Genom att följa det nya svenska gruvarbetet där arbetaren sitter i ett kontor långt ovanför gruvan och med en joystick sköter arbetet nere i underjorden, så formas en berättelse om ett annorlunda land där medborgarna inte alls varit rädda för ny teknik eller robotarnas inmarsch.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Enligt en stor undersökning av EU-kommissionen visade sig också 80 procent av svenska folket vara positiva till både robotar och AI.
Liknande studie i USA pekade på att under 30 procent var positiva.
Man var rädd.
Vad är det då som gör just svenskar så positiva till den tekniska förändringen som rullar på, samtidigt som vi alla diskuterar den som något som ”ska komma”.
Ja, kanske för att den redan har kommit.
Mitt i vardagen.
När du slår på din mobil och letar efter en adress eller beställer en biljett till biografen så är det olika exempel på jobb som försvunnit (telefonisten, guiden för kollektivtrafiken, biljettkassören) och ersatts med beräknande maskiner och digitala system. Robotar finns i enkel form i våra liv varje dag.
När gick du fram till hyllan, plockade ner ett extra tjockt uppslagsverk för att hitta en förklaring senast?
New York Times följer några svenskar i arbetet. I gruvan Garpenberg, en av världens äldsta gruvor (aktiv sedan 1200-talet), jobbar maskinerna med distansstyrning; snart ska man ha självkörande lastvagnar och moderniseringarna har ökat gruvans produktion.
Livet kraschar inte
I en annan gruva, Boliden, har produktionen gått från 350 000 ton till 600 000 ton årligen men med samma personalstyrka, 200 personer.
Det handlar alltså inte om att skapa nya jobb.
Det handlar om att skapa ökad produktion med nuvarande jobb.
”Om vi inte utvecklar tekniken är vi snart utan jobb” säger den lokala vice fackordförande Magnus Westerlund till de amerikanska besökarna.
Robotar och självkörande bilar för att rädda jobb alltså.
Inte för att ta bort dem?
De som skiljer de nordiska länderna från andra moderna industristater som står inför den stora förändringen i produktion och transporter, är möjligen den sociala välfärden. Det här ”försprånget” har blivit allt mindre med åren (ett land som Frankrike har nu högre offentliga sociala välfärdsutgifter än Finland eller Sverige) men kombinationen med lägre arbetslöshet och fler kvinnor i arbetslivet skapar en större mottaglighet för förändringar.
Livet riskerar inte krascha för individen eller familjen om robotar sköter transporter eller lager i stället för att underbetalda människor gör det.
När banktjänstemän ersattes med bankomater blev det fler jobb inom finanssektorn som i stället började jobba med placeringar och ”rådgivning”.
Det sociala skyddsnätet är helt enkelt en viktig faktor – även om den kostar 27 procent av BNP i omfördelning – för att människor ska kunna acceptera det nya.
I ett arbetsliv som bygger på sms-anställningar, deltider, otrygga anställningar och lägre löner kommer motståndet mot förändringen att vara större än i ett samhälle där fler är trygga och tror att man även framöver ska ha det bra.
Automatiska långtradare
Det faktum att Sveriges runt 55 000 långtradarchaufförer inom några år kommer minska i takt med att automatiska långtradare, (möjligen karavanstyrda långtradare, en förare kontrollerar tio bilar …) tar över allt mer av trafiken innebär troligen akuta kriser i yrket.
I början blir det automatiska transporter som inte är så publika, gruvor, hamnar, inom industriområden eller mellan industrier, men snart blir det fordon alla kommer att se och snart också acceptera. Långtradare kan i hög grad gå i egna filer som tåg. I Kina, i staden Zhuzhou finns redan eldrivna spårvagnar som inte går på räls utan direkt på gatan med en utmålad linje som enda styrmedel.
På samma sätt är det bara något år bort innan de första passagerarna kliver in i den första självgående taxibilen, åtminstone på vissa utvalda sträckor.
Om det här sker med social utslagning så kommer motståndet att göra tekniken till fienden.
Men om det sker utan utslagning kommer vi människor helt enkelt att göra andra saker.
