Debatt: Vården blir bättre av konkurrens

Svensk sjukvård är bra och ger goda resultat för patienterna. I internationella jämförelser håller den svenska vården en mycket hög nivå. Det betyder inte att det inte finns både problem och utmaningar, vilka framgår av den ständigt pågående vårddebatten. Fortfarande behöver människor vänta för länge på att få träffa vården eller få sin behandling. Hälsan och tillgången till vård är inte jämlik. Det är trångt på många akutmottagningar och akutsjukhus. Arbetsmiljö och arbetsvillkor för vårdpersonalen behöver förbättras. Vårdens stora resurser måste utnyttjas effektivt.

Mitt mål som ansvarig för sjukvården för två miljoner invånare i Stockholms län, och som ansvarig för att utveckla Liberalernas välfärdspolitik, är utveckling: Högre kvalitet, bättre arbetsmiljö, innovation som gynnar både patienter och personal. I det arbetet tror jag och Liberalerna att privata vårdgivare är en stor hjälp. Också på akutsjukhusnivå, där vårdens utmaningar på många sätt är störst.

Varför vill vi upphandla uppdraget att driva vården på ytterligare ett akutsjukhus? Hur viktig är egentligen driftsformen?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Lyssnar man till vänstern och den kritik som kommer mot våra förslag verkar driftsformen vara det viktigaste av allt. Inga privata vårdgivare och absolut inte på ett akutsjukhus, är budskapet. ”Vinstförbud” – i praktiken förbud mot privata vårdgivare – är verktyget man vill använda. Oklart är om man i nästa steg tänker sig förbjuda vinster och företagande kring sjukhusbyggen, mat, service, kiosker – eller forskning och försäljning av läkemedel. Hela eller delar av dessa sektorer har förvisso varit föremål för socialiseringsförslag tidigare i historien.

Driftsformen är både viktig och oviktig, är mitt svar. För patienten i själva vården och för det individuella vårdresultatet borde den vara oviktig – så länge man får vård i tid, av hög kvalitet och med gott bemötande. Enligt oss kan dock driftsformer spela roll för att uppnå detta goda resultat. Inte den specifika driftsformen i sig – men mångfalden. Genom mångfalden uppnår vi valfrihet, vi skapar en konkurrens om vårdidéer som kan förbättra bemötande, utveckla nya arbetssätt och stärka kvaliteten.

I dag finns bara ett större akutsjukhus i privat regi, Sankt Görans sjukhus. Resultaten därifrån är goda; vården har utvecklats såväl på Sankt Göran som på våra andra akutsjukhus i Stockholms län. Det är en hävstångseffekt vi eftersträvar. Alla våra sjukhus är bra. Sankt Göran visar lika bra och i vissa fall bättre resultat, med nöjda patienter och nöjdare personal. Detta till en något lägre kostnad och, minst lika viktigt, med en ekonomisk stabilitet som ger goda förutsättningar för att beställa och följa upp våra vårdavtal – och goda förutsättningar för att driva en god vård.

Fler vårdgivare betyder också konkurrens för landstinget som arbetsgivare. Det är bra. Inom kompetensförsörjningen ligger nämligen några av våra största utmaningar. Även om vi har fler läkare och sjuksköterskor än någonsin behöver vi kunna rekrytera – och behålla – fler, främst specialistsjuksköterskor. Det handlar om god arbetsmiljö, god löneutveckling, och goda förutsättningar att arbeta med det man är utbildad för, med mer tid för patienterna. Fler undersköterskor, vårdbiträden och medicinska sekreterare liksom moderna IT-lösningar är viktigt för att skapa de förutsättningarna. Men regeringen måste också ta ansvar, för att utbilda fler specialistsjuksköterskor.

Vissa utmålar situationen i vården som nattsvart, krisartad, och gör det till argument mot att upphandla ytterligare ett akutsjukhus, eller mot privata vårdgivare överhuvudtaget. Det sägs att vi inte borde ödsla kraft på sådant.

För det första vill jag alltså invända mot den nattsvarta bilden. Mycket är bra och har blivit bättre, ofta med hjälp av privata vårdgivare. Kapade köer för till exempel höftoperationer och för barn med språksvårigheter som behöver logopedhjälp. Primärvården har byggts ut kraftigt, och nu får många gånger fler även hjälp med psykosociala besvär på vårdcentralerna. Vården kan hjälpa och hjälper allt fler med allt mer avancerade metoder. Och så vidare.

För det andra gör vi oerhört mycket; framtidsplanen för hälso- och sjukvården innebär investeringar på över 40 miljarder i nya, moderna vårdlokaler.

Frågan blir till sist: Om vi med hjälp av en fristående vårdgivare kan göra akutsjukvården ännu bättre, varför ska vi avstå?