Debatt: Vart tog feminismen vägen?

Det kan vara en berättigad fråga om man ser på hur riksdagspartierna har agerat sedan senaste valet. Som ni kanske minns fanns det, särskilt under Almedalsveckan, en formlig tävlan om vilket parti som var mest feministiskt.

Liberalerna gjorde kampanj på temat "Feminism utan socialism". Vänstern svarade med "Feminism – fett med socialism!" Feministiskt initiativ gjorde en nätversion med svaret "Feminism - extra allt!"

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att feminismen plötsligt flyttade upp till tio-i-topp över frågor som skulle bli viktiga i valet berodde naturligtvis på att FI var på väg in i Riksdagen. Efter en enastående valrörelse som med råge resulterade i ett mandat EU-parlamentet var partierna riksdagspartierna rädda för att förlora stolar. Så enkelt är det. Det handlar om makt.

Att den feministiska fernissan inte alltid var av den slitstarka sorten visade sig med all önskvärd tydligheten i samma Almedalen sommaren 2016. Då hette tävlingsgrenen nationalism – feminismens absoluta ideologiska motpol. 

Riksdagspartiernas olika ideologiska utgångspunkter – socialism, ekologism, liberalism, konservatism och nationalism är inte tillräckliga för att ta hand om dagens komplexa samhälleliga konflikter. 

Feministiskt initiativ har en annan utgångspunkt. Den politik vi bedriver görs utifrån en feministisk ideologi, med bland annat mål om större jämlikhet globalt och med ett intersektionellt perspektiv, och ska inte felaktigt etiketteras med socialism. Socialismen är framför allt en ekonomisk doktrin, med gemensamt ägande av produktionsmedlen som central idé, och som tenderar att sätta kollektiv framför individ. Feminister har genom historien visat att politik är så mycket mer än ekonomi, och har synliggjort maktskillnader inom kollektiv som familjer och klasser. 

Utifrån vår ideologiska utgångspunkt – feminism med ett intersektionellt perspektiv som särskilt betonar antirasism – kommer vi ibland till samma eller liknande slutsatser som socialister, socialdemokrater och även socialliberaler, men utifrån delvis andra utgångspunkter. 

Vi vänder oss starkt emot idén att produktiviteten – ditt bidrag till samhällsekonomin - avgör ditt skyddsvärde och människovärde, som i den socialdemokratiska devisen ”Gör din plikt och kräv din rätt”. Istället för att utgå från konflikten mellan arbete och kapital i alla frågor, utgår vi från värnandet av mänskliga rättigheter.

Det kan låta liberalt och individualistiskt, men vi betonar individers ömsesidiga beroende av varandra i en ojämlik värld med ändliga resurser, snarare än den liberala idén om individen som oberoende, konkurrerande och vinstmaximerande i ett meritokratiskt samhälle. 

Jämställdhet och jämlikhet handlar inte bara om ekonomi utan också om att kunna ta del av och spegla sig själv i såväl kultur som politik och näringsliv. Alla ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Samhället ska vara tillgängligt för alla oavsett funktionalitet. Det är också att slippa våld, att älska vem du vill, se ut hur du vill och tro på vad du vill utan att utsättas för hot och diskriminering. 

En bred inkluderande och antirasistisk feminism är svaret på de ekologiska, ekonomiska, sociala och säkerhetspolitiska utmaningarna. Diskriminering, sexism och rasism kan inte härledas ur klassförtryck och kapitalism. De kan förstärkas av dem, men försvinner inte nödvändigtvis med ett socialistiskt samhälle. Inte heller liberalism, med fokus på individens rättigheter, räcker för att möta strukturell ojämlikhet. 

Därför behövs ett ideologiskt självständigt feministiskt parti. 

Därför finns FI och därför ser vi nu, både i Europa och i USA,  att de rörelser som organiserar sig mot ökad nationalism och rasism, allt oftare organiserar sig utifrån en intersektionell och antirastisk feministisk grund.

Så svaret på frågan ”Vart tog feministerna vägen?” är: 

Vi är här!