Ingen teknik är politiskt neutral
Om någon kunde gå 100 år tillbaka i tiden och förklara att Sverige 2018 skulle ha 20 000 människor som dagligen sitter och skriver texter (som den här) så skulle dåtiden inte tro dem. Än mindre om de fick höra att hundratusentals svenskar jobbar heltid med att ta hand om varandra på förskolor, skolor, omsorg och vård.
Det betyder inte att robotisering eller AI automatiskt skapar ett rent, rättvist eller ens klimatsmartare samhälle. Det finns företag som Tusimple, som jobbar med att ta fram automatiska styrsystem för dagens långtradare. Lyckas de kommer världen att smutsas ner av miljontals gamla lastbilar som långsamt och billigt kan frakta ännu mer till dieselproducenternas och klimathotsförnekarnas glädje. Utan förare blir det lönsamt med ännu fler onödiga frakter.
Ingen teknik är politiskt neutral. Hur den används avgör nyttan för mänskligheten.
Men automatisering och robotisering kan lika gärna innebära mindre fossilt och mer rent i ekonomin.
Myten om ett riktigt arbete
Så varifrån kommer rädslan från de 20 procent svenskar som ändå är oroade över utvecklingen?
Dels finns en politisk oro. I ett system som där inkomstskillnader och välfärdsojämlikheten ökar allt mer minskar samtidigt trovärdigheten för att politik, näringsliv och fackföreningar ska kunna skapa det sociala skyddet som gör den här utvecklingen rättvis eller åtminstone uthärdlig.
Dels finns en lång och väldigt enveten myt om vad som är ett riktigt arbete. Den här är odlad av näringslivet, men också Socialdemokraterna och fackföreningarna, och har i sina värsta stunder handlat om teorier om ”den tärande och den närande sektorn”.
Vissa arbeten – som industriarbete (vilket nu robotiseras) – anses närande, de skapar värden, medan andra – omsorg till exempel (som för övrigt är svårare att robotisera) – är tärande och bara skapar kostnader.
Tänker man efter är det här fullständigt absurt – hur kan det vara tärande att ta hand om en människa men närande att gräva i en gruva?
Om man tror att vissa jobb är närande och andra tärande så kan man faktiskt förenkla hela värdefrågan till att de enda nyttiga mänskliga jobben som finns i den moderna världen är de som gör att vi får mat i magen. Då är fem procent av människorna i ekonomin närande: alla bönder och livsmedelsarbetare (som idag också kan ersättas av maskiner och självgående traktorer på åkrarna). Alla andra tärande.
Men så fungerar inte en ekonomi.
De flesta behov vi människor har är nämligen sådana vi hittar på. Ingen visste att världen skulle ha personliga tränare på gym för 100 år sedan.
Ingen anade att vi skulle lägga miljarder på att skicka emojis till varandra timme efter timme.
I själva verket är det ingen skillnad på ”verkliga behov” och ”skapade behov”. Det finns inget livsnödvändigt i att resa någonstans, det finns inget livsnödvändigt i att köpa en silverring för 1 000 kronor till någon och heller inget livsnödvändigt att ha en tröja för 1 000 kronor som man tycker är fin istället för en uniform, lika för alla.
Nödvändigheten är inte människans lott.
Utan vad vi vill.
Socialisternas positiva berättelser
Så hur ska vi klara att hälften av alla jobb försvinner till robotar inom några decennier? Hur ska vi sysselsätta alla arbetslösa och sprida värdet av robotarnas produktion så alla får vara med.
Det är den stora frågan där socialister har mycket mer positiva berättelser att sprida än liberaler.
Rent ekonomiskt finns nämligen inget jätteproblem.
Världens globala BNP är idag 617 246 860 000 000 kr. Slår vi ut den lika på alla levande människor har var och en ungefär 77 000 kronor per år, det vill säga en familj på tre personer har en möjlig inkomst på några hundra tusen.
Rent matematiskt är det kommunistiska samhället alltså möjligt att skapa redan idag.
Fast vi kanske också måste fråga robotorna om även de tycker det är en bra idé.
