– Boken kom till av det enkla skälet att jag varit väldigt delaktig i debatten kring skolkoncernernas vinster. Jag var så otroligt trött på svaren jag alltid fick: ”du hatar valfrihet” och ”det där är kommunistpropaganda”. Att man inte ens fick problematisera hur det ser ut gjorde mig så förtvivlad, säger han.           

Så pass förtvivlad att han skrev en tweet om att han minsann skulle skriva en bok bara för att få en chans till att gå igenom frågan ordentligt.

– Sen fick jag en sådan massiv respons på det där, så då var det ingen återvändo, säger Marcus Larsson.  

Huvudtemat i del ett av boken är att de vinstdrivande friskolorna funnit ett effektivt sätt att göra vinst, och att det sättet går ut över hela skolväsendet. 

– Man har hittat ett sätt att göra vinst på, som går ut på att ha ett så enkelt elevunderlag som möjligt. Det är själva systemet bakom hur friskolorna kan plocka ut vinster som jag försöker beskriva i ”De lönsamma”, säger Marcus Larsson.

Vilket inte betyder att han är emot vinster i sig, förtydligar han.

– Vinsterna i sig är inte det stora problemet, utan hur pengarna försvinner iväg, vilka incitament som vinsten ger upphov till i skolvärlden.     

Hets att hålla budget 

Hetsen för att hålla kostnaderna nere drabbar inte bara eleverna i friskolorna, utan lika mycket dem på de kommunala skolorna, framhåller Marcus Larsson. 

– De kommunala skolorna måste ju också hålla budget, så de är en del av samma system. Regeringens särskilda utredare kom fram till att eftersom de kommunala skolorna oftast får ett mer resurskrävande elev­underlag, ska de få åtta procent mer i skolpeng, jämfört med friskolorna. Han fick medhåll av lärarfacken, och det är den tesen jag försöker lyfta fram i boken, säger han.

Många kommunpolitiker tycks helt enkelt inte vilja driva skolor själva, utan försöker att hitta andra som kan ta över ansvaret som ­skolhuvudmän. Det vore väldigt konstigt om inte den här förskjutningen av politikers syn på kommunens uppdrag påverkade även de anställda i kommunens skolor i sitt dagliga arbete. Budgeten är kommunens viktigaste dokument och det är med utgångspunkt i den övergripande kommunala budgeten som nämnder och förvaltningar planerar sin verksamhet och sina arbetsmetoder. Det är rimligt att anta att den här politiska strävan i budget har bidragit till att oecd:s utbildningsansvarige uppfattar den svenska skolan som en handelsplats och skolornas lärare som servicepersonal. 

Det är också rimligt att anta att utvecklingen mot skolan som handelsplats och lärare som servicepersonal kommer att förstärkas ytterligare nu när allt fler kommuner väljer att bjuda in friskolekoncerner som t ex ies   till kommunen. Det politiska uppdraget viktas mot att fördela resurser till andra huvudmän och mindre fokus kommer att läggas på att förvalta och förbättra de egna skolorna. 

Kommunpolitiker styr dock bara över en del av skolans verksamhet. Huvuddelen av rektorers och lärares uppdrag regleras av statliga styrdokument, främst de olika läroplanerna men även skollagen och Skolverkets allmänna råd och riktlinjer. Här finns inga skrivelser om att skolan ska vara en serviceorganisation eller att elever och föräldrar ska behandlas som kunder av lärare och rektorer. Men den kommunala styrningen av skolan talar ett annat språk än de statliga styrdokumenten. Det är här det ideologiska inslaget får störst genomslagskraft. 

På kommunledningsnivå strävar politiker med stöd i marknadsekonomiska teorier efter att öka konkurrensen mellan olika huvudmän och på enhetsnivå behöver rektorer behålla och locka nya elever för att få budget att gå ihop. Gemensamt för båda nivåerna är att medborgaren har blivit kund. Lärares och rektorers uppdrag styrs förvisso av staten men de ekonomiska förutsättningarna styrs av kommunen och av hur väl skolorna lyckas på den handelsplats för skolpeng som skolan har blivit. 

En handels­plats behöver flera för­säljare än en, annars är det bara en affär. I många kommuner verkar kommunpolitiker se det som sitt huvuduppdrag att säkerställa att det finns flera andra huvudmän att välja mellan på handelsplatsen, snarare än att se till att de egna skolorna är så bra som möjligt. I bland annat Sigtuna, Solna, Karlskrona och Kungsbacka har kommunpolitikerna försökt få Internationella Engelska Skolan att etablera sig. I Sigtuna, Solna och Kungsbacka har man lyckats. Det lär nog lösa sig i Karlskrona med, och i många andra kommuner runt om i landet. 

För aktiebolag och investerare torde den svenska skol- handelsplatsen innebära en unik möjlighet. Ingen annanstans bjuder den dominerande aktören på en marknad aktivt in konkurrenter att tävla om kunderna. Som vi ska se i nästa kapitel handlar det inte bara om en inbjudan. Kommunpolitiker är till och med beredda att betala mer än den genomsnittliga skolpengen för att Internationella Engelska Skolan ska etablera sig i deras kommuner, trots att det är etableringar som leder till att de egna skolorna dräneras på resurser och elever.