Initierat.

2017-12-07 18:15
”Precis som under Alliansåren bygger Annika Strandhälls envetna försök att ”få ner sjuktalen” på tanken att folk överutnyttjar systemet”, skriver Kent Werne.  Bild: Erik Simander/TT
”Precis som under Alliansåren bygger Annika Strandhälls envetna försök att ”få ner sjuktalen” på tanken att folk överutnyttjar systemet”, skriver Kent Werne.

Så brändes sjukförsäkringen bort

Alliansens hantering av landets sjuka ogillades av Socialdemokraterna, som lovade att avskaffa ”stupstocken” – vilket de gjorde. Men samtidigt har S lämnat andra tidsgränser intakta.

Kent Werne förklarar hur världens kanske mest generösa sjukförsäkring brändes sönder.

Larmrapporter om multisjuka som nekas ersättning. LO påskrigsstigen. Socialdemokratiska riksdagsledamöter i uppror. Och en socialminister som inte vågade ta debatten med vänsterledaren Jonas Sjöstedt i Aktuellt förra veckan.

Det påminner om Alliansens svettigaste dagar. Med skillnaden att det nu är en socialdemokratisk minister som ställs till svars för eländet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men så är ju också politiken i princip densamma. Precis som under Alliansåren bygger Annika Strandhälls envetna försök att ”få ner sjuktalen” på tanken att folk överutnyttjar systemet. Och nu som då kastas människor ut i otrygghet sedan myndighetsfolk, till skillnad från läkarna, hittat en gnutta ”arbetsförmåga” i sjuka och utslitna kroppar.

”Det blir som en maskin som stämplar ut människor som friska, trots att de är sjuka. Det är ett svek mot de här människorna som har jobbat stor del av sitt liv och nu får en sådan här spark i magen”, sa LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johanson till SVT i förra veckan.

En bärande bjälke 4

Hur skapades maskinen? Och varför har inte arbetarrörelsens politiska gren lyckats bygga om den, trots att man lovat att ”förbättra sjukförsäkringen”.

Den allmänna sjukförsäkring som infördes 1955 byggde på en äldre tradition av folkrörelsedrivna sjukkassor, och blev en bärande bjälke i välfärdsbygget. De flesta var överens om att den som blev sjuk, skadad eller utsliten skulle fångas upp av samhället. Individens trygghet och frihet skulle värnas genom generell välfärd.

I början var både ersättningen och tiden man kunde gå sjukskriven begränsad. Men i takt med att landet blev rikare försvann tidsgränsen, och ersättningen höjdes successivt upp till 90 procent av den förlorade inkomsten på 1970-talet.

Under två decennier hade Sverige kanske världens mest generösa och heltäckande sjukförsäkring. Visst knorrades det på högerkanten och från arbetsgivarhåll om att det var för dyrt och att folk hade blivit slappa trygghetsnarkomaner. Men rätt få lyssnade.

I alla fall då.

Men så drabbades landet av en ekonomisk kris där hundratusentals blev arbetslösa, och plötsligt tyckte nästan alla politiker att trygghetens pris blivit för högt. Man bestämde sig för att spara pengar genom sänkta ersättningar och karensdagar.

Sedan ville det sig inte bättre än att sjuktalen ökade kraftigt. Det var runt millennieskiftet. Vilket sågs som en stor belastning för den socialdemokratiska regeringen

Mörkblå kommando

Vad berodde de ”galopperande sjuktalen” på? En del forskare och facket påpekade att arbetslivet hade blivit tyngre och stressigare i spåren av 90-talets rationaliseringar och nedskärningar. Men det var inte den analysen som vann.

Istället tog mörkblå ledarskribenter kommandot, påstod att folk fuskade och missbrukade systemet, att arbetsföra människor valde att måla om huset eller gå ut med hunden istället för att arbeta. Hävdade att attityderna förändrats, att arbetsmoralen gröpts ur, och att godtrogna läkare och försäkringshandläggare uppmuntrade till ”överutnyttjande”.

Arbetsgivarna höll förstås med, bekräftade de gamla teserna i nya rapporter. Dessutom fick man uppbackning av nyliberala nationalekonomer som konstaterade att folk alltid försökte maximera egennyttan och därför om möjligt skodde sig på andra.

Ett par år in på det nya millenniet slog Expressen tvärsäkert fast att det var ställt ”bortom allt tvivel att vi har att göra med ett omfattande missbruk”.

