Initierat.

2017-07-13 11:45
Bild: Elin Swedenmark/TT

Tillväxten går på högvarv – tack vare flyktingarna

Att flyktingar skulle vara en finansiell börda är en myt. En expansiv flyktingpolitik stimulerar efterfrågan i ekonomin och gynnar tillväxten, skriver professor Peo Hansen.

Trots det stora flyktingmottagandet går svensk ekonomi på högvarv, hör vi ofta. Trots?! Som om ett stort flyktingmottagande skulle utesluta hög ekonomisk tillväxt. Så är det naturligtvis inte. Tvärtom är tillväxten delvis en direkt följd av flyktingmottagandet.

Den expansiva flyktingpolitik som både Sverige och Tyskland inledningsvis bedrev tvingade nämligen även fram en expansiv finanspolitik, och den hjälper än i dag till att stimulera efter­frågan i ekonomin. På en av flyktingbåtarna gömde sig alltså John Maynard Keynes, och med hans återkomst från exilen utmanades också EU:s ekonomiska grundbult: åtstramningspolitiken eller ”austerity-doktrinen”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Flyktingar sågs som tillgång

Men låt oss backa bandet till tidpunkten för Keynes landstigning. ”Vi behöver människor. Vi behöver unga människor. Vi behöver invandrare. Alla ni är medvetna om detta eftersom ni vet att landet föder för få barn.” Så uttryckte sig den numera djupt flyktingnegativa tyske inrikesministern Thomas de Maizière i september 2015 när han försvarade Tysklands stora flyktinginvandring.

Liknande tongångar hördes i Sverige. ”Ett land med minskad befolkning är ett land som stagnerar”, inskärpte Morgan Johansson i augusti 2015 när han beskrev de ensamkommande ”som en investering för vårt land”. Flyktingar är ”en tillgång” var Stefan Löfvens budskap till sina EU-kollegor i Bryssel ett par månader tidigare. ”Inser vi inte detta nu”, varnade han, ”kommer vi att stå inför ett gigantiskt problem om några år”.

Som alla vet vände allt på senhösten 2015. Talet om samhällskollaps tog fart och de drastiska åtgärderna för att stoppa flyktingarna genomfördes. I januari 2016 kunde Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble i Süddeutsche Zeitung kallt konstatera att den av Tyskland tidigare så utskällde Viktor Orban minsann inte bara hade haft fel.

Ju längre vi kommer från omsvängningen hösten 2015, desto mer häpnadsväckande och ”icke-europeisk” framstår Sveriges och Tysklands initiala hållning i flyktingkrisen. För första gången under EU:s trettioåriga samarbete inom flyktingpolitiken såg det ut som om två medlemsstater skulle bryta med den etablerade politiken och i stället förorda ett aktivt flyktingmottagande.

Fästningspolitiken syntes utmanad. Inte bara av den faktiskt förda politiken, utan också av ett ekonomiskt-demografiskt argument som såg flyktingarna som en stor tillgång för det åldrande EU. Detta i sin tur stod i skarp kontrast till den inrotade föreställningen om flyktingar som en finansiell börda.

Så vände retoriken

Men varför tvärvände då Tyskland och Sverige? Gav de bara upp och rättade in sig i det flyktingfientliga ledet, eller blev ”trycket” så hårt att länderna rent fysiskt inte stod pall? Det finns en del att hämta i dessa svar, men de är långt ifrån tillfredsställande.

Därför vill jag vända blicken mot en annan delförklaring, som i sin förlängning pekar ut den sannolikt viktigaste – men likväl minst synliggjorda – konsekvensen av Sveriges och Tysklands initiala agerande. Flyktingmottagandet skulle nämligen snart utmålas som ett hot mot inget mindre än de båda ländernas – och hela EU:s – finanspolitiska regelverk och doktrin om budgetåtstramning (”fiscal austerity”).

Redan tidigt hösten 2015 började finansministerierna ringa i varningsklockorna, och snart följde rubrikerna. ”Asylkostnader: Tysklands budgetbörda”. Under den rubriken i tyska Handelsblatt kunde man läsa att den ”kraftiga ökningen av flyktingar nu hotade budgetbalansen med miljarder euro i extrakostnader”. Wolfgang Schäuble var tydlig: Tysklands finansiella hälsa krävde en drastisk minskning av antalet asylsökande.

I Sverige larmade Magdalena Andersson om att flyktingmottagandet inte var ekonomiskt hållbart. ”Vi kommer både låna och spara”, sa hon till Dagens Industri i oktober 2015: ”Det handlar om att kapa kostnader för migration och titta på kostnader för andra områden. Men det kommer också handla om att låna mer pengar.” I december motiverade Magdalena Andersson den svenska omsvängningen i flyktingpolitiken med att den var finanspolitiskt nödvändig. Vidare försäkrade hon att utgiftstaket självklart låg fast och att budgeten snart skulle återvända ”till balans och överskott”.

