Då präglades arbetet av en slags oregelbundenhet, en oklar gräns mellan vad som var arbete och vad som var fritid. Men för att en kapitalistisk produktion skulle kunna fungera behövde tiden mätas och formaliseras, arbetskraften behövde lära sig tidens värde.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sysslolöshet var moraliskt farligt
Omläggningen av produktionen tvingade fram en ny upplevelse och värdering av tiden. Den nya tidsdisciplinen legitimerades genom moraliska föreställningar om tid, arbete och lättja. En del av detta var föreställningen om den farliga sysslolösheten, som ansågs vara moraliskt farlig.
Kapitalismen innebar en tidsuppfattning om den produktiva tiden som värdefull, den improduktiva tiden som värdelös. Vår själva upplevelse av tid är präglad av ett ekonomiskt system. När arbetet blev en vara behövde även tiden bli detsamma.
Striden om tiden växte fram parallellt med ett nytt ekonomiskt system. När gränsen mellan fritid och arbete uppstod kom en kamp om denna gräns, vem som äger rätt att flytta denna gräns och vem tiden egentligen tillhör.
Lång process att få mer fritid
Historien om kortare arbetstider är en historia om konflikt och kamp. Å ena sidan en fackföreningsrörelse som krävt kortare arbetstider, å andra sidan arbetsgivarna som hårdnackat nekat. Mellan dem en stat som ingripit i produktionen och lagstiftat om kortare arbetstider. Dessa lagstiftningar präglas av en slags segdragenhet. Att ge mer fritid, det gör man inte över en dag. Förslagen har stötts och blötts i många år innan de blivit verklighet.
Den första riksdagsmotionen om kortare arbetstider kom nästan 70 år innan den första arbetstidslagen. Den skrevs av den frikyrkliga liberalen Nils Hansson och utmålade arbetet i fabrikerna som slaveri under barbariska förhållanden. Men hans förslag var uppseendeväckande. Flera motsatte sig tanken på att vuxna män inte själva skulle kunna avgöra sin egen arbetstid.
Tiden var ännu inte inne. I samband med den framväxande industrialismen kom den så kallade arbetarfrågan att få politisk uppmärksamhet. Att industrin behövde regleras och arbetaren skyddas från dess skadeverkningar blev en viktig fråga. Staten behövdes för att fila av kapitalismens skarpa kanter. Trots detta fanns fortfarande ett kompakt motstånd i riksdagen mot en reglerad normal arbetsdag.
Men tiderna skulle förändras, i dubbel bemärkelse. Den växande arbetarrörelsen ställde krav på en reglerad normalarbetsdag. Socialdemokraten Hjalmar Branting talade den första maj 1890 om behovet av åtta timmars arbetsdag. Eftersom arbetarklassens uppgift var att skapa en ny samhällsordning, var det av högsta vikt att arbetarklassen fick tid till bildning, menade Hjalmar Branting.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Arbetstidslagen kom under den politiskt turbulenta tiden runt 1919. Den parlamentariska behandlingen blev framtvingad av de många arbetskonflikterna och de allt mer högljudda kraven på arbetstidsförkortning. Det stora landet i öst hade genomfört en revolution och i Sverige var tonläget stundtals högt och konflikterna på arbetsmarknaden många.
Systemkritisk reform
Även i diskussionen om arbetstidsförkortning hördes revolutionära röster som gjorde gällande att arbetstidsförkortning var en systemkritisk reform, som syftade till att ändra villkoren för produktionen. Socialistiska grupper kunde kräva saker som arbetarkontroll över industrin, överlämnandet av all jordegendom till arbetarmassorna, avskaffandet av det militära och avskaffandet av monarkin.
Bland detta rymdes även kravet på omedelbart införande av åtta timmars arbetsdag. Arbetstidslagen kommer till som ett försök att lindra konflikterna på arbetsmarknaden, att få arbetarna att tro på ”det fredliga framåtskridandets väg”. En utomparlamentarisk opinion hade satt press. Istället för revolution, fritid.
Arbetsgivarna var mycket missnöjda. Svenska arbetsgivareföreningens ordförande menade att arbetstidslagen var ”en stor olycka för hela vårt land”. Lagen var dock en kompromissprodukt. Å ena sidan en eftergift åt arbetarklassen, å andra sidan provisorisk och fylld av undantag.
Det skulle dröja länge innan nästa förkortning av den dagliga arbetstiden. 45-timmarsveckan blev helt genomförd 1960, 40 timmar 1971. Under 1900-talet har staten även lagstiftat om semester, från ingen alls till fem veckor, via två- tre- och fyraveckorssemestern. Men dessa har inte varit omgärdade av samma debatt. Kanske är det för att semestern är ett undantagstillstånd, medan mera fritid omgestaltar vardagen. Att förkorta den dagliga arbetstiden tränger undan arbetets plats i livet.
Argumenten för kortare arbetstider har varierat. Det har setts som en investering i arbetskraften, ett statligt ansvar för arbetarklassen. Fritiden har varit en konsumtionsvara att likställa med biobesök, som arbetaren kan konsumera om hen avstod löneökningar. Det har ibland varit en omöjlig fråga som samhället inte har råd med.
En ytterligare förkortning efter 40-timmarsveckan verkade möjlig under 1970-talet. Då hade samtliga partier, utom moderaterna, ställt upp sex timmars arbetsdag eller 30-timmarsveckan som ett långsiktigt mål.
Men att ställa upp långsiktiga mål förpliktigar till ingenting. Kortare arbetstider blev på modet på 1970-talet, framför allt på grund av att en allt mer viktig kvinnorörelse menade att kortare arbetstider var viktigt för jämställdheten.Kortare arbetstider kom sedan att bli omodernt. Alldeles för dyrt, menade somliga.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En klasskonflikt
Men vad fritiden kostar och vem som får betala har alltid varit svårt att mäta. De som talar om kortare arbetstider kan argumentera för att det är alldeles för dyrt medan andra kan peka på ett ekonomiskt utrymme. Arbetstidsförkortning handlar om ekonomi i allra högsta grad, även om man i all oändlighet kan debattera samhällseffekter utan att egentligen veta vad som händer. Det är en omfördelning av produktionsresultatet, en reform som höjer priset på arbetskraft. Det är denna klasskonflikt som ligger i reformens kärna. Det handlar, då som nu, om att omförhandla gränsen mellan arbete och fritid, vem som tjänar pengar på det arbete som andra utför.
