Fattiga länders mardröm

För varje krona i bistånd strömmar tio fler ut i form av kapital, som utvecklingsländerna aldrig kan beskatta. Ofta hamnar förmögenheterna i skatte­paradis. Medan det vanliga folket blir kvar med skulder och resursbrist.

Förra veckan kunde du läsa om hur Skatteverket nu har fått nytt hopp om att hämta hem 300 miljarder i utlandet, sedan Sverige tecknat avtal med ytterligare ett skatteparadis, San Marino.
Det här går att koppla till en internationell trend, där den rika världen – organiserad genom bland andra OECD och G20 – tvingar skatteparadis att acceptera vissa regelverk, gällande insyn och informationsutbyte.

– Perioden med banksekretess är över, dundrade G20 i fjol.

En förklaring till den skärpta tonen är att länder och territorier som bara har drygt en procent av världens befolkning samtidigt ruvar på en fjärdedel av det totala kapitalet, enligt Oxfam. Organisationen uppger att så mycket som 31 procent av vinsterna för amerikanska multinationella bolag hamnar bakom skatteparadisens höga murar.

”Helt absurt”
Det är dock inte de rika länderna som drabbas värst. Sifferexercisen är svindlande, exempelvis: Skatteparadisen tar hand om motsvarande 43 000 miljarder kronor, som tillhör individer från Syd. Då räknas inte ens företagens kapital.

Vid senaste Almedalsveckan släppte biståndsorganisationen Diakonia rapporten Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål. Av den framgår dels att Syds länder betalar mycket mer i räntor och amorteringar än de får i bistånd, dels att det oregistrerade utflödet av kapital överstiger denna skuldkostnad.

– Det handlar om resurser som skulle kunna användas till att bekämpa fattigdom och minska biståndsberoendet. Att stoppa kapitalflykt är helt avgörande, inte minst eftersom biståndet minskar i och med finanskris och brutna löften från givarländer, säger Penny Davies på Diakonia.

– Det är helt absurt att för varje biståndskrona, så försvinner runt tio kronor som oregistrerat kapital ut ur utvecklingsländerna.  

Om avkastningen på förmögenheten som idag ligger i skatteparadis kunde beskattas där den egentligen hör hemma, skulle utvecklingsländerna kunna räkna in ytterligare drygt 1 100 miljarder kronor i intäkter, enligt Christian Aid.

– Vanliga människor skulle få ökade förutsättningar att ställa makthavare till svars i och med en större öppenhet, säger Davies.

Vinnare och förlorare
Orättvisan är påtaglig. Här finns vinnare och förlorare.

De rikaste gömmer undan sina tillgångar, medan det är de fattigaste som tyngs av skulderna.

– Skatteflykt sker ofta genom multinationella företags skicklighet att undvika skatt. Utlåning har historiskt i många fall skett oansvarigt från rika kreditorer till havererade projekt eller icke-demokratiska ledare i utvecklingsländer. Det är de fattiga som sedan tvingas bära skuldbördan.

Steg i rätt riktning
Davies anser att OECD ställer otillräckliga krav på skatteparadisen.

– Retoriken har inte mötts upp av ambitiösa reformer som möjliggör för utvecklingsländerna att stoppa skatteflykten via skatteparadis.

Sverige tecknar som land avtal med ett skatteparadis i taget. Därefter kan Skatteverket begära ut mycket specifik data, den kommer inte per automatik.

– Det kräver kapacitet och förhandlingsutrymme, som utvecklingsländer saknar, för att kunna skriva under tillräckligt många avtal för att det skulle ge effekt. 
Diakonia anser därför att det behövs ett automatiskt och öppet informationsutbyte på multilateral nivå.

Davies tycker ändå att OECD har tagit ”några positiva steg” genom att förra veckan ha hållit ett möte som för första gången förde samman skatte- och utvecklingsagendorna.

– Men ännu så länge har inte så mycket hänt i praktiken. Problemen med skatteparadisen kvarstår.

Andreas Gustavsson

Fakta Sveriges att-göra-lista
Diakonia punktade i samband med rapportlanseringen upp hur den svenska regeringen bör agera.
– Minska möjligheterna att undvika beskattning genom att verka för att multinationella konsortier måste rapportera på landnivå om sina transaktioner.
– Ge stöd till att stärka FN:s skattekommitté.
– Tryck på för att reformera både Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken.
– Verka för att informationsutbytet om kapitalflöden ska vara automatiskt och globalt standardiserat.
– Stoppa skatteparadisen genom att skärpa de krav som hittills kommit från exempelvis OECD.
– Politiskt och ekonomiskt hjälpa regeringar och folkrörelser att bli mer kompetenta och potenta vad gäller skattefrågor och korruptionsbekämpning.

Källa: Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål