Debatt: Vilken skola barn går på ska inte avgöra vilka betyg de får

Debatten om skolan har i hög grad kretsat runt de senaste årens Pisa-mätningar som visar att svenska elevers prestationer sjunkit som en sten i internationella jämförelser.

Den rödgröna regeringen tillsatte en skolkommission med uppgift att ge förslag på hur kvalitet och likvärdighet kan stärkas. Slutbetän­kandet kom i våras och är nu på remiss, men de föreslagna åtgärderna rår inte på de avgörande orsakerna till den svenska skolans problem.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När marknads­principer introducerades som styrmodell i offentlig sektor och när det fria skolvalet i kombination med den fria etableringsrätten infördes under 90-talet skulle skolan bli effektivare, billigare och ge bättre kvalitet.

Forskning visar att inget av dessa löften infriats. Det står också klart att parallellt med sjunkande kunskaper stiger betygen. Det svenska skolsystemet står inför påtagliga svårigheter. Valfriheten har lett till en sortering av eleverna efter socioekonomisk och etnisk bakgrund. Den sociala bakgrundens betydelse för skolframgång har ökat.

Skolverket hävdar att likvärdigheten i svensk skola försämrats, primärt som en följd av att variationen mellan olika skolors resultat mer än fördubblats sedan slutet av 90-talet.

Denna utveckling är i hög grad relaterad till konsekvenserna av det fria skolvalet. Eleverna från resurssvaga hem i de kommunala förorts­skolorna är det samtida skolsystemets förlorare.

När den sociala blandningen tunnas ut blir kvaliteten i skolan som helhet lidande. Kamrat­effekten ­ersätts av grannskapseffekten, alltså att goda eller dåliga villkor utanför skolan läcker in i och påverkar arbetet i skolan.

Skolvalet är i hög grad ett negativt val och utnyttjas främst av resursstarka grupper som väljer bort skolor med ”synliga minoriteter” och elever från fattiga familjer snarare än att man väljer skola utifrån pedagogisk profil.

Svensk skola hade tidigare både goda resultat och hög likvärdighet i internationella mätningar. Efterkrigstidens ekonomiska tillväxt och fördelningspolitiska ambitioner gick hand i hand med en demokratisering av utbildningen.

Att neutralisera de auktoritära ­ideologier som fört världen in i krig var också en av utgångs­punkterna för 1946 års skolkommission. Den gav skolan ett tydligt demokratiskt och samhälls­byggande uppdrag.

En annan av utgångspunkterna för den tidens skolpolitik – en skola för alla – handlade om att alla elever har rätt till en likvärdig utbildning.

En likvärdig skola innebär inte att utbild­ningen ska vara likriktad eller samma för alla, men vilken skola man går på ska inte vara avgörande för de betyg man får, alla skolor ska vara bra skolor.

Dagens skolkommission hävdar också allas rätt till en likvärdig utbil­dning, men hur ska denna vision realiseras i ett samhälle där klyftorna ökar och där skolan är underordnad marknadens logik? En skola som ska ge alla elever en likvärdig chans måste vara fredad från den marknadskonkurrens som skapar vinnare och förlorare.

Det är bra att kommissionen vill stärka den statliga styrningen såväl som skolans kompen­satoriska uppdrag, bland annat genom ett nytt statligt bidrag som ska relateras till ett socio­ekonomiskt index. Men det räcker inte.

Forskning har under två decennier pekat på att de negativa effekterna av marknads­styrningen är den svenska skolans allvarligaste problem. För att skapa en rättvis och likvärdig skola måste denna styrning brytas.

När skolan inte längre är en plats för möten ­mellan olika sociala världar hotas kunskaps­ut­veck­lin­gen såväl som den sociala sammanhållningen och demokratin.