Vad fan får jag för pengarna?” utbrast Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Leif Östling härförleden. Ja, vad får vi för skattepengarna? För att besvara frågan måste vi först precisera vilken typ av skatt vi pratar om. Vad beträffar kommunal- och landstingsskatterna är det enkelt: vi får något för skattepengarna eftersom de finansierar en rad oumbärliga verksamheter som sjukvård, skola och omsorg.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I fallet med den statliga skatten är det dock annorlunda. Vi får faktiskt inget för pengarna. Va? För de allra flesta framstår detta säkert som ett vettlöst påstående. Men ger man den ekonomiska skolbildningen ”Modern Money Theory” (MMT) en chans – vilket jag tycker mig se fler och fler göra idag – tror jag dock att man snart börjar tänka i andra banor. Som MMT klargör finansierar skatten till den statliga nivån nämligen ingenting i ett land som Sverige. Den fyller istället helt andra vitala funktioner.

Staten är inte inkomstberoende

I motsats till en kommun, ett företag eller ett hushåll har den svenska staten monopol på att ge ut pengar. Därför är den inte inkomstberoende, vilket ju hushåll, kommuner och privata företag är. De senare måste först ta in pengarna – genom att tjäna dem eller låna andras pengar – innan de kan spendera. För svenska staten är det precis tvärtom; den måste först ge ut pengarna innan den kan ta in dem, i form av skatt eller avgifter. Visserligen lånar staten också, men så länge upplåningen huvudsakligen sker i den egna valutan – vilket är fallet i Sverige – kommer staten alltid att kunna betala sina lån.

Till skillnad från de 19 euroländerna, vilka är underkastade en utländsk valuta (euron), är Sverige alltså ett monetärt suveränt land – på samma sätt som till exempel USA, Storbritannien och Japan. Dessutom är kronan inte fjättrad vid en fast växelkurs, utan flyter fritt, vilket stärker suveräniteten ytterligare.

Självpåtagna begränsningar

Dock har svenska regeringar under åren infört en rad finanspolitiska restriktioner som inskränker denna suveränitet och det stora handlingsutrymme den erbjuder. Det finanspolitiska ramverket med överskottsmål över konjunkturcykeln samt EU:s stabilitetspakt är sådana självpåtagna begränsningar. Skuld och budgetunderskott hos staten är, har vi lärt oss, farligt, och därför måste vi se till att den del av skatten som inte ”finansierar” dagens statliga åtaganden ”samlas i ladorna” för oförutsedda framtida bruk.

Hade Sverige varit med i euron eller valt att ha en fast växelkurs (eller en guldmyntfot), då hade sådana inskränkningar varit logiska. Men nu är vi inte det. Begränsningarna är således politiskt och ideologiskt grundade och beror ytterst av de övergripande mål och prioriteringar som varje regering har för politiken.

Men, som sagt, den svenska staten behöver inte samla in sina egna pengar i ladorna för att kunna spendera. Skillnaden mellan att ha monopol på pengautgivningen, att vara utgivare, och att blott vara en användare av pengarna är därför enorm.

Till skillnad från Sverige måste alltså euroländer först måste ta in pengar – genom lån, skatter och andra inkomster – innan de kan använda dem. Likt svenska kommuner eller amerikanska delstater spenderar Grekland eller Italien på inkomst – de är inkomstberoende – medan svenska staten inte gör detta. Tar de inte in tillräckligt med inkomster, ja då måste de låna, och eftersom de inte kan låna av sig själva (de ger ju inte ut några pengar, det gör ECB i Frankfurt) är de utlämnade till den globala finansmarknaden, med potentiellt mycket höga räntor på det som måste lånas. Och när de utländska långivarna inte längre tror att Grekland eller Italien är kreditvärdiga – vilket var precis det som hände för några år sedan – då sinar kreditflödet. I det läget återstår statsbankrutt eller nödlån med stenhårda motprestationer i form av åtstramning och ytterligare inskränkningar i självbestämmandet.

Funktion vi inte kan vara utan

Men varför betalar vi då statlig skatt över huvud taget i Sverige? Om den ändå inte finansierar ett endaste dugg, spelar det då någon roll om Leif pröjsar? Jo, det gör det i allra högsta grad. Som Modern Money Theory också beskriver fyller den statliga skatten flera funktioner som vi inte kan vara utan.

