Ekonomi.

2016-01-28 17:00
  • ”Debatterna om skatter och finanspolitik är oftast livliga mellan S och M, men vid en närmare granskning är partiernas ekonomiska politik förvillande lika.” Bild: Henrik Montgomery/TT
    ”Debatterna om skatter och finanspolitik är oftast livliga mellan S och M, men vid en närmare granskning är partiernas ekonomiska politik förvillande lika.”

Ekonomiska politiken – en röd-blå röra

Socialdemokraterna noterar rekordlåga siffror i opinionen samtidigt som en stor andel uppger att de gått över till Moderaterna. Men trots att partierna gärna utmålar sig som varandras huvudmotståndare är det i flera stora frågor oklart vad väljarna egentligen har att välja på. Om man studerar den ekonomiska politiken och den samhällsekonomiska utvecklingen under respektive partis regeringsperioder tycks utfallet ha blivit närmast identiskt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Varför röstar folk på det ena eller det andra partiet? När väljare tillfrågas om varför de valt ett parti i riksdagsvalet uppger majoriteten tunga samhällsfrågor såsom ”Sveriges ekonomi”, ”Arbetslösheten”, ”Ekonomiska politiken” och dylikt. Och de senaste decennierna har väljarna uppgivit att framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna är de partier som har bäst ekonomisk politik och högst förtroende i sådana frågor.

Men sett till hur partierna presterat under sina respektive regeringsperioder ger en annan bild. Sedan början av 1990-talet har arbetslösheten varierat kring en nivå som både höger och vänster beskrivit som massarbetslöshet: runt 6–8 procent. Decennierna dessförinnan var arbetslösheten kring 2 procent. Sedan 1991 har moderatledda regeringar styrt 11 år och socialdemokratiska regeringar 14 år. Varken blå eller röda regeringar har utifrån det perspektivet lyckats särskilt bra med sin ekonomiska politik. Och under åren med låg arbetslöshet lyckades de ungefär lika bra, åtminstone jämfört med de senaste åren.

Trots det visade SCB:s och SVT:s enkätundersökningar i samband med riksdagsvalet 2014 att M och S har långt mer förtroende än övriga partier i nästan alla de ekonomiska frågor som väljarna uppger som viktiga. Särskilt starkt stöd har S och M i de tunga frågorna om arbetsmarknad och jobbskapande.

Sverigedemokraterna, vars väljarstöd har ökat stadigt senaste åren, hamnade vid dessa undersökningar långt efter i alla frågor förutom ”integration/invandring” och även där låg de relativt jämnt med S och M.

Förvillande lik politik

Debatterna om skatter och finanspolitik är oftast livliga mellan S och M, men vid en närmare granskning är partiernas ekonomiska politik förvillande lika. Och när politiken jämförs med den övergripande samhällsutvecklingen de senaste decennierna blir skillnaderna ännu otydligare.

Sett till den ekonomiska utvecklingen har varken socialdemokratiska eller högerledda regeringar i praktiken lyckats särskilt tydligt med vare sig högerns eller vänsterns hjärtefrågor.

Arbetslösheten har pendlat kring ungefär samma höga nivåer sedan 1990-talets mitt. Sysselsättningsgraden (andel sysselsatta bland dem i arbetsför ålder) har under samma period legat på relativt låg nivå jämfört med tidigare.

Inkomstklyftorna har också ökat stadigt sedan 1980-talet, utan några riktigt tydliga trendbrott under vare sig blåa eller röda regeringar. Både S och M har dessutom drivit likartad politik som lett till att varu- och tjänstemarknader avreglerats och privatiseringarna ökat långsiktigt. Skatterna sänktes kraftigt under Alliansen 2006–2014, men att döma av den nuvarande socialdemokratiska regeringen verkar inte heller det vara någon stor konfliktfråga längre.

Den främsta förklaringen till detta är att både S och M, liksom övriga riksdagspartier, arbetar för en politik som på ett övergripande plan utgår från en och samma teori. Åtminstone sedan 1990-talets början har samtliga partier varit överens om att staten ska hålla hårt i slantarna (”krona-för-krona”) och penningpolitiken ska fokusera på att hålla nere inflationen.

Denna politik kan till stor del motiveras utifrån teorin att arbetslösheten är ett nödvändigt ont i samhället som på lång sikt styrs av den flexibilitet som skapas av regler och institutioner.

Teorin om jämviktsarbetslösheten går ut på att det finns en lägsta nivå för arbetslöshet som Sverige tål om vi inte ska få problem med inflation. Arbetslösheten antas, i denna version av teorin, på lång sikt främst avgöras av hur villkoren för arbetslösa och anställda ser ut, medan efterfrågan inte anses ha någon långsiktig effekt. Det är alltså till exempel meningslöst för staten att ta stora lån och investera för att höja efterfrågan eftersom det inte kan sänka arbetslösheten annat än tillfälligt.

Trots att det inom nationalekonomin finns många andra teorier om arbetslöshet som helt förkastar teorin om jämviktsarbetslösheten, har varken S eller M, eller något annat parti, lagt fram något förslag för att staten ska pressa ned arbetslösheten genom ökad konsumtion och efterfrågan. Tidigare präglade denna typ av förslag och synsätt både vänstern och högerns ekonomiska politik. Teorierna existerar fortfarande inom nationalekonomisk forskning men har i praktiken försvunnit ur den politiska debatten.

Såväl socialdemokratiska som moderata väljare uppger likväl att respektive parti för den bästa politiken för deras egen privatekonomi, trots att väljarbaserna traditionellt tillhör olika samhällsskikt med olika ekonomiska förutsättningar.

Läs vidare på nästa sida