BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Att tänka kring kapitalismen har alltid handlat om att fundera kring olika undergångsscenarier. På 1800-talet trodde ju inte ens de borgerliga ekonomerna att systemet skulle överleva i längden.

Schröders rådgivare

Streeck kliar sig i mustaschen. Han är en man i 70-årsåldern som är förvillande lik författaren Günther Grass. Av utseendet att döma skulle man aldrig kunna gissa att det bor en apokalyptiker i honom. Men det är precis vad det gör. I How Will Capitalism End? skriver Streeck att "innan det kapitalistiska systemet far till helvetet kommer det att hänga över oss som ett ruttnande lik, och ingen kommer ha styrkan att flytta på det".

Vem hade trott detta om Wolfgang Streeck för 20 år sedan? Då var han ett av de mest hajpade politiska proffsen i Tyskland. Under 90-talet tillhörde Streeck den tyska socialdemokratins toppskikt och jobbade som rådgivare åt Gerhard Schröder. Hans karriär kantades av prestigefyllda uppdrag, och 1995 blev han chef för Max Planck-institutets avdelning för politisk vetenskap. Redan då betraktades han som en av de främsta experterna på politisk ekonomi, och statsvetaren Chris Bickerton vid Cambridge beskrev honom som den "skarpaste tänkaren i världen kring förhållandet mellan kapitalism och demokrati".

Men hans syn på samhället har med åren blivit allt mörkare. Och sedan eurokrisen 2010 har han förvandlats till vänsterns stora dystopiker, fullkomligt omöjlig att ha i politikens finrum.

Spår en kollaps

I sin nya essäsamling How Will Capitalism End? återvänder Streeck till det han kallar "kapitalismens uppskjutna kris". Problembeskrivningen påminner om den Thomas Piketty ger i Kapitalet i tjugoförsta århundradet: sedan 70-talet har tillväxten i världsekonomin stagnerat, löneandelen har minskat och kapitalets makt ökat. Detta är oroväckande i sig, men utöver det pekar Streeck på en rad hotfulla fenomen: kapitalismens separation från demokratin, centralbankernas närmast obegränsade makt och att vi har hamnat i en skuldkris som ingen vet hur vi ska ta oss ur. Sammantaget menar han att detta är mer än vad vi klarar av. Samhälleliga institutioner kommer kollapsa. Kriserna kommer avlösa varandra.

Över Skype frågar jag honom vad som skiljer dagens problem från 1930-talets. Många brukar nämligen ställa dagens kris mot depressionen då.

– Min argumentation är egentligen ganska enkel. På 1930-talet fanns det en kraft som kunde rädda kapitalismen från sig själv, nämligen en opposition. Genom kommunismen och socialdemokratin tvingades systemet att bli något mera. I Skandinavien byggdes välfärdsstaterna för att man var rädd för att det skulle bli som i Sovjet. I USA tvingade Roosevelts demokrater fram "The New Deal" för att avvärja revolutionshotet. Idag finns ingen sådan opposition. Arbetarrörelsen ligger i spillror och ingenstans i världen rör sig samhällena mot ökad jämlikhet.

– En annan viktig skillnad är att systemet idag håller på att förlora sin "värdstat". Kapitalismen är inte bara, som vissa föreställer sig, ett sätt att ackumulera rikedom på utan ett komplext samhälleligt system som bygger på en stabil världsordning. Det har historiskt alltid garanterats av ett centrum och på 1500-talet var det Amsterdam, på 1800-talet London och idag är det New York. Det vi ser nu, med Donald Trump, kan möjligen vara slutet för USA i den rollen.

Men betyder det verkligen kapitalismens slut? Måste inte en ny ekonomisk ordning uppstå först?

– Nu är du fast i det jag kallar den "bolsjevikiska illusionen". Det är en vanföreställning att ett nytt system måste ersätta det gamla. Jag menar att vi istället borde tänka oss ett "interregnum", det vill säga en period där det gamla är döende utan att det nya föds. Titta till exempel på romarrikets fall. Det tog flera hundra år innan ett nytt stabilt världssystem kunde upprättas. Perioden präglades av att de sociala institutionerna kollapsade, att ekonomierna stod stilla och att en stor osäkerhet bredde ut sig. En sådan period menar jag att vi är på väg mot idag.

Svartsynt

Under vårt samtal märker jag hur jag blir alltmera frustrerad av Streecks svartsyn. Ingenting verkar hoppfullt i hans ögon. Den nya vänstern avfärdar han (”Den är alldeles för svag fortfarande”) och han tror varken att en Jeremy Corbyn eller en Benoît Hamon kommer hinna vända utvecklingen i tid. Gång på gång återkommer han till att det inte finns någon som vet hur vi ska tygla det globala finanskapitalet. Pikettys förslag om internationella finansskatter avfärdar han som ogenomförbart.

– Hör här: jag förstår att det låter tröstlöst, men min roll är inte att ge människor hopp. Den parlamentariska vänstern har tyvärr inget annat val idag än att försvara det vi redan vunnit. Skydda välfärdsstaten mot nyliberala reformer och bekämpa frihandelsavtal.

Streeck drar en djup suck. Sedan avslutar han med det mest optimistiska han sagt under hela samtalet:

– Sedan hoppas jag förstås att folk läser min bok och inser hur svårt det är att bygga ett egalitärt samhälle idag. Att den väcker vrede över vad kapitalisterna och politikerna ställt till med och att det leder till att man börjar organisera sig politiskt.

I mina öron låter det som om han säger: social revolution eller Walking Dead.