Debatt: Vart är vi på väg som samhälle idag?

Stängda gränser och brända asylboenden över hela landet. Främlingsfientlig politik implementeras av regeringen i takt med ökande rasism i samhället. Välfärden knakar av nedskärningar medan bostadspriserna forsätter att öka trots behovet för billiga bostäder.

Dessa frågor går inte att separeras i dagens läge. Landet är försatt i en djup kris skapad av årtionden av privatiseringar och nedskärningar på statens budget. Missnöjet med otrygga jobb, arbetslöshet och socialt utanförskap gror och dess konsekvenser alvarliga.

Fattigdomen och välfärdens bristande kvalitet skylls på flyktingar av nästan alla partier och regeringen har nyligen normaliserat det främlingsfientliga tänkandet. Att slopa asylrätten i ett samband av ökande rasistiskt våld riskerar att normalisera synsättet kring flyktingströmmen som ett problem.

Istället för att presentera ett konsekvent alternativ till den främlingsfientliga politiken presenterar regeringen endast en urvattnad anpassning av extremhögerns förslag. För att underbygga ett riktigt alternativ måste vi besvara samhällets farhågor: vilken typ av samhälle vill vi leva i?

Vill vi ha ett samhälle som värnar om asylrätten och integrationen; som värnar som de mest behövande och strävar åt trygghet för alla; då måste vi bryta med regeringens flyktingpolitik. Stefan Löfven underblåser folks farhågor när kollektivavtalskrav för nyanlända slopas.

Fackföreningsrörelsen måste skärpa sin kritik riktad mot regeringens reform av YA-jobb och ställa sig först i led för det humana flyktingmottagandet. En vision för ett humant mottagande måste grundas på trygga och bra jobb för alla i Sverige, oavsett deras härkomst.

Regeringen underblåser rädslan att invandringen drar ner den allmänna levnadsstandarden – den centrala dynamiken i rasismens tillväxt – genom att faktiskt dra ner levnadsstandarden. När kollektivavtal slopas för nyanlända, när sjukvården och skolan förnekas en rejäl investeringsökning, när endast dyra bostadsrätter byggs; då förverkligas de farhågor och retorik bakom fascismens popularitet.

I dagsläget prioriteras inte samhällsbehoven av regeringen. Stefan Löfven försöker förvandla flyktingar till skyldabocker för samhällsproblemenen, istället för att åtgärda den växande sociala krisen. Skolor och sjukvård kan inte hantera det ökade behovet utan betydligt högre investeringar från staten. Bostadsmarknaden kommer inte kunna tillgodose bristen på billiga boenden så länge vi saknar hyrestak och hyresrätter.

Vi behöver ett storbyggesprogram som kan främja det framtida integrationsarbetet och lätta de sociala problemen skapade av utanförskapet och arbetslösheten.

Vad vinner vi på strängda gränser och ID-koller? Vad vinner vi på tillfälliga uppehållstillstånd?

Den långsiktiga integrationen och levnadsstandarden i Sverige förbättras inte av regeringens åtgärder. Ska vi satsa på en framtidens Sverige måste vi prioritera det humana flyktingmottagandet. Trots den nuvarande situationen finns det en utväg.

En utväg där folkhemmets trygghet kombineras med 2000-talets mångkulturella samhälle.

För att nå den utvägen måste vi ha bort med den åtstramningspolitik som sätter utgiftstak på statens budget. Den åtstramningspolitik som skär ner på välfärdsprovisionen och utbildningskvaliteten är bunden av utgiftsmål som inte är anpassningsbara till den nuvarande situationen.

För att nå den här utvägen behövs också en folkrörelse. Den typen av folkrörelse som byggde folkhemmet och välfärden, som drog Sverige från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste på en generation.

Vi som verkat i Refugees Welcome rörelsen har bevisat att folkrörelsen finns för ett humant flyktingmottagande. Vi har slitit för att göra det staten misslyckades med – att välkomna flyktingar och främja integrationen för alla i Sverige. Vi fortsätter att arbeta dagligen för ett mer solidariskt samhälle.

Vi vädjar därför till svenska samhället att stå upp för ett humant flyktingmottagande; att stå upp för ett bättre Sverige; ett jämlikt Sverige fritt från diskriminering, utanförskap och rädsla. Vi behöver fler demonstrationer mot regeringens åtgärder.

Vi är många som är trötta på förändringens riktning och vi måste stå upp för ett annorlunda Sverige.

Innan det är för sent.