Kommentar / Eigil Söderin.

2017-11-07 10:29
Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling gömmer undan 30 miljoner kronor i skatteparadiset Luxemburg.  Bild: Karin Olander / TT
Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling gömmer undan 30 miljoner kronor i skatteparadiset Luxemburg. 

Östlings skamlöshet är provocerande - och typisk för superrika

Leif Östlings skamlöshet är provocerande. Som ordförande för Svenskt Näringsliv borde han väl ändå känna en gnutta samhällsansvar, men icke. Istället för känna ånger när SVT:s reporter konfronterar honom med uppgifterna från  Paradisläckan sprids ett hånleende i hans  ansikte som sedan övergår i ett skratt. Han uppvisar tydliga tecken på antisocialt beteende.

När jag ser mångmiljonären med trotsig blick försvara sitt fiffel tänker jag på min moster Karin som sliter inom hemtjänsten i Sveg. Hon och hennes underbetalda kollegor är samhällsbärarna som Leif Östling hånar och rånar när han via ett brevlådeföretag gömmer undan 30 miljoner kronor i skatteparadiset Luxemburg.

”Jag har inget dåligt samvete”, säger han till SVT och fortsätter: ”betalar jag in 20–30 miljoner per år, vad fan får jag för pengarna?”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För det första slirar han på sanningen. Leif Östling har betalat in 15 miljoner kronor per år i skatt sedan 2010, enligt Skatteverket. Det är mycket pengar, men av de 275 miljoner kronor som han tjänat i lön och kapitalinkomster de senaste sju åren har han fått behålla långt mer än hälften.

Och hans lyxvilla med sjöutsikt i centrala Stockholm som är värderad till 20 miljoner är i princip skattebefriad (1 700 kronor i månaden). Han betalar inte en krona i skatt på sin förmögenhet eller på arvet till sina barn. Men Östling är typisk för en rik elit som vägrar ta ansvar. Trots att det blivit allt billigare att vara rik i Sverige är skatteflykten ett gigantisk problem. Det finns ingen ände på girigheten.

Leif Östling fick idén till det avancerade skatteupplägget under ett samtal med några vänner. Han verkar ha hamnat i dåligt sällskap. Paradisläckan visar omfattningen av detta samhällsfarliga flockbeteende som riskerar att underminera tilliten som hela skattesystemet vilar på. Småföretagares fiffel är kaffepengar i sammanhanget. Den juridiska kurragömmaleken med skattmasen är en utpräglad överklassport som kostar oss 43 miljarder per år i uteblivna skatteintäkter.

Det uppstår problem när de superrika, precis som andra subkulturer, bara umgås med varandra och utvecklar egna normsystem. I kraft av sina förmögenheter verkar de anse sig stå över den folkliga skattemoralen.

De 1 000 rikaste hushållen i Sverige står för mer än hälften av de dolda skattepengarna utomlands, visar forskning av ekonomen Gabriel Zucman med flera. Det mest häpnadsväckande är att trixandet i de flesta fall är lagliga.

Leif Östling motiverar sin civila olydnad med att han får dålig valuta för skattepengarna. Och visst är hans output från välfärdssystemen mycket lägre än min lågbetalda moster i Sveg. Men omfördelning är själva poängen med välfärdsstaten. Han tycker inte heller att välfärden fungerar.

”Köer, köer, köer”, säger han. Men jag betvivlar att Leif Östling har några personliga erfarenheter av vårdköer. Den dagen han behöver en ny höftkula eller plats på ett äldreboende har han råd med privat sjukförsäkring som rundar kön på samma sätt som han köpt sig fri från de svenska skattereglerna.

För att stoppa skatteflykten måste vi bryta miljardärernas antisociala beteende och integrera dem i majoritetssamhället. Tiden är inne för drastiska åtgärder. Kanske skulle Leif Östling må bra av några arbetspass på hemtjänsten i Sveg.

Relaterade artiklar