Debatt: Vi får aldrig ge efter för destruktiva krafter

Regnbågsflaggorna vajar på halv stång i Göteborg och vi sörjer och hedrar de som mördats och skadats efter massakern i Orlando. Det var när vi samlades i söndags inför Regnbågsparadens avgång som vi möttes av den fasansfulla nyheten från Florida i USA. Vi genomförde den största Regnbågsparaden i Göteborgs historia med över 15 000 deltagare och i Regnbågsparken vrålade vi alla så högt vi kunde för kärleken, mot hat och förtryck.

Det hör till vardagen att Pridefestivaler och regnbågsparader ifrågasätts, oftast av heterosexuella, med kommentarer om att festivalerna inte behövs. Och visst, för en del priviligierade kanske inte en festival betyder så mycket men än i dag är förtrycket påtagligt för många. Vi behöver inte ta oss till de cirka 75 länder där homosexualitet fortfarande är kriminaliserat eller till de 5 länder där homosexualiteten är belagd med dödsstraff.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det räcker att vi ser oss omkring, lyssnar på de bögskämt som fortfarande uttalas i fikarummet eller de sexistiska kommentarer som alltid har varit kränkande mot oss hbtq-personer. Allt för många lever i en hederskontext med föräldrar som kommit hit till Sverige från något av de 75 länder där det är omöjligt att öppet manifestera sin sexuella läggning eller sin transidentitet. Men hör och häpna, samma hedersförtryck utövas också av föräldrar som är födda och har vuxit upp i Sverige, trots att kriminaliseringen togs bort 1944.

Det är sorgligt att behöva konstatera att Pridefestivalerna fortfarande behövs mot bakgrund av terrordådet i Orlando men den kamp som bedrivits av aktivister började inte igår. De pionjärer som vågade stå på barrikaderna redan då det begav sig har givetvis banat vägen för de rättigheter och den respekt vi åtnjuter i dag. För bara 15-20 år sedan var Göteborg en av de värsta städerna att leva i för hbtq-personer och 2014 utnämndes Göteborg till Sveriges bästa hbtq-kommun av RFSL (Riksförbundet för hbtq-personers rättigheter).

Vi har inte fått våra rättigheter gratis och många har fått betala med sitt liv eller år av förtryck och hat. Varenda gång någon av oss hbtq-personer trakasseras, varje gång vi kränk, alla gånger vi hotas och varje gång någon mördas påminns vi om hur skör vår säkerhet är. Otryggheten gör att många aktivt väljer att inte vara öppna. Och när attentat som det i Orlando inträffar skräms ännu fler till tystnad.

West Pride genomförde sin tionde festival i år men det är bara sjunde året som vi flaggar med regnbågsflaggor i Göteborg. 2010 tog vi steget för att öka vår synlighet och närvaron i det offentliga rummet, vi tog den plats vi har rätt till. Och det har vi gjort utan att stänga in oss bakom stängel, utan genom öppenhet och genom att bjuda in alla. Vårt attitydförändringsarbete pågår dessutom hela året på skolor och arbetsplatser, där vi för ut hbtq-kunskap genom konst och kultur.

Ingen kan skydda sig eller ens försvara sig mot terrorangrepp och vansinnesdåd men det vi kan göra är att våga säga ifrån. Att våga avbryta de kränkande skämten. Detta kommer barnen att uppfatta, precis som de uppfattar när deras föräldrar ger uttryck för någon form av hbtq-fobi. Om vi inte lyckas fostra våra barn till respektfulla individer som dels själva får definiera sig själva men också veta att vi inte kränker och hatar, utan respekterar. Vi kan alltså göra en hel del och vi kan alla bidra till att göra världen lite bättre, åtminstone staden där vi bor, skolan där våra barn går, eller fotbollsklubben där de tränar fotboll.

Vi får aldrig låta de destruktiva krafterna vinna. Hatarna, förtryckarna och mördarna får inte tysta oss. Och ja, Pridefestivalerna behövs! De behövs som en motkraft till den ondska som visat sitt fula tryne och dödat våra hbtq-syskon. Men festivalerna behövs också som en frizon, ett andningshål för alla som annars inte får vara sig själva i sin vardag, under sitt vardagsförtryck. Det handlar om så mycket mer än bara fester och parader, det handlar ibland om liv eller död.

Pridefestivaler och regnbågsparader behövs också som en solidarisk handling. Vi gör detta även för alla de som själva inte kan vara med och för alla våra hbtq-syskon runt om i världen som förtrycks, misshandlas och dödas. Den solidariteten är det minsta vi kan vi visa.

Så låt oss hedra alla offer från Orlandomassakern och alla andra som fallit offer för hatare och hbtq-fober genom att fortsätta synas och göra vår röst hörd. Låt oss gemensamt ta den plats vi har rätt till och bidra till att göra skillnad i hbtq-personers vardag. Vi kanske inte kan förändra hela världen men vi kan bidra till att göra den lite bättre. Och vi kan absolut bidra genom att säga ifrån när någon blir kränkt. Vi kan faktiskt förändra genom kärlek och respekt.