Redan hemma vid spegeln börjar leken. Johan knyter en vinröd slips över den svarta skjortan och slätar håret åt sidan. På bara någon minut går han in i rollen som byråkrat på den statliga myndigheten i den småstora staden någonstans i Sverige. Det har blivit till en grej att ta skämtet på allvar. Han tänker att han deltar i en teater som har titeln Arbetslivet, som det pratas om överallt, till höger och vänster, men är det förresten en komedi eller en tragedi? Låt oss tänka på det. Strax efter sju trampar Johan iväg på sin gröna cykel, för motionens och miljöns skull, över skakiga kullerstenar och en skrovlig landsväg och halv åtta prick trycker han igång den stationära datorn i sitt arbetsrum, bland pärmar och referenslitteratur, bakom tjocka väggar och dragiga fönster.
På skrivbordet ligger en enorm trave printade papper i genomskinliga plastmappar med gula lappar och blå understrykningar här och där. Wow! Vilken hög! Den där Johan har att göra! I barndomen på bruksorten jobbade pappa på fabriken och mamma i någon förvaltning och tidigt lärde de Johan att göra rätt för sig och aldrig vara en latmask och livet som tjänsteman är nog bra förutom en detalj: på endast två timmar genomför Johan en hel dags arbetsuppgifter. Övrig tid är han sysslolös … arbetslös … och känns det som … meningslös. Helst skulle han gå ner i tid men utan hela lönen blir lägenheten för dyr, oavsett om han och hans fru köper begagnat eller lånar eller byter till sig vad de behöver till sig själva och barnen.
Johan låter långfingret löpa längs med pappershögen och letar efter något att göra. Högst upp ligger utredningen som har högsta prioritet men som han väntar på klartecken att köra igång sedan tre eller om det är fyra veckor. Till slut fingrar han fram en rapport från Statens offentliga utredningar. Den är lite knixig att få ut eftersom han noga har gömt den då den inte relaterar till en enda rad i hans arbetsbeskrivning. För att få liv i dötiden pysslar Johan med diverse privata projekt. Nu läser han sexhundra sidor text från SOU som han länge varit nyfiken på, i våras skrev han ett knippe artiklar och under hösten knåpade han ihop en deckare som fått fin feedback från flera förlag. Vid några tillfällen har han bett chefen om nya uppgifter. Varje gång har hon lyssnat och nickat och berömt hans ambition och ett par gånger har hon höjt hans lön men aldrig har han fått mer att göra och för övrigt verkar hon ha det ungefär som Johan.
I korridoren hasar en kollega förbi med ärende till toaletten, skrivaren eller köket. Ingen ser vad Johan läser och om någon stiger över tröskeln är det enkelt att lägga undan rapporten eller dölja om han har något privat på skärmen … alt+tab … jobb … alt+tab … privat … alt+tab … jobb … privat … privat … privat. På datorn syns ikonen för tidsrapporteringssystemet. Det har kostat hundratals miljoner att installera och kräver veckor av kursdeltagande för att använda men någonting strular och nu kan Johan enbart knappa in ankomst och hemgång, inte vad han gör eller producerar. Det vore också lätt att trixa med flextiden men Johan kommer och går enligt avtal och mejlar chefen för eventuella avvikelser. Somliga bryr sig mindre och gör privata ärenden eller tar långluncher och om eftermiddagarna vilar myndigheten ofta tyst sånär som på snusningarna från den äldre sakkunnige som gärna tar en tupplur i sitt rum.
Det dåliga samvetet maler i Johan.
– Hur går det med utredningen, kan vi köra igång? frågade han chefen förra veckan.
Hennes blick hade fladdrat iväg.
– Nej, vi har inte fått något svar än från avdelningen som ska avdela resurser och ge input och lägga upp den på någon lista.
Hon är ungefär tjugo år äldre, femtiofem sådär, klädd i dräkt och ordentlig och grå och liksom ett steg från utbrändhet. För några månader sedan drog hon igång ett initiativ för fem utredare där man till och med tog in externa konsulter och alla hade varit glada och entusiastiska tills projektet plötsligt stängdes ner och allt material fick kasseras. Tydligen hade chefen gått utanför sitt mandat och sedan dess har hon inte hörts av så mycket.
Johan släntrar ut till fikarummet och slår kaffe i en vit kopp från Ikea. Här fikar avdelningen vid nio och två för att dryfta arbetets utmaningar, vilket vanligtvis handlar om att man väntar på input eller remissvar från någon annan myndighet.
– Jag har försökt ringa och mejla men de svarar inte.
– Det är samma för mig.
– Och mig.
– Ja det ligger lite i stå nu.
En omorganisation segar ner tempot ytterligare och många tvekar med beslut tills den är klar framåt jul. April anses ändå vara en intensiv period då projekten bör bli klara innan de självdör i lapptäcket av chefernas semestrar från maj till september. Johan upplever det som att han fastnat i en trafikstockning; alla trycker foten på bromsen och tutar och om någon kör åt sidan korkar det igen ännu mer. Det har hänt att han tappat humöret: ”VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED! VI BEHÖVER ER INPUT NU!” skrek han en gång åt någon stackare men inget gick snabbare för det. Kollegorna döljer åtminstone inte sysslolösheten för varandra även om vissa frågor hör till god sed att undvika:
– Har du mycket att göra?