I grund och botten är vi ålagda att betala skatt (skattepliktiga) för att trygga efterfrågan på pengarna som monopolutgivaren ger ut, i vårt fall den svenska statens kronor. Som MMT kan visa är det så här pengarna historiskt har fått sin legitimitet. Staten ger först ut dem och sedan tvingar den oss att betala tillbaka dem i form av skatt eller olika typer av avgifter. Om vi är skyldiga att betala skatt i just kronor skapar detta en stark och permanent efterfrågan på kronor, vilket tryggar kronans legitimitet samt statens pengasuveränitet. Om vi i nästa vecka blir skyldiga att betala vår skatt i amerikanska dollar, ja då är både kronans och en väsentlig del av den svenska statens suveränitet snart ett minne blott. För MMT lyder alltså svaret på frågan ”Vad är pengar?” på följande sätt: ”Pengar är det vi är ålagda att betala i skatt.” Skatten driver valutan.

Skatt förbunden med jämlikhet

Utöver detta är skatten naturligtvis intimt förbunden med jämlikhet och inkomstskillnader. Som alla vet kan statlig skatt göra samhällen mer (eller mindre) jämlika, minska inkomstklyftorna och därmed också reducera den växande klass av förmögna vars tillgångar underhåller dagens improduktiva spekulations- och bubbelekonomi.

En annan avgörande funktion som statlig skatt fyller är att den kan kontrollera och reglera efterfrågan i ekonomin och därmed också inflationen. I den här meningen är naturligtvis statens förmåga att spendera inte obegränsad, även om den inte är begränsad av inkomster. När kapaciteten eller resursutnyttjande i ekonomin har nått sin maxgräns, vilket sker vid full sysselsättning, kan höjda statliga skatter, liksom sänkta utgifter, vara ett bra instrument för att stävja inflation. Höjda skatter kan också kyla ner överhettade branscher, på samma sätt som sänkta skatter kan stimulera efterfrågan generellt eller specifikt för vissa ändamål. Vill man exempelvis stimulera efterfrågan på städning i privata hem sänker man skatterna på detta område. Vill man däremot mobilisera arbetskraften åt ett annat håll, till exempel bort från de privata hemmen och in i vården och omsorgen, då kan man höja skatterna för hemstädningen (vilket minskar efterfrågan) samtidigt som staten exempelvis förstärker landstingens och kommunens budgetar, med krav på förbättrade villkor och löner inom vård och omsorg.

Vi behöver inte Leifs skatt

Men tillbaka till där jag började: till Leifs skatt och det faktum att den svenska staten inte är inkomstberoende. Kopplar vi ihop fenomenen ser vi genast att vi inte behöver Leifs statliga skatt för att spendera och investera. I debatten har det dock låtit precis tvärtom, som att Leifs uteblivna skatt skulle inskränka statens möjligheter att spendera. Jag delar naturligtvis indignationen, men det blir helt tokigt när hela arbetarrörelsen faktiskt hävdar att välfärden eller infrastrukturen blir lidande av att Leif Östling och hans anhang inte bidrar till ”finansieringen”. Som vi skulle vara beroende av att de superrikas skatter sipprar ner (”trickle down”) i välfärdsstaten.

Men så fungerar det alltså inte. Med våra suveräna och moderna pengar är vi nämligen fria att satsa på välfärden, snabbtågen och sysselsättningen alldeles oavsett de skattekräsnas goda vilja. Vi behöver inte heller överskott i statskassan för att ha råd att satsa; tvärtom är statens överskott orsaken till att hushållen i Sverige är så extremt skuldsatta. När staten gör överskott tar den bort mer pengar från ekonomin än den stoppar in, och när detta sker får bankerna stoppa in pengarna istället, med dagens rysliga privata kreditbrasa som följd.

Genom att förstå att Sverige är ett monetärt suveränt land förstår vi också varför dagens finanspolitiska ramverk inte alls är anpassat till denna verklighet. Eller annorlunda uttryckt: vi har en finanspolitik som inte är i fas med de ekonomiska realiteterna.