I bilagan finns flera resultat och diagram som visar inkomstförändring till följd av regeringens reformer för olika delar av befolkningen. Ett exempel på detta är diagram 1, vilket visar att låginkomsttagare får ökad inkomst till följd av regeringens ekonomiska politik. De 60 procent av hushållen som har högst inkomster får minskad inkomst. Eller 40 procent av hushållen med högst inkomster – om vi även tar hänsyn till hushållens konsumtion av skattefinansierade tjänster såsom vård, skola och omsorg.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den här typen av analyser har länge varit ett populärt samtalsämne i politiska kommentarer. Dagens Arena beskrev detta i en artikel med rubriken ”Den fattigaste fjärdedelen – politikens stora vinnare”. Detta är i bästa fall en halvsanning.
Diagrammet visar förväntad direkt effekt av de reformer som är beräkningsbara och som har en direkt påverkan på hushållens disponibla inkomst. Beräkningarna bortser från eventuella beteendeförändringar och reformer som huvudsakligen förväntas påverka inkomsterna indirekt. Detta är helt avgörande.
Höjd ersättning får en direkt effekt och syns i diagrammet. Men om den höjda ersättningen skapar fler/färre jobb i samhället och därigenom påverkar hushållens inkomster på längre sikt syns inte i diagrammet. Höginkomsttagare får högre skatt och därför mindre inkomst. Men det betyder inte nödvändigtvis att höginkomsttagares inkomster kommer att utvecklas svagare än låginkomsttagarnas i framtiden. Inkomstklyftorna i samhället kan alltså komma att öka – trots, eller tack, vare samma ekonomiska politik.
Diagram 2 visar procentuell utveckling av inkomsterna för 10 olika inkomstgrupper sedan 1990-talet med prognos för åren 2014 och 2015. Decilgrupp 10, den tiondel av befolkningen med högst inkomster, har ökat sina inkomster mer än övriga grupper. Och mycket mer än decilgrupp 1, den tiondel av befolkningen med lägst inkomster.
Räknat på detta sätt har utvecklingen varierat lite under tidsperioden. Vissa år minskade klyftorna och andra ökade de kraftigt. Men sammantaget ökade inkomstklyftorna både under vänsterns tid vid makten 1995-2006 och under högerns regeringsinnehav 2007-2014. Det finns ingen tydlig skillnad mellan de två perioderna.
Regeringens fördelningsanalys visar alltså endast att skatter med mera har en “bättre” fördelningsprofil jämfört med politiken tidigare. Det vill säga, den nuvarande rödgröna regeringens skatter och transfereringar bryter nu med Reinfeldtregeringens fördelningsprofil.
Den direkta inkomsteffekten av förändringarna i Reinfeldtregeringens budgetar 2007-2014 var mer gynnsam för höginkomsttagare, jämfört med politiken dessförinnan. Men inkomstklyftorna ökade även under Göran Perssons tid före Fredrik Reinfeldt, trots att Göran Perssons politik var mer gynnsam för låginkomsttagares, enligt denna typ av analys av direkta effekter.
Den nuvarande regeringens fördelningsanalys är därför inget bevis för att regeringens politik nu kommer att bryta de senaste 20 årens utveckling mot ökade klyftor.
Regeringens fördelningsdiagram visar bland annat effekterna av höjd arbetslöshetsersättning, sjuk- och aktivitetsersättning, bostadstillägg och underhållsstöd. Finns det något annat i regeringens politik som tyder på att utvecklingen är på väg att vända?
Det korta svaret är att utöver det som redovisas i diagrammet, är det svårt att hitta någon enskild satsning som tyder på att utvecklingen är på väg att vända. Det långa svaret är att det är svårt att se hur helheten påverkar utvecklingen på lång sikt, eftersom många faktorer som påverkar inkomstfördelningen i samhället ligger utanför den ekonomiska politiken. Men att ambitionen att minska klyftorna nu uttrycks i budgeten är måhända en bra början.
