I sin hyllade debut, diktsamlingen ”Kallskänken”, berättade hon självupplevt om gemenskapen i kaféköket i Göteborg, och om kampen mot exploateringen av personalen som dagligen servar oss på caféer och restauranger. De osedda. Jag tänker på det när jag beställer en juice och ger tjejen bakom disken ett extra vänligt leende, men hon är redan upptagen på annat håll.

I september utkommer Jenny Wrangborg med en tredje bok, ”Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i handeln” (Leopard förlag). Det är en antologi, Jenny är redaktör och har även bidragit med en text som i alla fall gjorde mig mörkrädd.

– Boken kretsar kring villkoren för anställda inom handeln, på lager och i butiker. Den handlar mycket om vad som hänt på arbetsmarknaden de senaste årtiondena, om dålig arbetsmiljö och osäkra anställningar, och hur det påverkar oss som jobbar på de jobben. Texten jag har skrivit handlar om övervakning, säger Jenny Wrangborg.

Det är en text om hemgångskontroller och ”mystery shoppers” men främst om det nya aktiv tid-systemet, många arbetsgivares våta dröm. Aktiv tid-systemet bygger på att varje minut mäts och registreras i 180-sekunders sekvenser. Om du inte blir klar med någon process på tre minuter, om du går på toa eller pratar med en arbetskamrat mer än tre minuter så registreras du som inaktiv.

– Det märkliga är att man blir van vid att övervakas. Men när man pratar med folk som inte haft såna jobb inser man att det är ganska sjukt. Det går också åt fel håll.

”Ingen sitter säkert”

Med teknikens utveckling införs fler och fler möjligheter till övervakning, säger Jenny Wrangborg.

Frågan är vad det gör med människor att betraktas med misstro och övervakas varje sekund, som i ett…fängelse.

– Min personliga övertygelse är att det gör människor omotiverade att göra ett bra jobb, och att arbetsgivaren förlorar på det i längden, säger Jenny Wrangborg.

Övervakning i realtid är inte tillåtet, men även på arbetsplatser där facket är starkt, måste klubben vara på arbetsgivarna hela tiden för att de inte ska missbruka systemen, menar hon.

– Den övervakning vi ser idag skulle aldrig ha accepterats för trettio år sedan, men idag har facket pressats tillbaka vilket gjort det möjligt för arbetsgivarsidan att genomdriva en rad försämringar.

De osäkra anställningarna ökar, trots att åtta av tio visstidsanställda hellre vill ha ett fast jobb, enligt en LO-rapport.

– Ingen sitter säkert idag, inte ens fast anställda. Efter en dom i arbetsdomstolen gavs arbetsgivarna rätt att hyvla. Det är tydligt att vi måste försvara våra rättigheter på arbetsplatsen, annars fungerar inte lagen som det var tänkt, säger hon.

Märklig yttrandefrihetsdebatt

Att facket på många håll för en tynande tillvaro har många orsaker menar hon.

– Det handlar både om att alliansen försämrade a-kassan och tog bort avdragsrätten för den vilket gjorde det dyrare att gå med i facket. Men också om att många idag upplever facket som något som ska rädda en när det går fel, istället för att vara det som vi själva gör på våra arbeten. Det är delvis fackets eget fel, säger hon.

Om föreställningen att fackligt arbete mest handlar om att förhandla kollektivavtal tillåts dominera är det svårt att förstå nyttan med att gå med, menar hon.

– Det blir väldigt abstrakt. Om det istället handlar om att prata ihop sig om att man ska ha tid att gå på toaletten eller slippa skada sig på arbetsplatsen så blir det konkret och man kan känna styrkan i att vara fler, säger hon

Ett stort hinder för lokalt engagemang är att många är rädda för att organisera sig.

– Arbetsgivarna har varit väldigt framgångsrika på den punkten. Det är talande för vår tid att yttrandefrihetsdebatten mest handlar om rätten att uttrycka xenofoba åsikter när vi har en arbetsmarknad där folk inte ens vågar prata om hur det är på jobbet.

Det är ingen obefogad rädsla. Jenny Wrangborg har själv förlorat jobbet efter att ha startat en fackklubb.

