Debatt: Varför sviker Hanif Bali afghanungdomarna?

Jag begriper mig inte på M-riksdagsledamoten Hanif Bali. I förra veckan hade vi en rätt skrikig debatt i SVT Opinion Live om afghanska ungdomar, jag mot utvisningarna, han för.

Att tonläget blev upphetsat berodde nog delvis på att han före debatten, när jag försökte hälsa, snäste: Glöm det! Ändå vill jag inte, som en del debattörer, fösa in honom i en främlingsfientlig fålla.

Jag har berömt honom för att han i maj 2016 vågade bryta partilojaliteten och rösta för ett erkännande av IS-massakrer på kristna och andra minoriteter i Mellanöstern som ett folkmord. Just därför blev jag så förbluffad när jag läste rubriker om att han jämfört afghanungdomarna med nazister och uppmanat dem att, när de nyligen hade en demonstration, ”strejka ihjäl sig”. Men så såg jag att han i Metro har betecknat sig själv som ”narren i kungahuset” och erkänt att hans sluggermetoder på Twitter skett ”på bekostnad av trovärdigheten”. Han har också hyllat ironi och satir i debatten. Så jag har inte velat ta hans drastiska formuleringar på allvar.

Ändå blev jag överrumplad när han (för att inte tala om hans hyllningskör på nätet) antydde att jag skulle ägna mig åt någon sorts rasism för att jag på Facebook uttryckt att jag tyckte han borde vara en lämplig företrädare för (inte motståndare mot) afghanungdomarna med tanke på hans liknande bakgrund. Ska man påtvingas en viss åsikt för att man har en viss etniskspråklignationell bakgrund, frågade han och hans uppbackare.

Naturligtvis inte. Men det är inte rasism att nästan varenda invandrargrupp har intressegrupper där medlemmar av just den invandrargruppen, från finländare till assyrier, själva slåss för sina särskilda intressen. Det är inte rasism att minoritetsgrupper organiserar sig och kämpar för en gemensam sak, rasism blir det om minoritetsgrupper diskrimineras just på grund av sin etniskspråklignationella bakgrund.

Jag fick intrycket att Hanif Bali började begripa denna avgrundsdjupa skillnad i samband med tv-debatten. Inte för att han blev övertygad av mig. Politiker blir sällan övertygade av andra politiker. Nej, men jag tyckte han lyssnade på afghanungdomarna, både under och efter debatten.

Till exempel när en av afghanungdomarna kom fram till honom och började prata på bristfällig svenska. Hanif visade tydligt intresse och föreslog att de skulle prata dari istället. Vilket de sedan gjorde. Jag vet inte om de blev överens, jag förstår inte dari. Men när jag sa hej och utbrast ”Nästa gång står vi kanske på samma sida”, sa han visserligen inte hurra. Men inte heller ”glöm det”.

Faktum är att det håller på att växa fram en humanitär opinionsstorm till förmån för afghanungdomarna överallt i samhället, från mäktiga organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska Kyrkan, via kulturarbetare och opinionsbildare till, inte minst, de mängder med idealistiska och humanitära svenska familjer som har tagit emot någon ensamkommande afghanungdom i sina hem, nästan som egna barn.

De upprörs över den svenska statsmaktens hyckleri och schizofreni, där en arm, utrikesdepartamentet, avråder alla från resa till alla delar av Afghanistan för att där är ”mycket farligt”, medan en annan arm, Migrationsverket, tvångsutvisar unga afghaner till detta farliga land som många av dem aldrig besökt och helt saknar familj och vänner i (eftersom deras familjer flytt till Iran).

För de flesta bedömare är det uppenbart att det är särskilt farligt i ett land, där fanatiska sunnimuslimer (talibaner) får allt större makt, för hazarfolket, som tillhör shiaislam, som en stor del av afghanungdomarna tillhör. Men svenska myndigheter vidhåller att det går att hitta säkra plättar någonstans i det afghanska kaoset dit man kan skicka ungdomar utan familjeförankring. Det är inte värdigt Sverige!

Dessutom inser alltfler att utvisningarna är slöseri med skattepengar. Det har kostat miljarder, sa Hanif Bali i debatten. Kanske det. Men om det redan har investerats miljarder i de här afghanungdomarnas utbildning och framtid är det väl ren nationalekonomiskt idioti att utvisa dem just när de efter flera år som kostnadskälla håller på att förvandlas till tillgångar för Sverige.

Naturligtvis har Sverige fått ta en alltför stor del av ansvaret för afghanungdomarna. 2015 tog Sverige emot 2 300 ensamkommande afghanungdomar per miljon innevånare. Det var fyra gånger så många som Österrike och Norge, tolv gånger så många som Belgien och oändligt många gånger så många som de allra flesta EU-länder. Det är förstås ohållbart och när statsminister Löven kräver samordnad EU-politik om asylpolitik har han rätt. Så här kunde det inte fortsätta och därför drog ju regeringen i bromsen 2015.

Men i den bromsen fanns ett humanitärt barnundantag som också M stödde. Det är det barnundantaget som nu MP, V, Fi och massor med humanitära folkrörelser och människor med solidaritet som ideal vill hålla fast vid.

Jag trodde faktiskt uppriktigt att en riksdagsledamot som känner så starkt för de minoriteter som förföljs av fanatiska islamister i IS att han riskerar sin partikarriär genom att bryta partilinjen, också skulle ställa upp för afghanungdomarna. Att han kan tala med dem och lyssna på deras berättelser på dari innan de hunnit lära sig fullgod svenska är väl ett självklart plus i det sammanhanget.

Så jag begriper verkligen inte vad Hanif Bali håller på med, varför han inte stödjer afghanungdomarna. Jag hoppas han tänker om så att vi kan stå på samma humanitära sida nästa gång.