Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Visst borde vi arbeta mindre

Bild: Bild: Hasse Holmberg/TT

Dagens ETC.

”Att göra heltid till norm är för mig den viktigaste jämställdhetsreformen, men ingenting säger att heltid måste vara 40 timmar i veckan.”
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ylva Johansson är en aktiv och duktig arbetsmarknadsminister, kanske till och med världens bästa. Hon fattar nämligen galoppen. Kvinnor går in i väggen, stressar ihjäl sig och blir sjuka – inte bra. Sjukförsäkringskostnaderna brakar i höjden – inte bra. Då tar Ylva Johansson tag i problemen, något hon givetvis gör alldeles rätt i. Men gör hon det på rätt sätt? Nja, skulle jag säga.

Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att se över ”trygghet och utveckling i anställningen vad gäller arbetstider och ledighet”. Direktiven innehåller viktiga områden, som att hitta sätt att reglera så kallad hyvling och SMS-anställningar, men när det gäller arbetstider är direktiven allt för begränsande.

Det som ska utredas är specifika modeller för att minska arbetstiden. Friår ska utvärderas, förekomsten av arbetstidsbanker inventeras och det finska alterneringsåret synas för att se om detta kan vara något även för Sverige. Detta menar jag är ett allt för snävt uppdrag, då det gäller att finna lösningar på ett komplext problem.

Problemet är nämligen sammansatt av många olika komponenter som har med både klass, kön och makt att göra och kan inte lösas med mindre än att åtgärderna berör samtliga dessa aspekter. Direktiven ger bara möjlighet för utredaren att föreslå åtgärder som individualiserar problematiken, i stället för att lyfta dem till en strukturell nivå.

Svenska kvinnors förvärvsarbetandefrekvens är högst av alla OECD-länder. Vi har tuffa jobb inom vård, skola och omsorg där bemanningen ständigt har slimmats och arbetsförhållandena försämrats. Vi jobbar inom handel, hotell och restaurang där våra anställningsvillkor och löner är usla. Vi är välutbildade duktiga flickor – till och med förhållandevis duktiga på att föda barn i jämförelse med kvinnor i många andra jämförbara länder.

Att kvinnor tar ett större ansvar och använder mer av sin tid till barn, anhöriga och hushållet är kända fakta. Liksom att kvinnor tar större delen av både den initiala föräldraledigheten och vård av barn samt jobbar deltid både ”frivilligt” och påtvingat.

Om en sönderstressad kvinna tar ett friår för att komma på banan igen och utvecklas vidare för att återkomma till arbetsmarknaden på en annan och bättre position, dessutom fylld av ny energi, blir just hon som individ möjligen lyckligare. Den person som övertar hennes gamla jobb kommer dock att gå samma öde till mötes.

Den utmärkta utredare som regeringen tillsatt, Anders Wallner, borde ha fått friare händer när det gäller att finna åtgärder som kan vara verklig moteld mot kvinnors ohälsa och de ojämställda strukturer som fortfarande råder både i familjerna och på arbetsplatserna. Varför inte ge Anders Wallner fria tyglar att hitta bra åtgärder i stället för att stänga in honom i en återvändsgränd?

Veronika Palm skrev en utmärkt ledare i ETC häromdagen om att sex timmars arbetsdag borde vara nästa välfärdsreform. Det tycker vi i Feministiskt initiativ också. Att göra heltid till norm är för mig den viktigaste jämställdhetsreformen, men ingenting säger att heltid måste vara 40 timmar i veckan.

Tidigare har jag tyckt att en förkortning av arbetstiden i första hand skulle ske för yrkesgrupper med både fysiskt och psykiskt betungande arbete, exempelvis undersköterskor och socialsekreterare. Nu inser jag emellertid att det upplägget har stora nackdelar då arbetsmarknaden är så pass könssegregerad som den är.

I praktiken skulle det ha inneburit att det blev kvinnorna som fick kortare arbetstid, medan männen kunde arbeta på som vanligt och fortsätta undvika hem och barn. En av de stora poängerna med att i stället genomföra en generell arbetstidsförkortning är att om såväl män som kvinnor arbetar mindre får båda reella förutsättningar att dela på hemarbete och engagemanget i barnen.

Att förkorta arbetstiden till i genomsnitt 30 timmar i veckan med bibehållen lön är målet för oss i Feministiskt initiativ. Men vi menar att det enda realistiska är att detta måste göras succesivt, steg för steg. Utmaningen är nämligen att förkortad arbetstid kommer att skapa stor arbetskraftsbrist på redan eftertraktade yrkesgrupper.

Det kan tyckas konstigt, när vi samtidigt har en betydande arbetslöshet, men beror på gamla synder i hur utbildningssystemet förändrats. Arbetskraftsbristen kommer att uppstå bland yrkesgrupper där vi redan i dag har ett underskott: undersköterskor, elektriker, rörläggare, boendestödjare, sjuksköterskor, lärare, socialsekreterare, busschaufförer, ingenjörer med flera.

När arbetstiden senast förkortades år 1973 kompenserades arbetskraftsbristen av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Nu har vi en tid haft förmånen att ta emot många utrikes födda och behöver skapa möjligheter för dem att skaffa sig en yrkesutbildning.

00:00 / 00:00