Systemfelet lokaliserades

Eller hur var det nu? När mer empiriskt lagda forskare började analysera problemet märkte de att ökningen av sjukfrånvaron inte berodde på en epidemi av nya sjukskrivningar, utan främst på att sjukperioderna blivit längre. Ett gäng sociologer på Arbetslivsinstitutet kom med en rimlig förklaring 2005. ”Det verkliga samhällsproblem som resulterat i fenomenet ’den galopperande sjukfrånvaron’ har att göra med ett under 1990-talet uppkommet systemfel i det tidigare relativt väl fungerande kvalificerade rehabiliteringsarbetet”, skrev man. Med andra ord hade det gamla anpassnings- och rehabiliteringssystemet – ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter och staten – brakat ihop. Förr hade utslitna löntagare som riskerade långtidssjukskrivning fångats upp, fått rehabilitering, ett anpassat arbete, lönebidrag. Men systemet försvann i 90-talets stålbad, som så mycket annat.

Men vid det laget hade tesen om överutnyttjande redan vunnit debatten, och de flesta ledarskribenter och politiker sprang åt samma håll. Även den socialdemokratiska regeringen, som lovade halvera sjuktalen och beordrade Försäkringskassan att jaga fuskare. Man tillsatte också en utredning, befolkad av idel nationalekonomer som skrek i kör: problemet är överutnyttjande. Och då blev svaret därefter, att ”en reform som skapar en stabil försäkring med lägre utnyttjande och kortare sjukfall är nödvändig”. Försäkringskassan måste fokusera på att bedöma arbetsförmågan i framtiden, inte stirra sig blind på sjukdomsbilden, hette det. ”Arbetslinjen behöver bli starkare”.

Det var på hösten 2006. Då hade sjuktalen redan sjunkit kraftigt sedan toppen 2002. Vilket berodde på att Försäkringskassan beordrats att bli hårdare i bedömningarna, men främst på att många istället förtidspensionerades. Fick sjukersättning.

Vilket utnyttjades av den nybildade alliansen, som anklagade regeringen för att flytta runt folk i bidragsträsket. Man menade att sjukförsäkringen uppmuntrade till bidragsberoende, och lovade därför att ”återupprätta arbetslinjen”.

Alliansens bortre parentes

Reformen som kom 2008 var frukten av många års debatt om överutnyttjande. Det kallades ”rehabiliteringskedjan”, men handlade främst om skarpa tidsgränser och en hård bedömning av arbetsförmågan. Redan efter 180 dagar skulle sjuka prövas mot ”normalt förekommande arbeten”. Inte det man var sjukskriven från, utan rent hypotetiska. Eller som Försäkringskassans nationella samordnare förklarade: ”Om man kan arbeta i ett annat yrke på den reguljära arbetsmarknaden (vilket som helst), har man inte rätt till sjukpenning efter 180 dagars sjukskrivning.” Om arbetsförmågan bedömdes som undermålig drogs sjukpenningen ändå in efter 364 dagar, såvida man inte led av ”allvarlig sjukdom”. Och efter två och ett halvt år nåddes den bortre parentesen, man utförsäkrades.

Sådana var Alliansens metoder för att ”bryta utanförskapet”.

Snart hade tiotusentals utförsäkrats. Få fick jobb. De var ”för friska för att vara sjukskrivna men samtidigt för sjuka för att anses kunna arbeta”, konstaterade Inspektionen för Socialförsäkringen. Samtidigt nekades allt fler sjukersättning, det som kallats förtidspension, efter att Sverige fått de hårdaste kraven inom OECD. Alla fick inte heller hjälp av socialen. Många blev beroende av anhöriga eller tvingades leva på allmosor.

Hanteringen av landets sjuka ogillades av Socialdemokraterna, som lovade att avskaffa den bortre gränsen, ”stupstocken”, om de fick makten.

Fördubblade av(s)lag

Det har regeringen också gjort. Men samtidigt har man lämnat de andra tidsgränserna intakta, och istället för att utförsäkras efter 2,5 år kastas nu fler ut i ett tidigare skede. Avslagen på nya ansökningar har mer än fördubblats, och för redan sjukskrivna har de tredubblats. Den direkta orsaken tycks vara regeringens fastslagna mål att det tidigare växande sjukpenningtalet ska pressas ner till historiskt låga 9 dagar, och att Försäkringskassan kunnat vara extra flitiga tack vare mer pengar till kontroller.

Men politiken vilar också på samma felaktiga grundtanke som under Alliansåren: att folk inte är så sjuka som de påstår, att deras läkare inte är att lita på, att systemet överutnyttjas.

Det är lätt att instämma i LO-utredaren Kjell Rautios slutsats: ”Vad vi behöver, istället för att fattiggöra människor, är rejäla satsningar på förebyggande arbete och rehabilitering.”

Frågan är bara om Strandhäll och regeringen hinner instämma i detta innan svekdebatten slår undan benen för dem i nästa riksdagsval.