Debatt: Vi lärare måste ta av oss offerkoftan

Föräldrar klagar ibland över hur lärare lägger upp undervisningen, att de inte har ordning på klassen, inte tillgodoser barnets behov eller har orättvis bedömning av deras kunskaper. Detta är ett axplock av åsikter och uppfattningar som lärare ibland utsätts för, men i den rådande debatten lyfts inte huvudfrågan. Hur lärarkåren hanterar detta och varför föräldrar exempelvis ges utrymme att med sina åsikter knäcka lärare eller sprida osanna rykten om hur läraren undervisar för att det inte sker efter deras vilja och tyckanden. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I fall vi vill ändra på denna situation måste vi på ett enklare och tydligare sätt utbilda föräldrarna om vad vårt uppdrag innebär, hur vi efter styrdokumenten (läroplan, värdegrund och skollagen) arbetar och på vilka sätt vi applicerar det i undervisningen. Detta är avgörande för vår profession, vilket är vårt ansvar att tydliggöra. Vi kan inte skylla på jobbiga föräldrar eller oförstående politiker och betrakta oss som offer när vi inte tar detta ansvar. 

Styrdokumenten ålägger mig att forma undervisningen efter varje elevs mognad, förutsättningar, bakgrund och eventuella svårigheter. Eleven ska få kunskaper i att ta och visa hänsyn och kommunicera på ett respektfullt sätt där olikheter accepteras. Eleven ska förstå innebörden av samarbete och ansvarstagande och utifrån gruppen/klassen lära sig hantera konflikter och missförstånd för att kunna verka i olika gruppkonstellationer. Läraren ska också lära ut ämneskunskaper så att de klarar av gymnasiet, framtida studier och vara delaktig i det framtida samhället. 

Det är detta som är det komplexa i vårt uppdrag, att se till varje elevs behov och även till deras förutsättningar i en gruppkonstellation där eleven samtidigt är beroende av och påverkar gruppens förmåga att skapa en trygg studiemiljö där alla kommer till tals.   

Men i stället för konkreta diskussioner där vi utifrån vårt uppdrag utbildar föräldrarna, hamnar vi ofta i diskussioner om orättvisa bedömningar av kunskaper, att eleven inte fått den hjälp som eleven just då ville ha. Att läraren är oengagerad och opedagogisk för att det är en stökig studiemiljö och inte hanterar konflikter och motsättningar på ett professionellt sätt. Hur ska föräldrar och oförstående politiker förstå det komplexa och svåra i vårt uppdrag när vi i offertänket låter deras okunskap bli den rådande sanningen? Då kan vi inte kräva att föräldrar och även oförstående politiker ska bli medvetna om och förstå de komplexa undervisningssituationer som vi dagligen möter när vi inte delger dem vår verklighet.

Lärarkåren har det professionella ansvaret att på ett tydligare och konkretare sätt delge vår definition av vårt uppdrag och hur vi applicerar det i undervisningen. Det är vi som har kunskapen och helhetsbilden. Den kraften är vår profession och yrkesstolthet när vi möter föräldrar som i godtyckliga diskussioner inte vill ta till sig vår kunskap utan argumenterar utifrån vad personen ifråga inte ”gillar eller tycker om”.

Men då måste vi sluta vara ett offer och stå upp för vår profession.