Debatt: Vilka betalar priset för den globala diamantindustrin?

Grova kränkningar av mänskliga rättigheter, sexuell exploatering och fruktansvärda arbetsvillkor. Det är vardag för småskaliga diamantutvinnare i Demokratiska Republiken Kongo, visar Afrikagruppernas och Swedwatchs rapport Childhood Lost.

I mars säkrade Europaparlamentet lagstiftning om mänskliga rättigheter för import av konfliktmineraler. Trots det finns inga garantier för mänskliga rättigheter i diamantindustrin, eftersom diamanter inte räknas som konfliktmineraler. Den enda hållbarhetscertifieringen för diamanter med betydande räckvidd, Kimberleyprocessen (KP) och Kimberleycertifieringen (KPCS), misslyckas med att skydda de vars liv är mest utsatta i diamanternas värdekedja, där europeiska marknader och troligen även svenska smyckesbutiker ingår. 

Det är anmärkningsvärt att EU, svenska staten och smyckeföretag fortsätter att förlita sig på ett så hårt kritiserat initiativ, som snarare maskerar kränkningar av mänskliga rättigheter och barns rättigheter än att skydda dem. Under 2017 kräver vi förändring och seriösa åtaganden för att förhindra kränkningar av mänskliga rättigheter, speciellt barns, i den globala diamantindustrin.

16 år efter lanseringen använder Kimberleyprocessen fortfarande samma snäva definition av ”konfliktdiamanter”, det vill säga rådiamanter som används av rebellrörelser för att finansiera väpnad konflikt. Enligt Kimberleyprocessen kommer 99,9 procent av världens diamanter från länder som inte är i konflikt och per definition kan dessa alltså handlas på den globala marknaden. Samtidigt tolereras fortsatt statligt våld, smuggling, undervärderingar, korruption och systematiska människorättskränkningar inom Kimberleycertifieringens ramar. 

Vittnesmål om grova kränkningar i diamantindustrin rör inte bara Kongo. 

Afrikagruppernas partnerorganisation Zimcodd, stödjer informella diamantutvinnares egen organisering i Zimbabwe. År 2009 bevittnade de när över 200 diamantletare dödades av polis och militär i diamantfältet Marange. Först nio månader efter massakern var Kimberlyprocessens team på plats. Efter påtryckningar från bland annat civilsamhället och EU utfärdade Kimberleyprocessen exportförbud 2009, vilket sedan upphörde 2011, trots att kränkningarna rapporteras fortsätta. I Angola har diamantutvinning det senaste decenniet präglats av tortyr, mord och tvångsförflyttningar, vilket dokumenterats av journalisten och människorättsaktivisten Rafael Marques de Morais. 

Trots upprepade larm om brott mot mänskliga rättigheter röstade Kimberlyprocessens medlemsländer 2012 ner ett förslag om att bredda definitionen av ”konfliktdiamanter” till att inkludera systematiskt våld. Det har fått civilsamhället, som innehar observatörsstatus i Kimberleyprocessen, att tappa tron på initiativets politiska vilja att främja öppenhet och mänskliga rättigheter i diamantindustrin. 

I dag finns det inga garantier på marknaden för diamanters ursprung – än mindre för att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras. Konsumenter kan inte nöja sig med att diamanter är Kimberley-certifierade utan måste kräva att svenska smyckeföretag rapporterar hur de arbetar för att skydda mänskliga rättigheter i diamantindustrin. 

Att lägga ansvar på konsumenter att avgöra Kimberly-certifieringens trovärdighet är varken rimligt eller ansvarsfullt. Det är därför tydligt att lagstiftning krävs i Sverige och i EU för att garantera att företag respekterar mänskliga och barns rättigheter. År 2018 är EU ordförande i Kimberleyprocessen och vi förväntar oss att svenska Europaparlamentariker driver på för ett starkt ordförandeskap i Kimberlyprocessen tills lagstiftning är på plats. 

Vi som representanter för Afrikagrupperna och Zimcodd uppmanar Sveriges regering, EU och smyckeföretagen att sluta förlita sig på Kimberley-certifieringen i dess nuvarande form. Vi uppmanar alla svenska företag inom diamantindustrin att fullfölja sitt sociala företagsansvar och säkra respekten för mänskliga rättigheter i hela kedjan inom utvinning av och handel med diamanter. 

Vi kräver att Sveriges regering antar en nationell lagstiftning som säkrar respekten för mänskliga rättigheter hos alla svenska företag som är verksamma i eller importerar från konfliktdrabbade eller högriskområden, i enlighet med FN:s ledande principer för affärslivet och mänskliga rättigheter och OECD:s ramverk om etisk mineralutvinning.