands kris och krispolitik i korthet

Krisen föregicks av en rad privatiseringsåtgärder. Först ut var privatiseringen av fiskekvoterna. Fiskekvoter som tidigare delats ut gratis, blev köp och säljbara, vilket möjliggjorde en enorm spekulation och sådde fröet till bubblan. Därefter privatiserades bankerna och lånemarknaden avreglerades. Det blev lättare att låna pengar. Island introducerade även en egen börs och spekulationen växte, många tjänade stora pengar. Man talar om ”The boom years”.

När bankerna kraschade hade de en utlåning på nio gånger Islands BNP, som de inte kunde finansiera.  

Drygt 30 bankanställda, däribland flera höga chefer, har dömts till fängelse, för bland annat förskingring, marknadsmanipulation och trolöshet mot huvudman. 

Islands regering gick med på miljardåterbetalningar till Storbritannien och Nederländerna, men folket röstade emot, en linje som senare fick stöd i en internationell domstol.

Island genomförde stora nedskärningar, samt höjde skatter, men gjorde också välfärdssatsningar och förlängde bland annat ersättningstiden i a-kassan.

Återhämtningen fick också hjälp av att Island inte var bundet till Euron utan hade en egen valuta, och när den föll gynnade det export och turism. 

Den nuvarande regeringens skuldavskrivningar brukar framhållas som oerhört progressiva, men tittar man närmare rör det sig om en typ av bostadslån som var knutna till inflationen och som växte med den, långt över den ursprungliga lånesumman, som skrivits ner till viss del.