Världsbanken i vägen för globalt klimatavtal

Världsbankens orättvisa fonder samt kolkraftprojekt som Medupi i Sydafrika och otaliga andra har lett till att förtroende för Världsbanken är förbrukat. För att klimatförhandlingsprocessen skall bli demokratisk och utföras på jämlika villkor måste Världsbankens roll minimeras, skriver Adis Dzebo, trainee på Naturskyddsföreningen.

COP-17 mötet i Durban slutade med fiasko, det blev inget bindande kontrakt för utsläppsminskningar. Ett av hindren i denna process utgörs av Världsbanken vars roll i det globala miljöarbetet i över tre decennier kantats av kontroverser. För att utvecklingsländerna och den rika världen ska kunna enas om ett globalt bindande avtal måste Världsbankens roll i klimatförhandlingarna minimeras. Vidare måste deras klimatfonder läggas ner och pengar föras över till klimatkonventionens mer demokratiska process.

Idag står Världsbankens klimatfonder i direkt konflikt med klimatkonventionens egna Adaptation Fund. Flera utvecklingsländer och NGO:s har kritiserat Världsbankens Climate Investment Funds, CIF:s, som antogs utanför klimatkonventionens ramar, för att stå i vägen för klimatkonventionens vidare utveckling. De menar att CIF:s bör läggas ned för att det ska finnas en chans att nå en global uppgörelse. Röster har också höjts för att ’Green Climate Fund’, som initierades förra året i Cancun, där Världsbanken agerar som tillfällig förvaltare, skall befrias från bankens inflytande.

Världsbanken är en institution som huvudsakligen kontrolleras av västvärlden. USA har som enda land veto i beslutsprocessen; detta i kontrast mot Bangladesh som endast har 0,3 procent av rösterna. Utvecklingsländerna har länge kritiserat Världsbankens inblandning i klimatförhandlingarna. De menar att Världsbankens system där en dollar representerar en röst, till skillnad från UNFCCC:s ett land en röst, är odemokratiskt och kommer att ge västvärlden makt över hur pengarna ska fördelas.

Under 80- och 90-talet var Världsbanken involverade i flera projekt vars konsekvenser för miljön än idag anses katastrofala. Bankens nyliberala approach till miljöfrågor med massiva privatiseringar i fattiga länder ledde till att 80-talet idag, i utvecklingsvärlden, kallas för det förlorade årtiondet. De senaste 20 åren har Världsbanken gjort små förändringar för att anpassa miljön i sitt arbete. En ny ansats mot klimatet har antagits och dess inflytelserika rapport World Development Report, 2010 års upplaga, ägnades åt klimatet. Tyvärr har dessa handlingar till största del stannat på retorikens nivå. Detta är kanske mest tydligt i Världsbankens energipolicy, som i huvudsak består av finansiering av fossila bränslen. Ett exempel är det 21 miljarder kronor dyra lån för det jättelika sydafrikanska kolkraftverket Medupi, ett av de största i världen. Kraftverkets årliga utsläpp kommer att vara större än Tunisiens. Världsbankens argument för lånet var att kraftverket kommer att ge elektricitet till fattiga människor och minska fattigdomen. Sverige, som gav stöd till projektet, förklarade genom biståndsministern Gunilla Carlsson i en intervju i Svenska Dagbladet från förra året: ”Det här är en rättvisefråga. Vi kan inte säga att de inte har rätt till energi”. Vad som senare har framgått är att dessa människor inte kommer att ha råd att betala för elen medan stora företag redan har skrivit på lukrativa subventionerade avtal.

Världsbankens orättvisa fonder samt projekt som Medupi och otaliga andra har lett till att utvecklingsländernas förtroende för Världsbanken är förbrukat. För att klimatförhandlingsprocessen skall vara demokratisk och utföras på jämlika villkor är det därför nödvändigt att Världsbankens roll minimeras.

Adis Dzebo, trainee på Naturskyddsföreningen