Från tillgång till börda

Så höll de på; och så snabbt gick det att döpa om flyktingarna – nyss en demografisk-ekonomisk tillgång, nu en destruktiv budgetbörda. Precis som i fallet med statsskuldskriserna i euroområdet hade den heliga åtstramningsdoktrinen återigen dragit det längsta strået.

I dag berömmer sig Magdalena Andersson gärna av att regeringen skurit i migrationskostnaderna. Men trots vurmen för åtstramning är ”skadan” i viss mån redan skedd för Magdalena Andersson och Wolfgang Schäuble. Statens pengapump har hunnit spruta ut kopiösa mängder pengar i de respektive ekonomierna, och än i dag har man inte lyckats strypa utgifterna i den utsträckning man önskat.

Synliga positiva effekter

Så vad har då resultatet blivit av denna påstått vådliga ström av flyktingutgifter? För varje person som har det minsta hum om keynesiansk efterfrågestimulans är detta en dum fråga. Det finns ju bara ett svarsalternativ: det har naturligtvis gått väldigt bra.

Och som bland andra OECD, IMF och Institutet för ekonomisk forskning i Tyskland (DIW) konstaterat blev de positiva effekterna snabbt synliga, mycket tack vare att både Sverige och Tyskland länge drivit en extremt stram och investeringsfientlig finanspolitik. Detta hade i sin tur gjort att det ackumulerats mycket outnyttjad kapacitet i ekonomin.

Behövde Sverige låna? Svar nej. Gjorde statsbudgeten underskott? Svar nej. Både Sverige och Tyskland gjorde stora överskott såväl 2015 som 2016, vilket bara visar att länderna borde spendera så mycket mer: i båda fallen för att få de nyanlända i sysselsättning, i det tyska fallet för att mildra obalanserna i  euro-området, och i det svenska för att stävja den skenande privata skuldsättningen, det avgjort allvarligaste problemet i  svensk ekonomi.

I EU-kommissionens landrapport om Sverige, vilken publicerades i februari i år, sammanfattas dynamiken i det svenska fallet så här: ”Den stora tillströmningen av asylsökande 2015 ledde till ökade utgifter för offentliga tjänster. […] Den offentliga sektorns konsumtionsutgifter ökade därför markant 2015 och 2016.

Ytterligare offentlig konsumtion och offentliga investeringar förväntas stödja den ekonomiska tillväxten framöver. Kommunerna kommer att spela en viktig roll för integrationen av flyktingar. De har fått extra medel som öronmärkts för flyktingmottagning, men har också fått ett allmänt bidrag från staten. Detta bidrag är avsett att användas till personal, sociala tjänster och infrastruktur, till exempel barnomsorg och sjukhus.”

Kommuner flyktingpositiva

Detta förklarar också varför så många kommuner varit positiva till flyktingar. De många extramiljarderna som pumpats ut i kommunerna är ju en direkt följd av flyktingarna, men bidrar till att stötta upp välfärden för alla. EU-kommissionen skyr förstås Keynes som pesten och kan därför inte berätta att det är just Keynes för nybörjare som den faktiskt beskriver.

Men kommissionen ska ha en eloge för en sann resumé, en sanning som den svenska regeringen inte vill kännas vid. Att lägga korten på bordet skulle ju motbevisa regeringens beskrivning av flyktingarna som en svår statsfinansiell belastning, ja hela den falska föreställningen om att en statsbudget i princip bör skötas på samma sätt som en hushållsbudget.

Genom att inledningsvis ta emot många flyktingar tvingades Sverige och Tyskland helt oavsiktligt återuppfinna den keynesianska efterfrågestimulansen. En human flyktingpolitik gav oss på så sätt en glimt av hur en ny(gammal) makroekonomisk och välfärdsinriktad politik kan se ut.

Flyktingarna, de som nu blivit ”flyktingbördan”, lät oss med andra ord ana hur samhällena i EU skulle kunna kasta av sig åtstramningsoket. I åtskilliga regioner och kommuner i EU – från Norrbotten till Basilicata i södra Italien – har man fått syn på just detta. ”Welcome Refugees” alltså? Nja, snarare: ”Thank You Refugees”. På vilket flyktingarna svarar: ”You’re Welcome”.

Peo Hansen

Peo Hansen är professor i statsvetenskap vid Institutet för Forskning om Migration, Etnicitet och Samhälle (REMESO), Linköpings universitet. Han forskar om dagens EU och den europeiska integrationens historia, med betoningen lagd på frågor om migration, politisk ekonomi, medborgarskap och geopol­itik. Hans senaste bok (skriven tillsammans med Stefan Jonsson) är ”Eurafrica: The Untold History of European Integration and Colonialism”, utgiven på Bloomsbury.