– Vad är det du gör på dagarna?
– Vad vore egentligen viktigt att vi gör?
Om någon bryter etiketten så attackerar Johan med en expertutläggning om någon utredningsunderliggande frågeställning och vad som bör beaktas och så vidare tills den andre flyr. Men han ljuger inte och vägrar förnedra sig med de vanliga knepen för att verka upptagen: att gå hastigt i korridoren, att komma sent till möten, att lämna dem tidigt, att säga ”det är mycket nu” eller prata forcerat och ta snabba beslut och kräva det ena eller andra av någon kollega.
Från ett foto på skrivbordet strålar Johans frus nyfikna ansikte och bara med henne kan han vara helt ärlig. Det känns skönt när hon skrattar åt hans historier men egentligen vill han att hon blir förbannad på hur annorlunda hon har det som undersköterska. På lasarettet är det alltid kort om personal och när hon sprintar på ringningar skriker människor om hon pausar en sekund. För detta tjänar hon tretton tusen mindre i månaden än Johan som ligger nästan pang på svenska medellönen. Utslaget per effektiv arbetstimme får hon en krona när Johan får sju och möjligen är det han gör svårt och viktigt men om hon gör fel kan människor dö. Dessutom har Johan haft många och härliga år på universitetet då hon redan slet i vården och varför ska hon ha lägre lön för det nu?
Frampå eftermiddagen surfar Johan jobbsajter i jakt på lediga poster men han hittar ingenting och förväntningarna sjunker för varje dag. Sedan sommarjobben som avsynare och mätare i industrin har han jobbat i tjänstesektorn och myndighetsvärlden och överallt har människor drivit privata projekt som medicin mot meningslösheten. Det har tillverkats hembränningsapparater och basketkorgar och mekats med bilar och fixats med fotbollsklubbar och han har hört liknande exempel från universitetsvärlden och företag som Telia och Ericsson och på nätet läser han om maskning som någon slags dold folkrörelse. Om han förstår forskningen rätt försvinner minst en fjärdedel av all arbetstid till privata sysslor och hur stor är egentligen arbetslösheten? Betald eller ej. Åtta procent? Trettiotre procent? Och hur hög skulle den kunna bli om människor slutade försöka vara och verka så upptagna och diskuterade detta öppet? Å ena sidan skrattar han åt alltihop, å andra sidan lider han med alla människor som mals sönder av att arbeta eller inte arbeta.
Sexton trettio lämnar Johan kontoret och genast han ropat ”hej” hemma i lägenheten byter han till en t-shirt som inte döljer tatueringarna från tiden han ockuperade hus och organiserade konserter och åt dumpstrad mat med utgånget datum. Johan gosar med barnen och drar in deras ljuvliga dofter och aldrig ska han föra vidare sina föräldrars värdering att det allra viktigaste är att ha ett jobb, oavsett innehåll. Varken i hemmet eller i bruksorten hörde Johan någonsin ett ifrågasättande ord om arbetet och inte ens om någon svarvade vapen som slamsade sönder små barn fick detta diskuteras. Att arbeta var gott och att inte arbeta var dåligt och bara män i vården undantogs denna lag då de istället föraktades för att ha ”kvinnoyrken”.
Som liten fick Johan följa med mamma eller pappa till jobbet ibland, men Johan har inte tagit med sina egna barn till myndigheten för hur skulle han ens förklara vad han gör? Nu tänker han att det nog går om han bara berättar att ytan döljer oceaner av tomhet och att det där med makt och pengar inte nödvändigtvis korrelerar med kompetens och prestation och att det räcker om de jämför honom med mamma för att förstå det. Johan leker med barnen. De kräver och ger så mycket mer än jobbet och förhoppningsvis fortsätter de att vilja ha roligt och vara entusiastiska och skapa mening och bry sig om sig själva och alla andra genom livet. Han vill föra vidare att fritiden kan vara minst lika viktig som kneget och att farmor och farfar är fina på sitt sätt men att deras tankar om till exempel arbete är kort sagt kassa. Dock finns andra betydelsefulla göromål att ta sig an innan denna grundkurs i arbetskritik, nämligen Bolibompa, blöjbyte och godnattsaga.
Imorgon kommer Johan leka vidare genom att svänga på skjortan och slipsen och vara på kontoret noll sju trettio och när han tar tanken en extra tur kring situationen känns den faktiskt helt okej: han erbjuder arbetsgivaren sin tid och arbetsgivaren ger honom tiden tillbaka – tillsammans med magiska verktyg som dator, telefon, skrivare och kopieringsapparat och mer än så ska väl inte behövas för att bidra till debatten och driva förändring. Han tänker ”skit samma om de sparkar mig”, men det kommer de inte att göra för om all överflödig arbetskraft avskedas så kommer mängder av arga och hungriga människor strömma ut på gator och torg för att fixa vad som behöver fixas, oavsett lagar och regler och kanske är det därför rikingar som Bill Gates bryr sig om samhället och de fattiga nu, för att gardera sig. Åtminstone verkar till och med han anse att vi inte lever i den bästa av världar än och att vi borde göra något åt det.
Del 1: Välkommen till arbetslinjen
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