– Jag fick höra att jag var negativ och spred dålig stämning så det fanns inget jobb för mig. Att ”sprida dålig stämning” är kodordet för att vara fackligt aktiv numera, säger hon.

”Stor förändringspotential”

Rädslan är utbredd. Många som uttalar sig i boken har valt att ställa upp med fingerade namn.

– Det är förståeligt, de har sett andra ryka. Men med en stark fackklubb kan vi skydda varandra, och dela upp ansvaret att framföra krav till chefen chefen och föra talan utåt, säger Jenny Wrangborg.

Det är ur egna positiva erfarenheter av att saker faktiskt går att förändra tillsammans som hon hämtar sin styrka och framtidshopp.

– På det första kaféet jag jobbade snackade jag ihop mig med mina arbetskamrater och insåg att det inte behöver vara så jäkla svårt. Vi kunde få ut rätt lön, vi kunde tillsammans sänka tempot. Jag vet nu att det går. Då får man styrka, säger hon.

Jämsides med rädslan växer också viljan till förändring, menar hon.

–  Det finns en stor förändringspotential. Det är många som vill slippa hoppa runt på olika arbetsplatser, ha dåliga arbetstider och inte kunna försörja sig på lönen och flera fackförbund har börjat inse vikten av lokala organisationer som kan sätta fokus på frågor som direkt berör anställda, som tid att gå på toaletten. Att vi ens ska behöva kämpa för en sån sak! Strider vi redan vunnit. Det är frustrerande, säger hon.

Facket farligare än poesin

Det är inte bara tryggheten i arbetslivet som är under attack, växande otrygghet präglar alla delar av samhället. Ändå har vänstern misslyckats med att engagera utsatta människor, medan Sverigedemokraterna går framåt.

– Det är ett misslyckande. Men med risk för att vara tjatig… vi behöver inse att vi delar samma villkor, oavsett hudfärg eller ursprung, och därför tjänar på att kämpa tillsammans. När den erfarenheten saknas är det lätt att hitta andra fiender och förklaringar till att man känner sig missnöjd, säger Jenny Wrangborg.

Kan litteratur förändra världen? Den frågan har du fått många gånger…

– Ha ha, jo, men det tror jag fortfarande. Jag tror att man kan nå människor på ett bra sätt genom litteratur, dikter och prosa, men också genom debattböcker. Folk har kontaktat mig och berättat att de bestämt sig för att gå med i facket efter att ha läst ”Kallskänken”. Det händer nånting när man berättar om sina erfarenheter, folk känner igen sig och förstår att de inte är ensamma, säger hon.

– Men om jag ser på mina politiska erfarenheter så har det alltid varit farligare för mig, och för arbetsgivarna, att jag är fackligt aktiv än att jag är poet, säger Jenny Wrangborg.

Jenny Wrangborg om…

…att förlora jobbet för att hon startat en fackklubb

– Man blir ju knäckt när man förlorar jobbet - och av den anledningen - men jag hade inga föreställningar om att vi levde i ett rättvist samhälle. Vill man öka rättvisan måste man jobba för det och ibland kostar det. Och vi lärde oss mycket på vägen.

…att det talas väldigt lite om klass idag

– Talar vi om handelsbranschen - och även på andra håll- så tilltalas vi som kunder hela tiden. Vi vet massor om att shoppa, men hur ofta hör vi om hur det är för dem som jobbar i handeln? I den allmänna berättelsen om samhället finns bara medel- och överklassen, det är väl därför människor tror att de är ensamma, måste kämpa ensamma, och tänker att bara de får en fast anställning så kommer de också att höra till.

…att hoppa runt på andrahandskontrakt efter nio år i Stockholm

– Har man inga miljoner finns det ingenstans att bo i den här stan, men vi ska ändå flytta dit jobben finns. Bostadspolitiken är ett skämt.

…den rödgröna regeringen

– De får inget högt betyg. De kanske inte har så mycket handlingsutrymme, och skulle behöva vara fler för att kunna föra mer radikal politik. Nu går de mot mitten för att de tror att det är där väljarna finns.