Vulgärdebatt om invandrare och brottslighet

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsons trixade med statistik om invandrare och brottslighet är oroande och borde vara främmande för en dagstidning som gör anspråk på seriositet, skriver Alejandro Caviedes.

Den journalistiska sensationalismen har med Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson slagit nytt rekord. Med anledning av den senaste rapporten om brottstatistik från den norska motsvarigheten till statistiska centralbyrån, menar Gudmundson på SvD:s ledarsida den 25 juni att de etablerade partierna i Sverige borde oroas av invandrarnas brottslighet. Som stöd för sin tes hänvisar han till brottsförebygganderådets undersökningar från 1996 och 2005, vars resultat han förvanskar på ett sätt som får en att ifrågasätta hans kompetens som ledarskribent.

Faktum är att hans sätt att tolka gällande forskning på området inte skiljer sig nämnvärt från Sverigedemokraternas trixande med statistik. Bakom allt det kvasivetenskapliga språkbruk som Gudmundson använder i syfte att ge sken av att grunda sina åsikter på statistisk objektivitet, döljer sig en kraftigt främlingsfientlig attityd som borde vara främmande för en dagstidning som gör anspråk på seriositet.

I sin artikel påstår Gudmundson att ”Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott: överrepresentationen var 4,2 i kategorin dödligt våld och försök till mord och dråp, samt 5,0 vad gäller våldtäkt och försök till våldtäkt. Sett till antalet brott, i samtliga kategorier, som begicks under mätperioden stod utrikes födda och barn till utrikes födda för sammanlagt 40 procent, enligt Brå.”

Dessa siffror återfinns förvisso i BRÅ 2005:17, men Gudmundson utelämnar en liten men viktig detalj: de refererar till misstanke om brott. Undersökningens resultat anger således att utlandsfödda och inrikesfödda med utlandsfödda föräldrar löper en högre risk att misstänkliggöras än svenskar utan invandrarbakgrund (överrisken är på 2,5 resp. 2,0). Att påstå något annat är att förfalska resultaten!

Problemet med Gudmundson är att han tar för givet att misstanke om brott är ett adekvat mått som avspeglar den faktiska brottsbenägenheten hos olika grupper. Dock betonas i BRÅ 2005:17 att det är “viktigt att vara medveten om osäkerheten när det gäller hur stor roll en eventuell selektion kan spela. Mot denna bakgrund bör resultaten tolkas med försiktighet.” Även om diskriminerande processer, som leder till en selektiv uppmärksamhet från polisen och en selektiv anmälningsbenägenhet från allmänheten till nackdel för personer med invandrarbakgrund, alltså erkänns och lyfts upp som skäl till att tolka resultaten med försiktighet, menar dock rapporten utan vidare förklaring att diskriminerande processer (vars effekt inte ens mäts) bara förklarar en mindre del av skillnaderna.

I ljuset av BRÅ:s senare rapport från 2008 har denna uppfattning kommit att starkt ifrågasättas. Även om studien inte mäter omfattningen av diskriminering utan bara studerar vilka sätt den tar sig uttryck på, slås fast att rapporten förstärker den bild som tidigare forskning på området förmedlat, nämligen att minoritetsbakgrund kan ha betydelse för vilka som misstänks, för hur vittnesmål tolkas samt för påföljder och strafflängder. Bland annat kan vi läsa att datamaterialet visar “dels att det finns informella koder och förhållningssätt inom rättsväsendet som negativt påverkar minoritetsgruppers förutsättningar i rättsprocessen, dels att dessa ofta bygger på generaliserade föreställningar, eller stereotyper, om personer med minoritetsbakgrund”.

Som Gudmundson påpekar får socioekonomiska faktorer ingen större betydelse bland resultaten från BRÅ 2005:17. De förklarar bara 16 procent av överrisken bland invandrare och 25 procent av överrisken bland svenskfödda med utlandsfödda föräldrar. I ljuset av nyare forskning bör denna uppfattning revideras. Kriminologiprofessorn och tillika ordförande för Scandinavian Research Council for Criminology, Jerzy Sarnecki, har tillsammans med sina kollegor från Stockholms Universitet funnit i sin studie utgiven i år, att socioekonomiska faktorer faktiskt står för merparten av överrisken bland inrikesfödda med utlandsfödda föräldrar (så kallade andra generationens invandrare). Orsaken till att BRÅ 2005:17 missar detta är att den bara analyserar faktorer som refererar till omständigheter kring de studerade individerna, medan Stockholms Universitets nyare studie från 2011 studerar faktorer knutna till individernas uppväxt, som föräldrarnas utbildning och inkomst, familjesammansättning och bostadssegregation.

Tyvärr kan dessa faktorer inte studeras hos utrikesfödda, men något antagande att det bara skulle gälla för inrikesfödda bedöms som orimligt. Den skillnad som återstår efter att man kontrollerar socioekonomiska faktorer förklaras i studien av diskriminerande processer och mätfel.

Ska man dra några slutsatser med relevans för det politiska samtalet så är det att enbart förslag med syfte att åtgärda diskriminering och ojämlika socioekonomiska villkor kan ha en effekt. Förslagen på hårdare invandrings- och flyktingspolitik får Gudmundson driva tillsammans med Sverigedemokraterna, men de får knappast stöd av gällande forskning.

Låt oss för ett ögonblick ignorera alla dessa forskningsrön och, liksom Gudmundson, felaktigt anta att den överrisk, som personer med invandrarbakgrund löper att misstänkas för brott, avspeglar deras faktiska brottsbenägenhet oberoende av socioekonomiska faktorer. Då kvarstår ändå det faktum att, enligt BRÅ 2005:17, så är den absoluta merparten av alla personer med invandrarbakgrund inte brottslingar.

Ska vi med Gudmundson påstå att kunskapsläget därmed ”är tämligen gott” så talar helhetsbilden från den samlade forskningen definitivt inte för de anklagelser som han så okritisk förmedlar som givna sanningar.

Alejandro Caviedes
kommunalare och SSU:are