Det är inte första gången.

2014 granskade Dagens ETC den påtagliga konsekvens med vilken Lars Calmfors framhållit lönedumpning som ett verktyg mot arbetslöshet. Han har presenterat samma budskap under 25 år, helt oavsett konjunktur och hur hög arbetslösheten faktiskt varit (den har varierat mellan 3,9 och 11 procent). ”Det är intellektuellt ospännande”, tyckte Dan Andersson, tidigare LO-ekonom. Calmfors har blivit debattens fasta punkt. Problemet är inte konstant över tid, men det är hans lösning. Alltid dessa lönejusteringar nedåt för den grupp på arbetsmarknaden som redan har otillräcklig ersättning för sitt arbete. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Själv nämner Calmfors gärna Tyskland som pionjär, eftersom landet har ”större lönespridning”. Men han glömmer att koppla till att Tyskland samtidigt har en gigantisk låglönesektor, som OECD kallar ohållbar. 

Vad skulle hända med jämställdheten?

– Det är de svenska arbetarkvinnornas löner som Calmfors vill sänka, sa nationalekonomen Agneta Berge då Dagens ETC granskade honom.

Men det finns väl ändå empiri?

Nej. Studier som sammanväger olika studier tyder snarare på att det inte kan uppmätas positiv effekt vad gäller ungas sysselsättning om lägstalönen sänks.

Dagens ETC har intervjuat Calmfors om det här. Han fick bland annat frågan om det inte är meningen att man ska kunna klara sig på sin lön? Svaret var symptomatiskt för den linje han driver med sådan övertygelse:

– Det är naturligtvis ett önskemål men man lever ännu sämre om man inte har ett jobb.

Det förhållningssättet är extremt. Men det här är en åsikt som sprids via Sveriges allra största mediala plattformar, och som anammas av både näringslivet och politiska partier. 

2015 tog Svenskt näringsliv initiativ till Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Calmfors fick uppdrag att leda arbetet. Ett år senare kom rapporten som rekommenderar just sänkta löner för alla nyinträdande på arbetsmarknaden.

Centerpartiet, Kristdemokraterna, krafter inom Moderaterna – alliansen ser uppenbarligen inget extremt med Calmfors, snarare en rationell färdplan. 

1991

Arbetslöshet: 3,9%

”Vi måste kunna
sänka lönerna.”

 ”Flexibla löner kan
rädda jobben.”

”Sänk lönerna för
att rädda jobben!”

1992

Arbetslöshet: 6,6%

”Skapa fler beredskapsarbeten, men sänk ersättningen till beredskapsarbetarna.”

”Sänk lönekostnaderna kraftigt. Annars riskerar vi att låsa fast oss i hög arbetslöshet.”

”Enda vägen ut ur krisen är en rejäl kostnadsanpassning av timlönerna.”

1994

Arbetslöshet: 10,6%

”Lägre löner ger fler unga jobb. Utbildning minskar arbetslösheten på sikt, men lönespridning ger snabbare effekt.”

1997

Arbetslöshet: 11,0%

”Regeringen värdesätter andra mål högre, till exempel att hålla lönerna för dem som har arbete uppe. Då blir retoriken ganska tom, kampen mot -arbetslösheten är inte det viktigaste.”

1998

Arbetslöshet: 9,3%

”Sänk lönekostnaderna -kraftigt … Annars riskerar vi att låsa fast oss i hög arbetslöshet.”

1999

Arbetslöshet: 7,9%

”Jag tror inte på en plötslig löneexplosion.”

2002

Arbetslöshet: 6,0%

”Det (löneförhöjningar) kan sprida sig även till andra grupper så att lönerna totalt sett ökar för mycket.”

2007

Arbetslöshet: 6,2%

”Sänkt a-kassa ger jobb.”

2013

Arbetslöshet: 8,1%

”Arbetskraftskostnaden är 

för hög.”

2015

Arbetslöshet: 7,4%

”Det skulle vara ett bidrag till arbetslöshetsbekämpningen om vi kunde sänka trösklarna för dem som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden.”

2016

Arbetslöshet: 6,2%

”Det kommer inte enligt vår mening att gå att klara sysselsättningsproblemen utan att acceptera större lönespridning. Och det innebär att de höga svenska minimilönerna måste sänkas.”