Debatt: Varför är det inte en kvinna som leder FN:s fredsförhandlingar?

Både nu och förut har vi fått härda ut med era eviga krig. Och med tålamod vi förlät och förstod vad männen än tog sig för. Och ändå begrep vi rätt väl ert knep. Man sitter därhemma och hör att ni gjort något skumt eller ovanligt dumt och frågar er: Hur gick det idag med ert fredsfördrag? Har ni fattat något beslut om kommunikén som ska huggas i sten? Då svarar han helt lugnt: Lägg dig inte i. Låt mig vara i fred – och jag teg.

Orden är Lysistrates i Aristofanes pjäs från 411 år före Kristus. ”Lägg dig inte i. Låt mig vara i fred”, säger männen fortfarande år 2017. Samma män som startat krig skall förhandla om fred. Trots att kvinnor och barn är de stora förlorarna. Inte en kvinna i sikte!

Inför den stora kvinnokonferensen i Peking år 1995 hade FN samlat kvinnliga forskare och politiker för att formulera förslag om kvinnor, fred och säkerhet. Hur skulle kvinnor ges möjlighet att påverka fred och säkerhet i världen? Våra förslag innehöll bland andra att nästa generalsekreterare skulle vara en kvalificerad kvinna. Därefter skulle posten varvas mellan en kvinna och en man. Till alla politiska poster i FN-systemet skulle alltid föreslås en kvinna och en man. Vidare minst 40 procent kvinnor i alla FN-operationer, som fredsbevarande trupper, fredsbyggande, förebyggande diplomati och i alla nivåer av fredsförhandlingar. Vi var optimistiska nog att föreslå att alla fredsoperationer redan 1996 skulle bestå av 30 procent kvinnor, 1998 av 40 och år 2000 50 procent.

Hur ser det ut 22 år senare? Fortfarande en man som generalsekreterare trots att det denna gång fanns en stor grupp kvalificerade kvinnor föreslagna. Ingen kvinna leder FN:s fredsförhandlingar. Inga 30, 40 eller 50 procent kvinnor i fredsoperationer. Nästan inga kvinnor i förebyggande och konfliktlösande arbete.

1325 – vad är det? Det säger de flesta människor som tillfrågas. Det är en resolution som FN:s säkerhetsråd antog år 2000 efter starkt tryck från kvinnoorganisationer och några progressiva regeringar. Resolutionens handlar om kvinnor som offer för våld i konflikter och krig men framför allt om kvinnors rätt att delta i beslut om krig eller fred. Säkerhetsrådets beslut är bindande för medlemsstaterna men det går långsamt. Hittills har ett 50-tal länder antagit handlingsplaner för resolution 1325. Om handlingsplanerna skall genomföras och bli verklighet krävs att de innehåller mätbara mål, klara tidplaner, ordentliga kontrollfunktioner och pengar. Annars är risken att resolution 1325 bara blir en papperstiger.

Visst är det glädjande att Sverige har en feministisk utrikespolitik. Men den behöver både konkretiseras och bli mer aktiv. Och chansen finns nu när Sverige är medlem i FN:s säkerhetsråd. Hur kommer Sverige att driva frågan om genomförande av resolution 1325?

Med konflikter runt om i världen hetsar världens ledare i dag för ökade militärutgifter, inte för starka satsningar på att lösa konflikterna, medla och förhandla. Desto mer glädjande är att lärare och elever tar sitt ansvar och i FN-rollspel tränar sig för uppgiften att lösa konflikter i stället för att utkämpa dem. Säkerhet kan inte byggas på något annat lands bekostnad – den måste sökas gemensamt.

Då måste kvinnor på lika villkor med män delta i alla beslut om krig eller fred.