När man för 20 år sedan var utomlands och träffade politiskt intresserade personer var det underbart att kunna skryta om sitt eget land: Sverige, det jämlikaste av länder; Sverige, det mest jämställda av länder; Sverige, det land där den sociala mobiliteten (alltså möjligheten att göra en klassresa) är störst. Numera är det långt svårare att skryta om det här landet. Jag lever ju i det OECD-land där inkomstklyftorna tenderar att dra iväg snabbare än i andra länder och likadant är det med förmögenhetsskillnaderna (tyvärr tog Anders Borg bort möjligheten att studera det när förmögenhetsskatten slopades för snart tio år sedan; borgerligheten tjänar på att mörka klyftor).
Det sociala arvet tynger nu detta land på ett sätt som det egentligen inte gjort sedan mellankrigstiden, före alla de stora välfärdsprojekten. Men vad är då det sociala arvet? Svar: Det är summan av allt det nedärvda förtryck som strömmar ur framförallt klass- och könsförtrycket. Socialdemokraterna kör sedan i våras hårt med honnörsordet ”Den svenska modellen”, men frågan är vad som är poängen med det; ibland framstår det bara som en plädering för ett status quo som det är svårt att skryta över till och med när man pratar med norrmän eller kanadensare. För ta det där med klassresor: Numera är det lättare för en fattig människa att göra en klassresa i Danmark eller Norge och till och med i Kanada och Australien.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och inte bara det: Nya siffror visar också att bland de tio procenten med lägst inkomster i Sverige är det en större andel kvinnor än män som blir kvar i de låga inkomsterna. En hel del av det förklaras säkert av att integrationen av nyanlända länge har fungerat extremt dåligt, särskilt för kvinnor. Men dålig integration är ju inget annat än en klass– och könskamp som givits upp! Samtidigt är det också så att kvinnorna i det allra översta inkomstskiktet – de tio översta procenten – uppenbarligen oftare tvingas göra en klassresa nedåt. Kort sagt: Det är mycket lättare för en man med toppinkomster att behålla dem över tid än vad det är för en kvinna. Rikedomen förblir i allmänhet en man.
När ojämlikheten ökar i samhället drivs jämställdheten tillbaka. Man kan också säga: Ju mer ilsket vi diskuterar klassfrågor – desto mer ilsket kommer vi att diskutera feminism och jämställdhet.